Lisa Ekdahl – Vara Konserthus

Det är längesen nu, men det finns stunder då det känns som tiden har stått still. Det är redan 25 år sedan Lisa Ekdahls genombrottsskiva kom. Jag minns att jag tyckte den var bra. Fredagens konsert i Vara Konserthus visar att de har stått sig och mognat som ett bra vin.

Debutalbumet från 1994 är något alldeles extra. När jag lyssnar på det inför konserten i fredags är jag fortfarande imponerad. Visst är det väl litet jobbigt och daterat med den där litet, inte så litet förresten, pretentiösa flöjten som sitter som en kardborre i låtarnas nacke. Men vilka sånger! Och vilken sångerska som själv skrivit dem och framför dem på ett sätt som känns så gediget övertygande. De känns så in till benet egna och personliga, då som nu. Jag kan inte se någon artist som skulle kunna göra hennes låtar bättre än hon själv gör dem. Man behöver bara läsa några textrader för att höra hennes röst och tilltal. Hon har inte kommit upp till debutskivans höjder med sina senare plattor även fast de också stundtals varit bra. Men vem, inte ens hon själv, skulle väl kunna toppa ett album som Lisa Ekdahls debut.

” sån här är jag, och det vill jag förbli” sjunger hon i en av de klassiska sångerna. Och så här 25 år senare gör hon sitt bästa att leva upp till den devisen. Den här föreställningen sjöng hon alla låtar från tjugofemårsjubilerande debutalbumet.

Fredagskvällens konsert i Vara fick alla hennes fans att må bra. Det var inte bara att vi mindes fornstora dar för tjugofem år sedan. Visst var det det också, men inte bara det. De flesta av låtarna på debutalbumet står sig starka genom åren.

Jag kan dom utan och innan. Vid en resa på väg till biblioteket i Viborg med bara finsk radio att tillgå hade vi en endaste kassett med oss. Lisa Ekdahls första. Den gick minst sagt varm. Och det tålde den. Den blev inte en plåga utan ett kärt minne. Vilken skiva klarar sånt!?

Vi fick höra hela debutalbumet på fredagskvällens konsert. Några enstaka gånger flikade hon in några låtar från sitt senaste album Ett lyckohjul stod i fonden och snurrades ibland så fick slumpen välja vika låtar från nya plattan som skulle spelas.  En gång stannar det på en av hennes nya låtar, minns jag rätt heter den A Thorn i my Heart. Då trädde en annan sångerska fram, tuffare och cool på ett annat sätt, i en stark soulballad av bästa märke. Kanon!

I mina öron är Sanningen i vitögat den bästa sången. En kanonlåt med en suverän text. Och på konserten slipper vi den där jobbiga flöjten från skivinspelningen och då hör man ännu tydligare vilken grym låt det är. Hela den här konserten blir ett pärlband av klassisk svensk vispop av bästa märke.

Lisa Ekdahl är en väldigt speciell artist. Hon är lika personlig i mellansnacket som i sångerna. Hon pratar om sitt gyllene år 1994, om genombrottet och vad det innebar. Hon snackar på om sin gulliga livsfilosofi och vänskapen med Rickard Wolff. Hon har en småmysig och småflummig livsfilosofi som hon snackar om mot scenens fond av ett slags hippiemönstrat tyg. Hon gör det så troskyldigt och ogarderat att att alla ens intellektuella invändningar kommer på skam i stunden. Hon återkommer också till antipatriarkala inlägg i mellansnacket och vid ett tillfälle kom hon in med ett demonstrationsplakat med en slogan på varje sida. Brinn för Josefin påminde om den viktiga hashtagen på den ena sidan. Och det segervissa Patriarkatet ska falla inom din livstid, på den andra.

Musikerna var iklädda grovarbetaroveraller. Men här var inget tillyxat. Den här kvällen var det finlir som gällde. Bandet ger henne en perfekt musikalisk inramning. Hennes son Milton spelade klaviaturer och gjorde fina fills och inpass. Och alla de andra funkade också fint. Ett trumsolo, som i och för sig var Ok, kändes malplacerat. Vem vill ha ett alldeles så bra trumsolo en sån här kväll i intimitetens och närhetens tecken.

Det fanns inga döda punkter i den här showen. Lisa Ekdahl är en personlig och på sitt sätt karismatisk artist. Och vi fick höra varligt uppdaterade versioner av hennes klassiska låtar. Hennes gamla hits går hem hos Varapubliken, inte tu tal om den saken. Hennes röst och sångerna blir sweet memories.

Konserten följdes av stående ovationer och inrop. Om inte Lisa Ekdahl hade en plats i ens hjärta förut, fast det hade hon nog hos de flesta som var där, fick hon det den här kvällen. Sverige har många fina artister och singer/songwriters. Men ingen som Lisa Ekdahl!

BO BORG


Vara Konserthus, fredag 26 april 2019
Lisa Ekdahl
Band: Milton Öhrström, klaviaturer, Andreas Nordell, bas, Mathias Blomdahl, gitarr,
Ola Winkler, trummor
Publik: Så gott som fullsatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s