Ingeborg Nyberg var den första. Jag var där när hennes Aftonklockan ringde i Borgsjö i början av sextiotalet. Men det blev inget bestående mellan oss. Och detta trots att det var den första livekonsert jag upplevde.
Men på samma resa till Medelpad hamnade jag tillsammans med en del äldre tjejer, en del till och med tuperat hår, och tuffa grabbar med skinnpaj. Fast jag inte hade åldern inne fick jag köra deras moppar. Det var inga mesiga Crescent eller Huskvarna. Det var trimmade Puch och Zündapp som rusade olaglydigt in i framtiden. Nån av dom där borgsjöbyborna hade en resegrammofon och några singelskivor. Det var då jag hörde Little Richard för första gången. Och sen dess är ingenting sig likt. Hans låtar öppnade på förlåten till nånting oundvikligt som låg och väntade. Det en Big Bang som gjorde en snorunge till förtonåring. Jag tror till och med att jag fick mina första finnar på kuppen. När jag hörde Baby Face, Send me some Lovin och By the Light of the Silvery Moon började hormonerna och testosteronet i mig bära sig åt och hoppa som popkorn i en het gryta. Det här var en musik som tog mig med storm och som har kommit att prägla mitt liv. Little Richards Whop bop b-luma b-lop bam bom var en trollformel som slungade mig till platser jag inte visste fanns. Men jag kände direkt att det var dit jag måste.
Då räckte det med den överväldigande känslan. Nu långt efteråt vill jag veta mer om hans hur och varför. Därför såg jag den nya dokumentären om Little Richard på Folkets Hus i Lidköping häromdan. Filmen skalar löken Little Richard in till kärnan.
Vi får följa alla delar av hans liv och karriär. Några viktiga faktorer var hans religiösa bakgrund och kännedom om den mera extatiska delen av söderns kyrkomusik. En annan var att han var queer. Svart och homosexuell i USA på femtiotalet var inget önskeläge. Kamske allra minst för en artist in spe. Men han hade en fantastisk röst och en svårslagen utstrålning. Och han var en personlig shouter. Han skaffade sig en speciell pianostil. Boogie med vänsterhanden och Ike Turnerklink a la hiten Rocket 88 med den högra. Allt i ett tempo och med en frenesi som fick de snabbaste att verka långsamma.
Skivbolaget ville få honom att spela in långsam blues av en typ som var på modet. Men det ville han inte. Så spelade han Tutti Frutti utlevande och explosiv låt som sjunger analsexets lov. Producenterna såg till att texten tvättades så den kunde spelas på radion och det blev en hit. USA var hårt segregerat på den tiden. Så en sån bra låt måste göras av en vit artist tyckte skivbolagsfolket. Låten var så stark att den överlevde frimicklaren Pat Boones totalt tand- och könlösa version. Men Pat Boones och Elvis covers sålde massor mer än Little Richards original fast de är sämre. Ibland är livet orättvisare än vanligt.
Religionen gjorde sig ständigt påmind. När Little Richard överlevde en flygolycka lovade han Gud att sluta spela djävulens musik och bli en kyrkans man. Och så blev det i flera år. Men så kom han Gud ske lov tillbaka till rockarenorna.
Filmen berättar med bra journalfilmsklipp. Och så har man några personer som på ett mycket öppnande sätt analyserar vad det innebar att vara en svart queer artist.
Många menar att rockmusiken är nittonhundratalets viktigaste kulturyttring (och fan vet om jag inte håller med). Det är ingen tvekan att Little Richard är en av dess viktigaste arkitekter. Han kallade sig själv för The King of Rock n Roll. Och man undrar vem som skulle kunna göra honom den titeln stridig.
Den här filmen är högintressant som för alla som gillar den bästa rockmusiken
Det var länge sen Little Richard öppnade mina öron och väckte pojkkroppen. När jag spelar hans (minst sagt sönderspelade) hits idag slås jag av hur fräscha de låter efter alla år.
Tidens tand biter inte på Keep a knockin och Lucille blir aldrig för gammal.
Kolla den här videon och se och hör en oslagbar entertainer
Eller för all del den här:
Och hans femtioårspresent till nittonhundratalets andre store mästare Muhammed Ali:
BO BORG.
Foto: Pressbilder
Folkets Hus Lidköping
Dokumentärfilm
Little Richard – I am everything
Regi: Lisa Cortés
Richard Wayne Penniman, aka, Little Richard 1932–2020
boborg.se 