John Prine

Jag är helt förlorad i John Prines värld. Han sjunger den sorgligaste låt som skrivits. Far From me. För mig finns inget annat där i Göteborgs konserthus när jag äntligen mötte honom live för första gången. Så känner jag något mjukt mot kinden. Det var min dotter Agnes näsduk som torkar bort tårarna som stilla rinnner ner för min kind. Jag hade inte märkt dem, jag är så inne i stunden. Hade inte gråtit sedan min mamma dog för snart fyrtio år sedan. Men det är nåt med John Prines sånger. De öppnar förträngningarnas dammluckor och släpper ut sånt som måste ut. Ord, melodi, sång och inte minst attityden är en oemotståndlig existentiell hejarkula som slår sig ända in till känslornas källsprång.

Därför har hans sånger följt mig som goda vänner från första Lp:n i början av sjuttiotalet

Just så fungerar John Prines bästa sånger. Och de är många, många. Tro mig.

John Prine vet att orden måste träffa ditt öra i  rätt vinkel om de ska nå ända in. Det betyder att de måste var oupplösligt förenade med melodin. Stavelserna måsta vara odelbart legerade med tonerna. Det är hans alltid. Det är stort. Men det är inte bara det. Det är nåt med hans röst. Den är inte vacker, men helt omisskännlig. Den är så full av liv, erfarenhet, sorg och glädje. Viljan att kommunicera kompenserar de tekniska bristerna. Det finns en medkänsla i hans röst som gör att man lyssnar extra noga och dras in i berättelserna.

Hans sånger berör alla frågor som har nån betydelse. Kärlek, skilsmässa, kamratskap och svek. Politik ibland, men då alltid hur den träffar individen. Han har en oöverträffad förmåga att hitta vardagsbilder som öppnar upp perspektiven och för oss närmare medmänniskorna.

Han vet att om det finns bara ett svar så är frågan felställd. En fråga är inte en fråga om man vet svaret när man ställer den.  Och i låt efter låt är han frågande och alltid lika förvånad:

”But much to my surprise
When I opened my eyes
I was a victim of the great compromise”

Premiering Saturday on PBS, the hour-long episode was taped at Nashville’s Ryman Auditorium in September and includes a performance by Album of the Year 2019 winner John Prine, who sings his “Angel From Montgomery” with the artist who brought the song wider recognition, Bonnie Raitt.

Hans sånger visar hur liv måste framlevas i livets kompromisser. Han känner till den där känslan att inget blir som vi tänkt oss och vill. Men det får gå ändå.  Mitt bland törnarna och jämkningarna blir kärleken och vänskapen desto viktigare. Vi känner igen oss i de tilltufsade människorna i hans sånger; Donald och Lydia, Sam Stone, John, Loretta, Linda, Davy och alla de andra. Dom är huvudpersonerna i sångerna. Men ofta känns det som det är vi. Han beskriver situationer med sådan detaljskärpa att de blir oförglömliga bilder. Vi ser dem klart och i dem vår egen spegelbild. Man ler ofta igenkännande åt hans inkännande beskrivningar.

Han är politisk ibland, inte ofta direkt. Men hans låt om vietnamveteranen Sam Stone är en antikrigsprotest som inte lämnar någon oberörd. Sam tillhör ”vinnarsidan”, men som alla som deltar i krig blir han förlorare. Ingen gömmer raderna: There´s a hole in daddy’s arm where all rhe money goes.” Ett knäckande barnperspektiv på hur kriget fortsätter även efter att det slutat.

Andra gånger använder han en kristallklar humanistiska och ironi. Den lågmälda humorn gör att den träffar målet än effektivare. I det här fallet George W Bush, i låten mot kriget i Irak:

”Have you ever noticed?
When you’re feeling really good
There’s always a pigeon
That’ll come shit on your hood

Or you’re feeling your freedom
And the world’s off your back
Some cowboy from Texas
Starts his own war in Iraq”

I låten Paradise handlar det om ett förlorat paradis,  staden som förstördes och utplånades av ett kolföretag.

Många av sångerna är sorgsna. Aldrig snyftare, här handlar det om riktiga känslor, sådana som vi alla har. Inte sällan handlar det om hjärta och smärta, men aldrig på schlagerns hjärtaochsmärtavis.

” If heartaches were commercials we’d all be on TV”, sjunger han. Och så är det nog.

Man varför så många tunga sad songs? ”Vem faan vill skriva en sång när allt är bra” är hans svar på en fråga han fått många gånger.

Det vore fel att inte lyfta fram hans humor. Hans elakheter är lika mjuka och effektiva som hans gitarrspel. Och hans humor är rent galen ibland , och han skonar inte sig själv. Skulle jag ta ett enda exempel blev det ur Dear Abby, låten om en frågespalt:

”My feet are too long
My hair’s falling out and my rights are all wrong
My friends they all tell me that I’ve no friends at all
Won’t you write me a letter, won’t you give me a call”
Och vidare
”You won’t believe this
But my stomach makes noises whenever I kiss
My girlfriend tells me it’s all in my head
But my stomach tells me to write you instead”


Livet har sannerligen sina Ups and downs.

John Prine är en storyteller. Sångerna är exakta noveller. Han vet att Gud finns i detaljerna. Han tecknar med exakta ord upp människorna, rummen och tiden där berättelsen utspelar sig. Och strax är vi där, mitt i skeendet.  Han hittar alltid de rätta orden. Han är en metaforernas mästare, i min värld helt i klass med de största som Tomas Tranströmer. Vi som lyssnat på honom vet att det inte är överord. En uppräkning av hans mest ovärderliga oneliners skulle ge den mest exakta bilden av hans storhet som ordkonstnär. Men den skulle bli väldigt lång, även om man bara tog med de allra bästa. Och vilka skulle man ta bort!?

Många av sångerna handlar om minnen som bitit sig kvar. Han vet vad det handlar om:

”Memories they can’t be boughten
They can’t be won at carnivals for free
Well it took me years
To get those souvenirs
And I don’t know how they slipped away from me”

I en annan av hans sånger känner jag igen de glimtar av den glädje jag kan känna när jag återvänder till min hemstad Köping:

”Today I walked down the street I use to wander
Yeah, shook my head and made myself a bet
There was all these things that I don’t think I remember
Hey, how lucky can one man get.”

Få artister har komponerat så många starka melodier som han. Som de bästa hittar han storheten i sin begränsning. Det verkar som han bara använder en handfull ackord och hans vänsterhand hamnar sällan nedanför övre fjärdedelen på gitarrhalsen. Så gärna han än ville blev han aldrig nån Missisippi John Hurt i gitarrspelet, men man kan höra att han gör det bästa inom sina snäva ramar. Och han får till en enkel och mjuk fingerpicking som är kongenial med hans sånger. Och på skivorna och numera också live har han suveräna band som lägger till musikaliska betydelselager som lyfter upplevelsen.

John Prine, född 1946 är fortfarande aktiv, Ny utmärkt skiva 2018. Och han turnerar trots vacklande hälsa mycket. Men nu har han insjuknat. Måtte han klara sig från det förbannade coronavirus han kämpar emot i respirator när detta skrivs på eftermiddagen den 4 april.

För mig har få andra artister betytt mer än John Prine. Han är omistlig.

BO BORG

John Prines magiska sång om när ensamheten passerar ljudvallen. Här tillsammans med Nanci Griffith:

Han är kul ibland också. Rätt ofta faktiskt:


Här finns en spellista på spotify med de låtar av John Prine som gjort starkast intryck på mig


BO BORG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s