Toots Hibbert ¤ 1942–2020

Så här låter Toots and the Maytals musik

Toots Hibbert (1942–2020) hade 2013 på en konsert i River Rock fått en flaska kastad mot sig. Den träffade hans huvud och skadade honom illa. Han fick svåra smärtor, blev sjukskriven flera månader och fick avbryta en lönsam USA-turné. Men när han som kastat flaskan skulle dömas skickade Toots ett brev till domstolen: ”He is a young man, and I have heard what happens to young men in jail. My own pain and suffering would be increased substantially knowing that this young man would face that prospect.”

Han vädjade att den som skadat honom skulle få en mildare dom.

Så låter Toots musik

Hans empati har till del sin grund i att han satt i fängelse själv som ung. Han har skrivit en låt om det som fått sitt namn efter hans nummer som intern, 54–46, That´s my Number.


Den är kärleksfull, mild, mjuk, och positiv. Och fullkomligt oemotståndlig. Den kan inte beskrivas utan att man använder ordet varm.

För mig började relationen till Toots på allvar när jag köpte live LPn från Hammersmith Odeon 1980. Den kom ut dagen efter (!!!) en klassisk konsert. Den musikfesten skulle jag ha velat vara med på. Skivspåren glöder. Här körde han sina stora hits i grymma helahavetstormarversioner.  Det finns en så medryckande glädje i hans sånger. Han är en kompositör i absolut toppklass. Toots kunde som få skriva slagkraftiga melodier och raka rättframma texter. Hans bästa låtar fastnar och blir kvar som tatueringar i örat. Han var fena på att hitta det rätta snittet på både ska och reggae. Formen är så viktig när det gäller den musik han spelar, och Toots är en musikalisk skulptör. Hans bästa låtar är alltid trallvänliga utan att vara lallande.

Jag tänker på dängor som Preassure Drop, Sweet and Dandy, Monkey man och min speciella favorit Peeping Tom. Och det är bara några få exempel ur hans rika låtskatt.

Som sångare tillhör Toots de allra bästa. Han har en personlig och uttrycksfull röst fylld av de känslor som vi i musiksammanhang kallar soul. Hans röst går igenom skottsäkra västar. Ett starkt konsertminne får illustrera det.

Jag har sett en handfull konserter med Bob Dylan. Alla har varit lätt små- och ibland, lång-tråkiga. Men på Cirkus 1991 var han kanon och då slog det inspirerande gnistor om Dylan och hans gubbar. När jag letar i minnet efter de starkaste musikminnena från den konserten är det ändå musiken som kom ur högtalarna när Dylan var klar jag minns starkast. Det var första gången jag hörde några låtar från Toots in Memphis. Rena Knockouten!  Toots version av Otis Reddings I´ve Got Dreams to Remember smälter isberg. Jag glömmer det aldrig och får ståpäls på armarna när jag tänker mig tillbaka.

Toots hade en hängiven publik över hela världen. Publiken visste att det blir en särskild sorts fest när Toots kommer till stan.

Han beundras inte bara av publiken utan också av musikerkollegor. 2004 kom plattan True Love. Ett gäng stora stjärnor blev tillfrågade om de ville delta. De fick själva välja vilken låt de skulle dela med Toots. Alla tackade ja och det blev ett album det slår gnistor om. Alla har största respekt för Toots och hans låtskatt och är på tårna när de gör sina tillägg. En duett med Willy Nelson är guld. Och Bonnie Raitts röst och gitarr harmonierar fint och arrangemanget på True Love is hard to find blir skönt och oklyschigt bluesigt, Toots kunde sånt också. Eric Clapton lägger på suveräna gitarrslingor på Preassure drop. Bästa nya versionen på plattan är Monkey man är med No Doubt. Glöm inte att sätta på er säkerhetsbältena innan ni lyssnar på den. Skivan stryker under Toots betydelse som stilbildare både inom ska och reggae (ingen text om Toots är komplett utan att man påpekar att det var han som lanserade begreppet Reggae med sin låt Do the Doubs Reggay)

Men så bra det än är med gästande superstjärnor är det originalen med Toots and the Maytals själva som är det bästa. Både The Clash och The Specials har gjort schysta covers av Preassure Drop. De passerar som pop, men Toots and the Maytals sublima höjder kommer de inte i närheten av. Och det beror inte bara på att de kör låten för fort. Ungdom kompenserar för mycket, men inte allt.

Jag uppleve Toots konsert på Pustervik i Göteborg 2018. Snacka om musikfest. Han körde alla sina hits, och det är många det. Då var han sjuttiofem och höll igång, dansade, sjöng och tjålade oförtröttligt varje sekund av showen. Toots sparade aldrig på krutet. Den explosiva konserten hade publiken i sin hand från första till sista stund. Han förmedlade hela sin positiva livskänsla och glädjen i sin musik till tryckkokarmax. Återhörandets glädje och tempot tog andan ur en. Och glädjen stog som spön i backen. Ett minne för livet. En mer levande konsert får man leta efter. Toots var en stilbildare som alltid höll stilen, även när hans sedan länge passerat folkpensionsåldern.

Det har den förbannade coviddjävulen satt stopp för. De 1 september 2020 blev Toots Hibbert ännu ett av pandemins offer.

BO BORG


En filmsnutt från Filmen The Harder they come från 1972.

En spellista med mina 6 favoritlåtar med Toots and The Maytals


1 kommentar

  1. Kul att läsa Bo… under åren vi snackat musik har du då och då återvänt till Toots… och efter att ha läst detta… (tack för en fullmatad text) inser jag vilken betydelse han haft i din musikaliska vandring!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s