Barberaren i Sevilla – GöteborgsOperan

Orkestern kör igång ouvertyren. En man på scenen vinkar avvärjande, stoppar orkestern och säger: ”Det är Barberaren i Sevilla vi spelar idag”. Och då kommer den rätta inledningen och spelet kan börja med en Rossinisk rivstart. En mera vital och smittande operamusik får man leta efter. Musiken är medryckande, rytmisk, melodiös, svängig. Motstå det den som kan. Festen kan börja. Och det gjorde den verkligen hela kvällen. Inte minst musiken är rena lyckopillret

Barberaren i Sevilla kallas komedi. Men den här uppsättningen skulle jag snarare kalla fars. Det handlar om två unga, Rosina och greve Almaviva, som är förälskade upp över öronen i varandra. De har aldrig träffats men de vet att de är de rätta för varandra ändå!? Efter en rad förvecklingar, den ena dummare än den andra, får de förstås varandra på slutet.  Egentligen finns det en underhistoria, en mörk klangbotten, om kvinnoförtryck. En äldre förmyndare uppför sig svinaktigt, mot den unga Rosina. Men det är ju fars så det svärtar just inte. Vi skrattar åt mansgrisens löjliga patriarkala excesser. Och så blir han ju dragen vid näsan till slut.

Den här operan är vid pass tvåhundra år gammal. Men i den här iscensättningen utspelas handlingen i obestämd tid. Kören i inledningsscenen består av pojkband, hippies, en elviskopia och andra roliga typer. Här liksom i föreställningen i övrigt går man all in med extra allt. Kul förstås. Och nu förstår man att i den här uppsättningen gäller inga historiska krav. Inga andra heller bara vi skrattar. Och det gör vi.

Den här uppsättningen är som en tårta med en utsökt (musikalisk) fyllning och en galet kakofonisk postmodernistisk garnering. Och det inte bara funkar. Föreställningen blir ett veritabelt fyrverkeri av musikaliska highlights. Musiken och komiken hjälper fram varandra till oemotståndlig underhållning.

Trots att den knappt finns någon scenografi skapas på något sätt handlingens olika rum. Det är så mycket action både sceniskt och musikaliskt att den tid och det rum handlingen behöver skapar sig själva här.

Regin av Rodula Gaiztanou funkar bra utifrån det som verkar vara uppsättningens koncept. Allt sker på ytan. Och där tror jag nog som regissören att det är inte så många djup att hämta i vare sig text eller karaktärer. Så här får ett gäng kul typer spela fram lek och gags. Det konstnärligt bäriga finns i musiken.

Jag har inga problem med anakronismer och historiska kontaminasammanblandningar som de görs här. Jag har sett Barberaren flera gånger. Och den här uppsättningen kändes kul, frisk och annorlunda för mig. Det kan nog vara på ett annat sätt för fisförnäma historiekorrektfundamentalister. Men det är deras problem att dom får torrhosta i det historiska dammet.

Det känns som att slå in en vidöppen dörr att säga att musiken i Barberaren är bra. Men den är inte bara bra. Den är bättre. Jag missar ogärna ett tillfälle att höra den live. Och den här versionen gör ingen musikälskare besviken. Det där att blanda in några fraser ur vår tids schlagers i musiken stör inte mig. Men det är inget jag gillar heller.

Sångarna håller så hög och jämn klass att det är svårt för någon att sticka ut, och det är väl heller inte meningen. Här finns en Greve Almaviva av högsta karat i Vassilis Kavayas. Koloraturmezzosopranen Ann-Kristin Jones gjorde Rosina fint, men jag tyckte att hon lät litet spänd emellanåt och inte hade den ungdomliga lekfullhet jag tänker mig att rollen ska ha.

Två roller höjde den komiska temperaturen. Mia Karlsson gjorde en kul Berta och när hon förvandlade sin haltande gumma till en primadonna extraordinarie var det showig musikfest av klass. Likaså Mats Almgrens sång får mig alltid på bättre humör, en särskild insats här där det redan var så gott.

Det här var en rolig och underhållande kväll fylld av roliga gags och jönserier med Rossinis musik som en parad av utropstecken!

Den här föreställningen rör om litet i grytan för ärrade Barberarenveteraner och det mår vi bara bra av. Och jag tror att den också funkar bra som en introduktion för nya.

BO BORG

Foto Lennart Sjöberg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Göteborgsoperan den 1 september 2021
Barberaren i Sevilla
Opera i två akter av Giachino Rossini
Libretto: Cesare Sterbini efter Beaumarchais komedi
Dirigent: Ville Matvejeff
Regi: Rodula Gaiztanou
På scen: Greve Almaviva, Vassilis K avayas. Doktor Bartolo, Markus Schwartz. Rosina, Ann-Kristin Jones. Figaro, Hannes Öberg. Don Basilo, Mats Almgren. Berta, Mia Karlsson. Fiorello, Jonas Landström. En officer, Henrik Andersson.
Publik: Fullsatt enligt coronarestriktionerna (=glest i bänkarna)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s