Den optimala tolkningen – Old five and dimers like me

Hur ska en låt framföras för att nå sin fulla potential? Det är melodin som är det viktiga säger några. Texten, menar andra lika tvärsäkert. Båda säger förstås de kultursideskorrekta.

Är det bara vissa röster som passar till vissa sånger? Ja, så orättvist är det. Säg den som kan sjunga en bra vanmorrisonlåt så den funkar när man har hört originalet. Ingen om ni frågar mig.

Är det alltid kompositörens version som är den optimala som i fallet med Van Morrison? Nej långtifrån, även när originalet är bra. Ta tex Cornelis originalversion av en av mina absoluta favoritlåtar Halleluja jag är frisk igen. Den är mästerlig. Men det är Ola Magnell som sätter den. Han är väl i tekniskt avseende ingen stor baryton. Men i hans tolkning är allt rätt, engagemangsnivån, fraseringen, betoningen o s v. Och det är då vattnet blir till vin.

Det finns alltså enligt min mening en optimal tolkning av varje låt. Inget original kommer i närheten av Anita Lindbloms cover på You Can have him, Sånt är livet. Eller Dions Born to be with you. eller den då åttioårige Leonard Cohens cover av Choices.

Men vad vill jag nu komma fram till?

Jo det handlar om Billy You Shavers major epos Old five and dimers like me. En fantastisk låt både vad gäller text och melodi

Här har ni texten, ett stycke livsfilosofi, ett stort existentiellt statement i det lilla.

I’ve spent a lifetime making up my mind to be
More than the measure of what I thought others could see
Good luck and fast bucks are too far and too few between
For Cadillac buyers and old five and dimers like me

She stood beside me letting me know she would be
Something to lean on when everything ran out on me
Fenced yards ain’t hole cards and like as not never will be
Reason for rhymers and old five and dimers like me

It’s taking me so long and now that I know I believe
All that I do or say is all I ever will be
Too far and too high and too deep ain’t too much to be
Too much ain’t enough for old five and dimers like me

Yeah, an old five and dimer is all I really meant to be”

Det är en sång om att vilja leva det liv man lever, även om det inte blev så märkvärdigt utifrån sett i andras ögon.

Det första tolkaren måste ta ställning till är om låten handlar om en förlorare som är besviken eller bitter eller en levnadsvis som är nöjd med sin lott. Det avgör tolkningen.

Om man tar en låt på allvar fungerar inte uppvisningsversioner. Emmylou Harris har rösten och kan alla trick, men den här sången behöver inga musikaliska ansiktslyftningar. Den sötsliskiga duettversion hon gjort är väl snarast att betrakta som ett karaktärsmord på låten.

Den kvinnliga versionen ska nog göras av Linda Nachbar, chosefritt och rättframt. Jag känner inte till henne, men det hörs att det är nån man vill lära känna. Ingen förkonstling, bara klarsynt konstaterande.

Waylon Jennings har en basbaryton att dö för. Samma sak med Willy Nelsons tenor. Men deras versioner går i mina öron på autopiloten med den personliga inlevelsen eller förståelsen för innehållet bortkopplat och ersatt av professionell slentrian. Båda har röster som kan få blöta tändstickor att flamma upp. Men här har de glömt plånet.

Låtens upphovsman Billy Joe Shavers vet förstås vad låten handlar om. Han gestaltar en five dimer som betonar att han lagar efter knapert läge genom att t ex ljuda solot. Han tycks nöjd med sin lott, men med en klangbotten av om inte av saknad så ändå med vemod i pipan. Den amerikanska drömmen får alla på nåt vis att känna sig misslyckade.

Tom T Hall gör en sakligt konstaterande version. Han avslutar med ett bett, ett tillägg till originalet som förtydligar hans attityd. ”You know countryfolks don´t shine their boots so often. And they don´t shine other folks boots either.” Ingen Caddilac är värd att bli rövsklickare för.

Jerry Jeff Walker vet att låtens ord är sanna. Han har levt dem ”It’s taking me so long and now that I know, I believe All that I do or say is all I ever will be. Och va faan, tycks han mena med glimten i ögat. Så här blev det och det är inte det sämsta. Det finns en optimism och livsglädje i hans tolkning. För mig blir den den omistliga och definitiva.

BO BORG

Två akvareller av Björn Svensk, porträtt av Billy Joe Shavers (övre)
och Tom T. Halls stuga (mitten).
Bakre omslaget till ”it’s a good night for singin’” med Jerry Jeff Walker.

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se

Här kommer en spellista med de versioner av den här ikoniska låten jag skriver om. DE som funkar bättre och de som funkar sämre i mina öron. Jag har rangordnat dem. Det är de fyra första som passerar min eklut. Dem gillar jag skarpt. De följande fungerar inte för mig. Men du väljer förstås den som passar dig bäst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s