Kärleken skonar ingen – Göteborgsoperan

Göteborgsoperan är dressed for success. Man har gjort en musikal med Håkan Hellströms låtar som stomme. På den har man hängt på hela operans resurser av extra allt, från kostymer, dansare, stor kör, symfoniorkester; you name it, så finns det. Till det har man också fått Mirja Unge att skriva ett manus så nog är det seriöst också så det räcker för en finkulturinstitution.

 Musikalen Kärlek skonar ingen blir aldrig så aktuell som nu. Suget efter Håkan Hellström låtar är förstås stort, ja större än irritation över den ständiga ombyggnaden av stan. Och här finns inslag om skjutningar, invandringen, åldrandet o sv. Referenserna är självklara nu. Och så är det, det där unika med Håkan Hellström och hans sånger, som är så älskade. Han har momentum nu.

Kärlek skonar ingen

För många fyller hans låtar samma behov av romantisk syn på världen och längtan som Evert Taubes står för hos oss äldre. Inte är han väl nån folkhemsk Bruce Springsteen, för hans låtar är ju mer trallvänlig schlager än rock. Men han har samma oemotståndliga och troskyldiga ordflöden om längtan och kärlek som Springsteen innan han blev Boss. Och så handlar det ju om kärleken till ett slitet Göteborg, med hängivna referenser till allt från Cederhök till Totta. Och fotbollen är med förstås. Tillsammans blir det en brygd som ger många ett rus av skön och varm göteborgssentimentalitet.

Vera Veljovic, Timo Nieminen, Michalis Koutsogiannakis

Kring allt detta har Göteborgsoperan byggt en påkostad musikal med allt vad det innebär på en nästannationalscen. Sånger av Håkan Hellström och dialog av Mirja Unge borgar för speciella kvaliteter som gör att det bär så bra och blir folklig underhållning med lagom djupdimension av socialt medvetande och aktuella samhällsfrågor.

I huvudrollen en go gubbe som gammal fortfarande har unga känslor av kärlek och solidaritet. Hans avlidna fru som kommer från andra sidan för att hämta honom dit, så kom inte och säg att det är socialrealism. Vi får möta kärlekens många sidor på olika sätt hos en rad olika människor, vars vägar korsar varandra. Det handlar om svek, svartsjuka, föräldrakärlek som skildras i olika korta tablåer som lägger kärlekens problemställningar i daga. Och så en Håkan Hellströmsång som passar till varje tillfälle. Djupsinnigare än så behöver det inte vara i en musikal. Vi får ju över trettio Håkan Hellströmlåtar i samma paket!

Kärlek skonar ingen

Historien är inte så dum, den är bättre än många musikalintriger. Det finns ju hela tiden en klangbotten av svärta. Och genom bra regi och mycket fina skådespelarinsatser får flera av scenerna en förtätad dramatik och hög känslotemperatur. Det är gjort med en naivistisk realism som man ibland kryddar med drömska inslag, för blåögda drömmar ska det ju vara i Hellströmland. Och änglar. Kanske är dom förklaringen till de figurer som hissas upp och ner i linor och sprattlar med benen mitt i det vardagliga. Och så blir det ju happy end som det ska vara i riktiga sagor. Till och med han som blir skjuten är glad och tacksam för det.

Hur fungerar den här musikalen som underhållning då? Om man bortser från att det känns litet utdraget och långt emellanåt så grips man av de här episoderna. Och Håkan Hellströms sånger är ju så hemtama. mysiga och lätta att tralla med i. Och det märktes att folk trivdes med det, även fast de tre timmarna bara avbröts av en endaste spontan applåd.

Kristina Issa, Lisette T. Pagler

Själv har jag litet svårt för när man pretantiösiserar och musikaliserar popmusik. Det blir som Chuck Berry så klokt skaldat: ”They take the beauty from the melody until it sounds just like a symphony.” I min värld blir inte strulig pop bättre när man kammar mittbena på Håkan Hellströms låtar. Men operapubliken verkade tycka annorlunda. Och det är ju musikal det är och då ska det förstås passa för musikalpublik.

Skådespelarinsatserna är överlag goda och det är bra tryck och timing i regin. Och man har ett gäng fina sångare som ger liv och glöd i sina sångnummer. Det är varierat och man får Hellströms låtar att illustrera, och ibland fördjupa tablåerna och ibland blir tvärtom.

Kärlek skonar ingen – Team

Det är spektakulärt och publikfriande. Härliga scener i storslagna scenbilder som tex när känslorna i lokalderbyt i fotboll kommer upp. På den eftermiddagsföreställning jag besökte ville entusiasmen inte riktigt blossa upp. Men då kom på slutet en hetsig karneval av ett par av de mest anslående hitlåtarna och då brakade det loss med publiken på benen och handklappningsstorm. Och med publiken på tårna ska det ju förstås sluta efter tre timmar med göteborgska nationalklenoden Håkan Hellströms låtar.

BO BORG

Foto: Lennart Sjöberg

Bilden överst: Ellika Henriksson, foto – Linda Spåman, ill.
Michalis Koutsogiannakis, Kristina Issa, Anna Werner, Jakob Lindahl, Sami Yousri, Nils Sundberg


Göteborgsoperan Musikal
Kärleken skonar ingen
recensionen avser eftermiddagsföreställningen
den 16 oktober 2021
Koncept och idé: Victoria Brattström, Simon Ljungman och Håkan HellströmMusik: Håkan Hellström och Björn OlssonSångtexter: Håkan HellströmStory: Mirja Unge, Victoria Brattström
Regi: Victoria Brattström
Orkesterarrangemang: Simon Ljungman, Jonas Nydesjö
Dirigent Nick Davies, Jonas Nydesjö och Bjorn Dobbelaere
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Scenografi: Karin Dahlström
Kostymdesign: Bente Rolandsdotter
I rollerna:  Michalis Koutsogiannakis, Vera Veljovic, Sofia Pekkari, Kristina Issa, Vilhelm Blomgren, Nina Zanjani, Anna-Maria Hallgarn, Timo Nieminen, Lars Väringer, Lisette T. Pagler, Anders Wängdahl, David Lundqvist, Tobias Ahlsell
Göteborgsoperans kör och orkester


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s