Öronen i Jorden av Kerro Holmberg

Med Kerro Holmbergs dikter i nya boken känns det som vi mötts och vi möts på viktiga platser.

”Vi behöver inte minnas vad som är ditt och vad som är mitt eller ens vems minne.”

Kerro Holmbergs ord i en av dikterna är precis dem jag behöver för att beskriva det läsningen av hennes dikter i nya samlingen Öron i jorden sätter igång i mig. Det här är en bok man möts i, man vill mötas av. Kerro Holmberg är en poet vars dikter man får kontakt med. Poetens röst i texten är som alltid avgörande. Den öppnar upp orden och bilderna. Visar det speciella just de här orden kan göra tillsammans. Kerro Holmbergs tilltal gör dikterna tillgängliga. Inte lättillgängliga men mera gripbara. Det är absolut inte någon otillgänglig språkmaterialism. Och det liksom så mycket annat med den här fina boken är jag tacksam för.

Jag läser och gör mig beredd att koppla på mina analysverktyg. Men författaren förekommer mig innan jag ens tänkt tanken färdigt.

”Åror vad är de bra för?”

Så jag provar att låta mig flyta med. En bra metod i sällskap med hennes dikter visar det sig. Åtminstone för mig. Läsa på. Stanna upp där jag fastnar för något. En tanke. En speciell mening. Och det finns många sådana i den här boken. Bli där en stund. Se vad som händer. Man blir aldrig lottlös.

Här har jag mycket litet nytta av litteraturvetenskap. Inte konstvetenskap heller fast det ligger nära till hands att ta till sånt när det gäller en poet som också är en förstklassig bildkonstnär. I den här boken klarar man sig utan åror.

Här finns inget retoriskt smink man måste tvätta bort först. Dikterna är skriva med ett rakt och okonstlat språk. Ibland några gammelord som liksom tiltar tidslinjen. Hon har en benådad förmåga att gestalta med exakt rätt ord och bild. Hur var det Leonardo sa: ”Detaljerna gör perfektionen och perfektionen är inte detaljerna.” Och så är det här. Orden både ljuder och betyder. De bygger. Kanske inte helheter, men tankerum att bo in sig i och återkomma till.

Här rör sig tider och rum som det behövs. Man vill vidare med dem. Men den här boken vinner på långsamt skyndande

Dikterna pendlar på ett dialektiskt sätt mellan utkast och fullbordan

Ibland är det en del snabba flashar som i haiku, utan att det är sådana. Men något glimmar till. Lars Gustafsson skrev en gång om ett fiskstim där alla fiskar ett överraskande ögonblick ställde sig så att de samfällt reflekterade solen till en bländande momentan reflex av intensivt ljus. Så kan orden i Kerro Holmbergs dikter ställa sig ibland. Tydligt där. Sen borta. Men alltid starkt kvar i minnet.

Först är de här dikterna som solkatter. Man ser dem tydligt, men när man ska ta dem till sig tycks de borta.  Fast de är kvar. De här dikterna behöver man inte tolka. De finns där och ibland vet man ändå. Det är inte i första hand en intellektuell process. Det känns att man förstår.

”Vi kom aldrig till den vackraste platsen
vi var redan på den vackraste platsen
Du är så vacker att du inte får plats på bild”

Dikterna är eller talar genom de fina bilder orden bygger upp. Det finns så många rader man återkommer till. Jag har läst i den här boken sedan i februari och återvänder gång på gång.

Boken väcker många tankar och aktiverar slumrande känslor. Man vill åt dem. Få tag i dem. Ha dem hos sig.

”Det är ett avskedets limfilm över allt”

Det här är en bok som betyder mycket.

BO BORG


Bok: Öronen i Jorden av Kerro Holmberg
Förlag: Perquod Press
ISBN: 978-91-866117-62-2

Kerro Holmberg, Syskon, målning visad på Galleri Aveny, Göteborg, 2020

Se även

Kerro Holmberg – error, målningar

Årsbästalistan 2019 enligt BO BORG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s