Thomas Edetun och Stefan Teleman / Anonyma Akvarellister – Galleri Vreta Kloster

Akvarell eller inte, en del konstnärer är så skickliga att man kan bortse från den tekniska förfarenheten och ägna sig åt konsten i stället. Det gillar jag. Hos Anonyma Akvarellister hittar jag det jag söker i rikt mått i bilderna. Det betyder inte att materialet och tekniken är ointressanta, bara att den inte tränger sig i förgrunden.

I katalogtexten talar de båda konstnärerna om att de inte vill låta sig styras av alla regler som omgärdar akvarellmåleriet. Teleman säger till och med att han inte är intresserad av akvarell. Bra så, det är inget som av bilderna att döma skapar något problem. Tvärtom.

På katalogens framsida ser vi ett montage av en halv bild av respektive konstnär. Båda har motiviskt en historisk anknytning. Redan här ser man en tydlig skillnad mellan de två konstnärernas bilder. På ena sidan är halva bilden La Moretta av Thomas Edetun. Morettan är den sammetssvarta mask som i vissa sammanhang täckte ansiktet på en del av det tidiga sjuttonhundratalets kvinnor i Venedig. Hans bild gestaltar den air av mystik som med morettans hjälp laddar bärarens person. Morettan ingick som en del av flirtlist och förförelse. På Edetuns bild ser man två kontaktsökande levande ögon som tittar självmedvetet och direkt rakt på mig. Under morettans nederkant ser man en sensuell mun. Det blir bilden av en levande person bakom masken som man vill få, och får, ögonkontakt med. Dessutom ger den här bilden tankar åt andra håll. Om beslöjandet som frivillig lek kontra det tvångsmässiga och kvinnoförtryckande som diskuteras i vår tid. Det finns inte inbyggt i bilden, men blir resultat av de tankar och reaktioner hos betraktare som bra konst startar.

Telemans bild är mera en bild av en bild. Vi känner igen Carl Philip Emanuel Bach. Vi har sett samma bild ur arkiven som Teleman utgått ifrån. Blicken är släckt och huden matt. Vi ser en historisk person vars musik vi är allt fler som tar till oss idag.

La Moretta av Thomas Edetun och Carl Philip Emanuel Bach av Stefan Teleman

Mötet mellan de här bilderna på katalogomslaget ger en intresseväckande försmak av vad som komma skall. Det är verkligen fint att kunna gå tillbaka till bilderna i den här katalogen för här finns mycket att se och se om, tänka på och tänka om om.

Stefan Teleman – F Couperin, H Biber och JJ Froberger

Teleman har gjort en serie bilder som föreställer barockkompositörer. Här finns Vivaldi, Biber, Barbara Strozzi, Telemann, Buxtehude och andra. Hur skildrar man en människa man aldrig sett, aldrig mött? Ja, det finns ju bilder från tiden och attribut som blir tidsmarkörer. Ett sätt att försöka fånga en historisk kompositörs karaktär är att gå via musiken och tänka att man kan nå personen via den och fylla de officiella bilderna från flydda tider med något mer. Jag tänker att ett exempel är Telemans bild som heter H Biber. Jag antar att det märkliga bildarrangemanget ska hinta om Bibers musik mer än om hans karaktär, mer om hans musik än om människan. Enligt handboken experimenterade Biber med så kallad scordatura, avvikande instrumentstämning för att uppnå speciella effekter som särskilde hans musik. Kanske vill Teleman med de mycket speciella och underliga elementen i den här bilden skapa en motsvarighet i bild till den instrumentstämningen.

Bilden av Vivaldi känns svalt lättsam, som sig bör kanske. Den bild jag har av JJ Frobergers musik, tex 6 Partite (fantastisk musik!) hittar jag inte i Telemans bild. Så jag släpper mitt försök att koppla mina musikupplevelser till personens apparition i de här bilderna. Kanske finns här idéer om synestesier. Ibland tycker jag att färgen ljuder. Det är en fin känsla inför ett konstverk.

Thomas Edetun – Frilla, Sankt Barbaras torn och Man med skägg sökes

En annan strategi är nog att nöja sig med att se dem som konstverk. Dessa låter sig ju inte ”…reduceras till något annat än sig självt.”, som museichefen trosvisst slår fast i förordet. Även om jag inte är helt överens förstå jag vad hon menat.

Här finns flera rasande fina konstverk. I min värld är det inte bilderna av GP Telemann, Buxthude eller CPE Bach. Men däremot blir jag helt knockad av bilderna av F Coupertain, Barbara Strozzi och framför allt den av John Stanley.

Stefan Teleman – J Stanley

I katalogförordet säger Teleman som sagt att han egentligen inte är intresserad av akvarell. Men jag undrar om det går att göra ett så fantastiskt konstverk som bilden av den blinde John Stanley i någon annan teknik, eller för den delen av någon annan konstnär än Stefan Teleman.

Thomas Edetun gör också han bilder med människor som motiv. Men hans bilder verkar, oaktat att modellerna är okända för mig eller oavsett om de finns i levande livet, vara personer hämtade ur det. Åtminstone lika levande. Oavsett teknik verkar allt omöjligt vara möjligt för en virtuos som Edetun. Hans bilder är bräddfyllda av liv, i tekniken, färgen och i människoskildringen. Oavsett om modellerna finns ”på riktigt” eller skapats i hans föreställningsvärld så kommer de alltid att finnas för oss som sett dem. De låter oss möta människor man kommer att minnas. Den glada flickan på bilden Happy tycker jag nästan att jag känner. Det ser jag som en gränslös kvalitet. Men det är bara en sida av dess resultant av kvaliteter. Den är så bildmässig. Fint stämd i färg och komposition. Det är uppvisning utan att konstnären på minsta vis verkar vara ute med uppvisningshåven. Det finns många sådana bilder med olika motiv i Edetuns utställningsdel.

Den av hans bilder som heter Konstnären är verkligen fin. Blicken är fokuserad på något nära, samtidigt med något i fjärran i splitvision. Det finns något både målmedvetet och tvekande över munnen. Kepsen har drag av palett eller är det tvärtom. Så långt innehållet. Sen är ju bilden rena måleripropagandan. Fin i färgen. Inte en yta som inte är vital. Samma sak med färgmötena. Färgerna på kepsen och prickarna på skjortkragen lägger på ett lika enkelt som självklart sätt idaga det där svåra, men avgörande. Det som är kriteriet för ett bra konstverk; det där att konst och liv ska mötas på lika villkor. När det som här vill sig och blir ett händer något speciellt. Olika men integrerade sidor av samma sak hjälper fram varanandra. Skulle jag sammanfatta bleve det med ett uttryck jag vet att också andra använt om Thomas Edetuns konst; awsome!

Thomas Edetun – Happy och Konstnären

De båda konstnärerna uttrycker dubier om akvarellen och den retorik den omgärdas av. Det känns fint att de därigenom värnar om konstnärens frihet och laglöshet. För vad skulle vi ha regelstyrd konst till. Är det ens konst!?

När konstnärerna Thomas Edetun och Stefan Teleman tar sig an akvarellen som det dem lyster då händer det saker som livet vore mycket fattigare utan.

BO BORG


Galleri Vreta Kloster
Anonyma Akvarellister
Thomas Edetun och Stefan Teleman
katalogtext: Helena Persson
22 maj – 20 juni 2021

Stefan Teleman, Barbara Strozzi
(längst upp på sidan)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s