”Klockan 15 den 5 december publicerar Aftonbladet uppgifterna. Det kom att bli Benny Fredrikssons död.”, konstaterar Lotta Fristorp på första sidan i boken Benny, drevet, döden. Nu får vi genom hennes bok en rapport från drevets offers sida.
Berättelserna i Joakim Kerpners reportage om Benny Fredriksson i Aftonbladet tycktes övertygande. Och Åsa Lindeborgs krönikor var dräpande. Och det handlade om makt, sex och kändisar, kvällstidningarnas favoritämnen. Aftonbladet hade varit sena på meetoobollen. Så de hade att ta igen.
Vi vet hur det skoningslösa bombardemanget mot Benny Fredriksson kom att se ut. Alla, med mycket få undantag, kastade sina anklagelser som handgranater mot chefen för Kulturhuset Stadsteatern. Ingen av betydelse ställde upp till hans försvar, vare sig kollegor, arbetskamrater eller styrelse. Och absolut ingen på våra rättrådiga kultursidor. Alla drogs med och förstärkte och slängde mer bensin på häxbålet. Orsaken var anonyma vittnesmål om maktfullkomlighet och bl a anklagelsen att Benny Fredriksson tvingat en skådespelerska till abort.
Ingen tillämpade journalisternas grundkurs om faktagranskning. Nyanseringen, i den mån den kom, kom efteråt. Och då var det så dags. Ett pinsamt tydligt exempel är Dagens Nyheter. Först, under drevet och som en tung del av det skrev Kristina Lindqvist en hånfullt anklagande text. Efter Benny Fredrikssons död skrev Leif Zern i samma tidning en devot och varm hyllning om Benny Fredrikssons storhet som teaterchef och hans stora betydelse för Stockholms stadsteater. Annat var det under drevet. Då gick alla i flock och gläfste samfällt.
De få som försökte nyansera och korrigera misstänkliggjordes och blåstes bort i den samfällda mediastormen som nådde orkanstyrka. En av landets mest framgångsrika kulturchefer krossades så eftertryckligt att han inte såg någon lösning eller framtid. Han avgick. Och han tog sitt liv. Den enda som jag sett göra någon sorts självrannsakan av sin roll i dramat är Åsa Lindeborg. Så där fick alla medlöparna någon att skylla allt på.
Vi vet alla hur ett drev ser ut från utsidan. Hur alla tycker lika och förstärker och upprepar tvärsäkert sådant vi egentligen inte vet så mycket substantiellt om. Här handlade det om anonyma anklagare. Och hur bemöter man dem? Man vet inte om anklagelserna är sanna. Men de räcker som fällande bevis i drevdomstolen. Stormens epicentrum var Aftonbladet ”avslöjanden”. Men i stort sett alla medier deltog.
Lotta Fristorp jobbade i olika roller nära Benny Fredriksson. Hon har sett hans goda men också andra sidor på nära håll. Här handlar det om förstahandserfarenheter, inte om hörsägen. Nu har hon skrivit en bok om månaderna fram till Benny Fredrikssons självmord.
Det är en fin bok. Den har en klar och saklig ton, full av känslor, men utan affektsökeri. Hon berättar om sin chef. Hur hon ser honom börja tappa fokus redan litet innan drevet. Och framför allt om hur han förändrades av det. Hur hon försökte hjälpa till, men han var skadskjuten och inte mottaglig för råd. Det handlar om hur man tänkte och hur omöjligt det är att tänka klart under så extrem stress som ett drev är. Ingen klarar det. Lotta Fristorp skriver bara om sådant hon själv har förstahandsuppgifter om. Spekulerar inte, men drar slutsatser utifrån det hon varit med om och vet.
Hon avslutar med at citera Martin Wicklins fråga till Åsa Lindeborg i sin intervju. ”Hur visste du att det var sant det du påstod i din krönika?” Den frågan ska förstås inte bara riktas till Åsa Lindeborg utan till alla i drevets ekokammare.
Och Lotta Fristorps slutsats och slutord i boken blir en fråga: ”Har sanningen någon plats i ett drev?”
BO BORG
Bok: Benny Drevet, döden
Författare: Lotta Fristorp
Förlag: Kaunitz-Olsson
ISBN: 978-91-89015-70-8
boborg.se 