Inger Persson 1936-2021

Inger Persson, en av Rörstrands ledande konstnärer har lämnat oss vid 84 års ålder. Flera av hennes verk, inte minst Popkannan är självklara när det bästa i svensk designhistoria ska beskrivas.

Jag minns när jag träffade Inger Persson första gången när jag var nyinflyttad till Skaraborg för drygt tio år sedan. Jag hade fått beställning på en större text om hennes arbeten och jag besökte henne i hennes hem. Det var en märklig känsla att sitta tillsammans med en av svensk keramikformgivnings stora och bläddra igenom hennes klippböcker. På tidningsbilderna från hennes klassiska verks sextio och sjuttiotal fick jag en påtaglig känsla av att de historiska föremålen var från vår tid och ditställda efteråt. Den där känslan av att verken, som förstås fått sina impulser i sin tid, ändå står utanför den, är för mig ett starkt, kanske det starkaste, kvalitetskriteriet. ”Quality never gets out of style”, heter det och uttrycket känns klockrent när man stod och står inför Inger Perssons klassiska arbeten.

Inger Persson (1936 – 2021) var keramiker och formgivare. Hon var under 26 år knuten till Rörstrand i Lidköping. Sommaren 1959 hade hon gått ut sin utbildning på Konstfacks linje för glas och keramik, där hon hade Stig Lindberg som en av sina lärare. Före konstfackstiden hade hon jobbat som glasyrbiträde vid det löpande bandet på Gustavsberg.

Direktören på Rörstrand fick tips om henne och hennes kvaliteter, tog kontakt och erbjöd provanställning. Främst tänkte han att hon skulle jobba med lergods där man behövde friska impulser. Så hon fick börja på Rörstrand. Hon jobbade till en början inte med industriproduktionen, utan i traditionella krukmakarmetoder. Där kunde hennes erfarenhet och skicklighet som drejare ligga till grund för arbetet och skapandet. Typiska arbeten från den här tiden är blanka emaljglaserade mönster som kontrasterar mot matt och sträv chamotte. Även om en keramiker vid den här tiden var fast inskolad och förankrad i klassisk krukmakartradition, ser man hur hon inom de givna ramarna alltid sökte sig fram emot ett starkt personligt uttryck.

Flera av hennes modeller kom snart i produktion på Rörstrand, som var ett enormt företag på den här tiden med 1200 anställda och alla resurser.

Jag drar mig nu till minnes en retrospektiv utställning på Rörstrands museum i Lidköping 2010 där man kunde överblicka hennes skapande genom åren.

Utställningens tidslinje började med ett utropstecken. Där var några av de lergodsfåglar hon gjorde i det tidiga sextiotalet. De har egentligen en grundform, som en kudde på fot, som just inte ger association till någon fågel. Men den enkelt rektangulära formen har på ett elegant och konstnärligt innovativt sätt förts från geometri till natur genom några ytterst välvalda rundningar. Näbben är en liten trekant i ena hörnet. Genom en dekor som är både elegant och effektfull fick varje fågel sitt eget uttryck. Mönstren är märkliga hybrider av abstrakta formelement och fria men definierande markeringar av anatomiska detaljer. Och hon skapade ett uttryck som är både grafiskt och skulpturalt, en seriös lek med grundförutsättningarna som lurar in ögat på lustfyllda äventyr in i det okänt välbekanta. Sånt kräver en artist av rang. Och det var Inger Persson i alla lägen.

Inger Persson hämtade inte sällan inspiration vid sina resor utomlands. Hon reste bland annat till slottet Chateau de Ratilly i Frankrike 1960. Till det kulturcentrum som finns där återkom hon senare bland annat som lärare i drejning. Det var här hon gjorde prototypen till den numera legendariska Pop-kannan. Jag minns henne berätta:
— Jag drejade en Alladinlampa i stengods som blev så bra att jag tog med den hem till Rörstrand. Där anpassade vi den till industriell produktion.

Hon gick sin egen väg när det gällde glasyr och färgskala. När Rörstrands superstjärna Carl-Harry Stålhane blev allt tyngre i formen och brunare i sina tweedmurriga glasyrer gick Inger Persson åt ett annat håll. Hon valde högblanka emaljglasyrer. Efter en hård match med ledningen på Rörstrand som tyckte det räckte med en färg, kom Pop-kannan att tillverkas i fem klara färger orange, gul, vit, grön, och blå. Den har alla klassikerns outslitliga kännetecken. Den har ett uttryck av framtid och optimism i färgen perfekt sammansmält med ett orientaliskt formspråk. Den kröntes till och med ett lock format i form av en lökkupol.  Uttrycket kändes rätt i sextiotalets internationella ungdomsengagemang, men gör det lika väl idag. Kannorna, klädda i glada, livsbejakande och kaxiga färger, förde tankarna till ungdomskulturens dåtida Mecca, Carnaby Street. Det var på ett sätt plastens knallklara färgskala som fick pigga upp tusenåriga te- och hantverkstraditioner. Tradition och förnyelse, hand i hand. Åren har gått, men de här kannorna har behållit, ja nästan förstärkt sin fräschör. ”Hon har gjutit ett slags evig ungdom i sin keramik” är en bra formulering jag läste i en tidskrift och helt håller med om. Pop-kannan fick ett prestigefullt internationellt designpris 1969. Och det känns som om den skulle den kunna få ett sådant idag också.  Den sålde bra både i Sverige och internationellt. Den är bara en av flera suveräna tekannor Inger Persson designat.

Popkollektionen bestod också av andra delar, bland annat en del ljusstakar som tagit inspiration av ”elektriska isolatorer”. En avgjutning av en sådan hade konstnären Andreas Eriksson med på sin berömda hylla på en utställning på Moderna Museet. Och så hamnade Inger Persson mitt i tvåtusentalets hetaste samtidskonst som om det vore den mest självklara sak. Så här säger Andreas Eriksson: ”Jag tycker Inger har en ovanlig förmåga att i sina arbeten kunna blanda barnslig lekfullhet med en avgrundslik stränghet, denna dubbelhet beundrar jag enormt.”

Från det sena sextiotalet kommer också serien Lunik. Här finns en av mina speciella favoriter. En vas som ser ut som ett stekt ägg på en fot. Den är gjord med stort estetiska raffinemang. Och den har den där tveklösa självklarheten i formen som Inger Perssons bästa arbeten har. Form, färg och idé i ett samstämt formspel där var del gör de andra bättre. Till det glimten i ögat.

I slutet på sextiotalet och början av sjuttiotalet jobbade hon tre månader per år för Rörstrand.

1970 blev Inger Persson liksom de flesta andra formgivarna uppsagd tillsammans med alla konstnärerna och tvåhundra andra medarbetare på Rörstrand. Hon etablerade sig då som keramiklärare på Hellidens folkhögskola i Tidaholm där hon stannade i över tjugo år. Hon öppnade också en egen keramikverkstad i Gösslunda utanför Lidköping där hon tillverkade brukskeramik och en del kakel.

En av hennes elever på Hellidens folkhögskola där var den framgångsrika keramikern och glaskonstnären Frida Fjellman. När jag träffade henne berättade hon:
Jag hade ju Inger som lärare på Helliden vilket var helt avgörande för min del. Hon var så bra på att se vad var och en av oss var bra på och att få oss att göra det ännu bättre.
Hon la inte heller några värderingar i olika tekniker, material eller uttryck, det viktiga var att vi gjorde så bra vi kunde och provade nya tekniker om så krävdes.
Jag gillar nästan allt som Inger har gjort. Jag tycker att det mesta har det lilla extra som så mycket saknar. Jag tycket att Ingers attityd är totalt oängslig om det ordet finns och förmedlar energi! 

Från åttiotalet utvecklade Inger Persson en stil med geometriska inslag. Det gav en klarhet åt mönstren som förstärktes av en distinkt och intrikat färgskala. På nittiotalet blev det mycket av det hon kallar ”söndagsvaror”. Från den här tiden finns fajansfat med grön dekor med raffinerade mönsterraffinemang och subtil färg-, mönster- och nyanskänsla.

Hon gjorde vaser som heter Snurran. De har ett energiskt mönster som liksom förändrar formen i en vital optisk lek. Samtidigt är det stramt och stiligt. Mönstret, berättade hon, har fötts på hennes förstukvist där hon hade en kruka med petunior, tvåfärgade blommor i röda och vita som polkagrisar, som snurror.

Vad har dessa föremål för funktion frågade jag. Och hon svarade:
— Ingen alls. Varför är funktion så viktig? Mina flaskor och burkar har inte heller något tydligt användningsområde. Färgerna är det väsentliga. Känslan. Den där sammetslena ytan.

Var kom inspirationen ifrån?
För mig kommer idéerna från naturen, ibland från andras grejor, men framför allt i arbetet. När jag arbetar föds idéerna hela tiden.

Jag ser en bra karaktäristik av hennes arbeten i en gammal recension som lika gärna kunde vara skriven idag. Där talar skribenten om: ”… en rättframhet och skaparglädje som glimtar till i förlösande humor. Troligen skulle hon skapa konst och ge av sin personlighet åt vilket material som än sattes i hennes händer.”

Ur utställningarna och våra samtal växte bilden fram av en formgivare i ständig utveckling kring en kärna av personlig kvalitetskänsla parad med en osedvanlig känsla för färg, form och keramik.

En rik och stark personlighet både som konstnär och människa har lämnat oss.

BO BORG

Foto: Bo Borg


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s