Dawid – Löttorp

Jag minns när man såg bilderna i Dawids då aktuella bildserie Arbetsnamn skulptur. De tog andan ur en. Jag hade aldrig sett något liknande. Och Ulf Linde skrev texten Mot fotografiet med hans bilder som exempel. Plötsligt hände det saker.

Den på åttiotalet tongivande kritikern Lars O Eriksson kallade Dawid den förste svenske postmodernisten. ”Kanske var det för att jag med fotografiet som medium ifrågasatte det sanningskriterium som fotografiet kopplas till. Mina bilder är autentiska bara i betydelsen att ’så här såg det ut i min kamera’. ”, sade han när vi samtalade i samband med hans utställning på Skövde Konstmuseum för drygt tio år sedan.

Vi som har varit med ett tag minns att det fanns en tid när fotografier inte sågs som ”riktig” konst. I dag är det ifrågasättandet helt irrelevant. Vem bryr sig nuförtiden om hur ett konstverk är gjort? Numera är merparten av den nya konsten på ett eller annat sätt ”fotobaserad”.

I modernismens värdededektorer var måleri ”finare” än foto, som var ”mekaniskt framställt” och därför inte tillräckligt subjektivt.  Dawids fotografier blev på den tiden murbräckor mot tokmodernismens berlinmur mot fotot. Den föll för att aldrig mer resas.

Paradoxalt nog tappar de bilder Dawid gör idag en del av den sprängkraft de fick med det kraftfulla eldunderstöd han fick av båda kontrahenterna Ulf Linde och Lars O Ericsson. De var härförare för var sin bildsyn men samstämmigt positiva till Dawids bilder.  Den dörr de då så elegant slog in är idag sedan länge inslagen. Han är väletablerad nu.

Dawid (Björn Dawidsson) riktar kameran mot det vi oftast inte ser fast det finns mitt framför oss. Hans sätt att fotografiskt gestalta det får oss att se vardagen på ett helt nytt sätt.

Jag kommer att tänka på samtalet i Skövde igen. Då sa han: ”Min stil är enfaldig. Jag fotograferar ett motiv rakt av och lägger det mitt i bilden. Den skenbart neutrala bakgrunden är ändå aktiv. Jag reducerar och koncentrerar till en kort liten berättelse. Och mitt synsätt är renodlat estetiskt. Jag är inte så teoretisk. Jag tänker inte på något jag vill få sagt. Förklaringarna är ett slags efterkonstruktion. Jag jobbar litet i trance. Ju snävare jag är i uttrycket desto färre blir associationerna.”

Så var det och så är det.

Han har gett ut ett stort antal fotoböcker. Nu har ännu en kommit ut. Den heter Arbetsnamn Löttorp. Som jag ser det är det en typisk Dawidbok. Och det är bra det.

Han tillbringar en del av året på Öland, närmare bestämt i just Löttorp. Han promenerar och han fotograferar det han ser. Det har han gjort på flera platser. De här verken är nog välbekant representativa för Dawids sätt att arbeta. Han tar sig an sånt som dyker upp och som känns bildmässigt relevant för honom. Det är inte platsen som är intressant, utan det mera allmänna som föremålen kan gestalta. Han tycks hitta motiv överallt. Sånt som vi går förbi stannar han upp inför. Han får oss att se det vi inte sett, och antagligen inte skulle ha sett vore det inte för hans bilder. De svartvita fotona han gör, gör motiven monumentala, ”vemodiga och samtidigt vackra med fulsnygga drabbande skönhetsvärden” som inte fanns innan han visade oss dem.  Ofta bär de en lågmäld vanitaskänsla.

Vad vill han? Så här sa han själv den där gången i Skövde: ”Jag vill titta närmare på det triviala. Vattendroppen som speglar världen. Den kan säga mycket om vår tid. Vart jag vänder kameran kryper en berättelse in. Och den har jag lärt mig at lita på. Det krävs en envishet. Man måste tro på, att det man gör går och att det är tillräckligt intressant för andra. Jag har inmutat en nisch, mitt förhållningssätt och min motivvärld. Man kan kalla det för det osedda eller förbisedda, men det är alltid skenbart. Jag kan mitt hantverk, men låter det ena leda till det andra.”

Dawid gör enbildsnoveller som berättar om det lilla och det obetydliga på ett sätt som gör livet större. Hans bilder berättar om den kulna och karga ensamheten. Det som finns förbisett i skymundan. Det som viker undan för våra blickar. Men inte hans.

Det finns inte ett enda ord text i boken. Bilderna får tala för sig själva. Och det gör de.

Det är stark och mycket estetisk bok. Det är en estetik med starka existentiella implikationer. Intrycken berör och blir starkt drabbande.

Det är sällan jag blir mer berörd av konst än av Dawids.

BO BORG

Foto av Dawid i Skövde Konstmuseum, Bo Borg, 2009


Bok: Arbetsnamn Löttorp
Fotograf: Dawid
Ingen text
Redaktör: Linda Bergman
Grafisk design: Petter Antonisen
Förlag: Boris press
Upplaga: 300 ex
Inget ISBN

Dawid i Skövde Konstmuseum 2009


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s