Nina Bondeson – Galleri Hammarén

Jag hörde någon säga att Konst är konst och ord är ord och aldrig mötas de två. Eller med konstkritikerklyschan nummer ett; ”där orden slutar börjar konsten”. Det där gäller inte Nina Bondeson. Hon vet verkligen att beorda sin konst, ge den växtkraft med ordens speciella näring. Kluriga titlar. Ibland har hon också ord inskrivna direkt i bilden. Hennes konst är sannerligen liksom sin upphovskvinna vän med orden. Som skribent är hon skarp som ett rakblad. Det är hon som bildkonstnär också.

Bilderna känns ofta som litterära konstruktioner. Det är intellektets uttänkta väg mot känslan. Hon vill berätta med sina bilder. Som hon själv så bra formulerat det; ”Berättelserna ligger som ett mycelium under ytan och bilderna sticker upp som svampar.”

Det är sällan man ser en så ordbaserad, litterär och metakonstnärlig konst som hennes. Allt tycks inbäddat i språk och ha sin verbala härledning, till och med det ordlösa.

Jag har stort utbyte av Nina Bondesons konst, tycker mycket om den. Den är intelligent och engagerande. Och inte minst viktigt; bilderna ådagalägger hennes påtagliga handaskicklighet. Hon blandar text och bild, tanke och känsla, konst och konsthantverk. Och det är klart att det blir en stark och spännande anrättning med så många verksamma ingredienser så väl anrättade.

Nina Bondeson gör en högintressant konst som vänder blicken mot samhället och samtidigt lyfter fram sin egen undran och förundran inför det existentiella trauma det innebär att vara människa. Det kan handla om livet, döden, sexualiteten och oron för allt det där. Och undran inför tekniken och vad dess möjligheter gör med oss och våra relationer. Bilddelarna är mycket konkreta och elaborerade. Men helheten känns öppen.

Hon har en speciell bildstil. Det finns en påtaglig likhet med mästargrafikern Franco Leidis stil och bildvärld. Hon har också haft Leidi som lärare. Men Bondesons bilder saknar helt det våld och den råa sexualitet som finns i Leidis konst. Hennes uttryck är hennes helt egna numera. Hon formulerar sig med i alldeles speciell blandning av serier, kurbits och ornamentik. Man kan se stilistiska förbindelser med medeltida kyrkomåleri med den ibland groteska dramatik det kan förmedla.

Arbetsdjup

Det finns ett drag av surrealism, men inte den kallt akademiska och programmatiska, utan snarare en mjukare bondesonsk sort. I mina ögon är det en mera tillgänglig och resonerande folkhemssurrealism. När den är otäck är det på ett mera konstruktivt sätt. Hon tecknar på ett föreställande vis. Det finns många människor och djur i berättelserna. De befinner sig i märkliga situationer eller är förbundna med underliga förbindelser, länkade med märkliga don. Det är också en massa skumma apparater iblandade.

Detalj ur målningen Arbetsdjup

På en av mina (många) favoritbilder här finns i en detalj en byggnad, eller är det en apparat, á la Sten Eklundh. Men på Nina Bondessons bild har naturen tagit upp kampen om utrymmet. Men det finns inget hotfullt. Kampen ser snarare ut som ett samarbetsprojekt i ömsesidig respekt mellan kultur och natur.

I en annan som ger åtminstone mig associationer till Gittan Jönssons Diskkasterskan tycks kvinnan ha hittat en balans, en harmoni, mellan disken och den bokliga diskursen. Och det finns en bild där en musiker har blivit ett, eller ska man säga ett halvt, med sitt instrument. En surrealistisk mardröm? Snarare sannare än man kan tro. De finns ett engelskt band som tycks upplevt något liknande och döpt sig till Half Man Half Bisquit.

Ibland tycker jag bilderna liknar gamla vetenskapliga skisser (hon nämner själv Mandelgren), planschverk från upptäcktsresor i tankarnas myller och känslornas beckettvärld. Det finns en gammaldags (kvasi)vetenskaplig stämning över bilderna, en ungefärlig exakthet. Mitt i alltihopa, finns en varm och förlåtande humor.

Hennes bilder kan också innehålla otäcka och otrevliga situationer, men de blir inte skrämmande ändå. Det beror nog på det bildmässiga tilltalet. Hennes omsorg om innehållet och utförandet gör oss betraktare mera omsorgsfulla själva i mötet med dem. Kan man bli lyhörd för bilders berättelser så blir man det här. Och det finns alltid mer när ögat är mättat. Då söker sig de här bilderna mot en annan perceptionsnivå.

Man känner direkt igen sin Nina Bondeson även på den här utställningen. Inget direkt nytt under solen. Men den värmer som vanligt, kanske till och med mer emellanåt. Som väl är.

BO BORG


Galleri Hammaren, Göteborg
Den uppriktiga hypotesens ängslan
Nya bilder av Nina Bondeson
19 september – 10 oktober 2020


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s