Mari Rantanen – Lidköpings Konsthall

Det är nåt visst med Mari Rantanens konst. Inte tu tal om den saken. Man känner direkt igen hennes bilder. Stora, färgstarka och positiva.

Jag minns en tidigare utställning hon hade på Skövde konsthall 2007. Förr handlade det mera om arkitektur som lockade henne till måleri. Och de stiliserade skisserna av tunnelbanor. På den nu pågående utställningen anger titeln Natt att det handlar om ”Tankar och drömmar.” Oavsett vilka motiv och tankar som satt igång måleriprocessen känner man igen Mari Rantanens bilder.

Jag känner att jag nästan kan återanvända resonemangen i min recension från utställningen 2007. Främst beror det på bilderna förstås. Men också på Mari Rantanen själv. När jag sveper igenom en del recensioner på internet ser jag att många recensenter tycks ha sett ungefär samma sak. Och att många av synpunkterna och resonemangen är levererade av Mari Rantanen själv.

Jag tänker mig att idealt sett skulle konstnärens synpunkter, det som brukar kallas produktionspoängen, och kritikerna syn, de så kallade konsumtionspoängen, skilja sig åt. Men i Mari Rantanens fall överlappar de duktigt. Som rutinerad lärare på Konstakademin är hon van att tala för sitt synsätt.

Kanske kommer tolkningslikheterna av problemet att tolka verk som till stor del bygger på mönsterverkan. Men det är klart att man väntar sig mer av ett konstnärligt mönster än av rapporterna på ett klänningstyg. Och Mari Rantanens sätt att lägga mönster på mönster tillför också betydelselager. På grundmönstret lägger hon sitt narrativ. På så sätt blandar hon mönstrets traditionellt kvinnliga domän med konsten anspråk. Förhållningssättet att ha lika stor respekt åt båda håll gillar jag.

Mari Rantanen är årsbarn med rocken och jag kan inte motstå lusten att skriva att det här är en utställning det svänger om. Rytm och puls är dess främsta verkningsmedel. Och de ackompanjeras av starka färger och kontraster. Ibland är det som de starka färgmötena får ögat att dansa. Andra gånger skickar de här bilderna ut koloristiska klangmattor som påverkar, inspirerar och gläder. Mötet med hennes bilder är verkligen uppiggande.

Hon gör ibland mönster som kombinerar modernismen motstånd mot ornament med en nästan barock ornamentik. Hon är respektlös på ett respektfullt sätt. Hennes målningar har alltid ett mönster i botten. Och det ger en textil känsla. Och så bryter hon på finska. Och djupsinnigare än så är inte konstkritiker än att det står om Marimekko i stort sett varje recension av hennes konst. Tja, hon säger det ju själv, så varför inte? Men inte ger det mig någon öppning till verken längre.

Hennes bilder är riktigt stora. Och ibland sätter hon dem i grupper så hela blickfältet inklusive splitvision fylls av hennes färgkanonad. En liten målning blir ”bara” en bild, menar hon. Men en stor skapar och blir ett uttryck. Man kan inte tillgodogöra sig de stora i ett ögonkast. Man måste röra sig för att ta in hela bilden. Och det vinner upplevelsen på. I Konsthallen hänger de stora bilderna som kraftfulla statements, som konstnärliga utrop. Det ena efter det andra. Tilltalet är högt och tveklöst. I förstone kan bilderna verka litet påstridiga. Men de har också en mera eftertänksam sida om man dröjer sig kvar i det koloristiska fyrverkeriet. Det här är konst med glimten i ögat.

Visst kan man tycka att hennes kompositioner, i alla fall delvis, ingår i en konkretistisk tradition. Men hon stannar inte vid enskilda färgmöten. Och där Baertling har enstaka spröjsar har Mari Rantanen massor. I den mån likheter ned den store konkretisten är relevanta handlar det i så fall om Baertling på steroider. Och på linjeskurarna lagrar hon på ytterligare ett mönsterlager. Hon laddar och förtätar bilden maximalt Ibland blir effekten nästan mjukt psykedelisk.  Som hon gör det förenas motsatta konstnärliga strategier och syften till en visuell knockout.

Hon nöjer sig inte med det dekorativa. Mot ett randigt grundmönster av en typ som bara finns i konsten är två figurer, tecken, pålagda. Det vänstra ser ut som en stiliserad variant av Monets solnedgång, ni vet en punkt med en lång skugga i vattnet. Det för tankarna till harmoni och stillhet. Men Rantanen vill själv med sina kommentarer föra tankarna mot Eduard Munchs bild med en liknande form. Då blir det mer psykologi och allvar. Till höger har hon vänt på samma figur. Då ser vi ett utropstecken (eller upprorstecken som hon klurigt säger själv). Med hennes hjälp får man en intertext. De enkla tecknen målar upp ett möte mellan en naturupplevelse och en ikonisk kulturell symbol och det retar både tanke och känsla. Och det ger stiliga målningar.

Mari Rantanen vet att i konsten är lagom sämst. Det här är en utställning så långtifrån lagom man kan tänka sig. Det är nog därför det blir så bra.

BO BORG

Foto: Lidköpings Konsthall


Mari Rantanen, född 1956 i Esbo i Finland är utbildad vid finska konstakademin i Helsingfors och vid Pratt Institute i New York. Mari Rantanen har varit professor vid Kungliga Konsthögskolan under 10 år mellan 1996 – 2005. Bland hennes många bemärkta elever från den tiden märks Andreas Eriksson och Jakob Dahlgren.
Hon finns representerad på en rad museer och har haft utställningar i Europa såväl som USA samt skapat en mängd offentliga gestaltningar.
Lidköpings Konsthall
Tankar och drömmar
Mari Rantanen
Utställningen pågår 18 april – 30 maj 2020


En tillbakablick till då en utställning kunde dra en stor publik 
och även fick göra det
Före Corona; Mari Rantanen i Skövde Konsthall
Vernissage i november 2007 och visning i januari 2008   

Foto Rune Lindström


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s