Hyperrealism Sculpture-Tour & Taxis, Bryssel, Belgien

Platsen Tour & Taxis. Det är en gigantisk före detta industribyggnad av tegel, glas och stål som ligger vid Brysselkanalen hyggligt centralt i Bryssel. Industrin är borta och man har rustat upp lokalerna och fyllt dem med kontor och olika utställningsytor, bland annat en jättelokal med flera rum som lämpar sig för större utställningar.

Där såg jag den överväldigande stora Hyperrealism Sculpture nu i sommar. Den har underrubriken Ceci n’est pas un corps, en blinkning till rene Magrittes beömda målning med en prydligt avbildad pipa som han gav titeln Ceci n’est pas une pipe. Då vet man att det handlar om relationen mellan konst och verklighet, en diskussion som följt konsten i alla tider.

En hyperrealistisk avbildning gör allt för att se ut som det den avbildar. Den är förstås på ett sätt ett försök till cloon, men blir ändå nåt annat. Eller..!? Men när man går på den här gigantiska utställningen med hyperrealistisk skulptur så vete fan. En kvinna som skalas fram ur en banan? Även om den är aldrig så realistiskt gjord är den förstås fullkomligt orealistisk.

Vad är då hyperrealism. Det är en konstriktning som tog sin början på sextiotalet och fortfarande har en rad framgångsrika utövare. Man vill inte abstrahera utan spegla verkligheten. Det är när konstnären försöker göra sin avbildning så lik det den avbildar att det bli lika, eller helst ännu mera likt än det föremål som avbildas än det är självt. Metoden är oerhörd fokusering, precisering, detaljskärpa och ibland stilisering. Och förstås en överjävlig hantverksskicklighet. Det där sista tycker jag är viktigt när skulptörer kan lämna in ett gosedjur till ett stenhuggeri och få en fulländad fullstor skulptur huggen och slipad av underbetalda arbetare i Asien. Eller motsvarande i thaibrons.

Redan vid entrén till den här utställningen slås tonen an. En flicka står med huvudet mot väggen. När man köpt biljetten och pratat litet med personalen står hon kvar i exakt samma sorgesamma ställning. Det visar sig vara utställningens första hyperrealistiska skulptur som direkt skapar en överväldigade illusion som om konst och liv vore synonyma. Den är gjord av Daniel Firman.

I utställningen finns flera personer, hantverkare och städpersonal t ex som går att missta för riktiga dito. Ofta är det haktappande bra utfört. Men i de här fallen undrar man vari den konstnärliga poängen består. Som alltid när all energi satsas på ytan blir det inget kvar till djupet. Skulpturerna är levande men de får inget liv.

George Segal problematiserar ändå litet. Hans flipperspel verkar vara ett object trouvé. Och personen som står vid det är skulpterad i vit gips. Då blir det en spänning, men i sanningens namn inte särskilt stor.

På ett stort vitt podium ligger Fabien Mérelles bronsskulptur. Fullkomligt naturligt ligger en människa på rygg. Men hans kropp från naveln och neråt är skivad. Också det fullkomligt naturalistiskt. Men what about it?!?

Så kommer jag till Kazu Hiros skulptur med Andy Warhol. Jag har aldrig sett Andy W live, men såvitt jag kan se är den här avbilningen klockren. Men kan en hyperrealistisk skulptur (bara) vara delvis hyperrealistisk? Andy Wahols minst sagt porträttlika huvud är monterat som om det vore en schackpjäs. Men då lämnar vi realismen och går in på budskapskonstens domäner.

Så kommer man in i det rum där Ron Muecks jätteskulptur av en baby ligger. Det är såvittjagkanförstå en övermåttan naturenlig avbildning av ett nyfött barn. Man blir knockad av den bedövande (hyper)realismen. Men det är det där att   barnet är typ minst 4 meter långt. Värdeperspektiv? Kör för det men visst tappar realismen en dimension när den ruckar på verkligheten.

Så där kan man fortsätta. Den ena avbildningen mer iögonenfallande än den andra.

Ett verk intresserar mig mer än de andra här. Det är dansken Peter Land som gjort ett stort verk som heter Back to Square One. Det är en uteliggare som sover i kartonger. Mannen är en minutiös porträttavbildning av konstnären själv. Och det är hans tanke. Det kan bli vem som helst av oss som hamnar där. Verket är realistiskt i alla delar. Men helheten med de många kartongerna i en båge bryter realismen och skapar en symbolisk framställning. Det handlar om en existentiell utsatthet vi alla kan första och själva känna.

Det har förstås varit ett omfattande och kostnadskrävande arbete att föra samman dessa fyrtio stora, dyra och ömtåliga skulpturer i olika material. Det var förstås suveränt att få möta de här fantastiskt verklighetstrogna skulpturerna i verkligheten. Luften känns ibland väl tunn bland all så kallad idébaserade konst som dominerar idag. Särskilt som idéerna så sällan är vare sig kreativa eller drabbande och utförandet ofta verkar ges underordnad betydelse. I hyperrealismen är i alla fall hantverket alltid i absolut toppklass. Konst eller hantverk? Vem bryr sig bara det blir likt. Allt är bra som får en att se verkligheten tydligare.

BO BORG

Foto: Bo Borg


Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se

Plats: Tour & Taxis, Bryssel, Belgien
Utställning: Hyperrealism Sculpture
Verk av: Duane Hanson, John Deandrea, George Segal, Ron Mueck, Belinde De Bruyckere, Maurizio de Cattelan, Jacques Verduyn, Kazu Hiro, Patricia Piccinini, Sam Jinks, Carole A. Feuerman, Marc Sijan, Daniel Firman, Erwin Wurm, Fabien Mérelle, Mathilde ter Heijne, Allen Jones, Peter Land, Tony Matelli, Zharko Basheski, Eva Penny, Fabio Viale, ThomPuckey, Jamie Salmon, Tom Keubler, Mel Ramos, Glazer/Kunz, Valter Casotto, Brian Booth Craig, Robert Graham

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s