”Det är bra när det är fel. Det är bara då det känns riktigt rätt.”, säger konstnären Olle Schmidt om tolkning av hans bilder.
Det är bara standardkonsten som kan beskrivas med kritikerstandardtermer. Olle Schmidts målningarna kräver andra synsätt och begrepp för att bli sedda för vad de är. Det är de väl värda visar det sig.
Det finns ofta en berättelse i hans bilder. Personer och miljöer. Underliga, men ändå igenkännbara på nått bakvänt vis. Figuren i hans målningarna letar efter reglerna till den spelplan de, vilket de vill eller inte, hamnat i. Ibland finns det ord inmålade. Och titlar som fintar en. Det finns i vissa delar av målningarna avbildningsbefriat och lössläppt måleri som finns med som han säger: ”… bara för att det är så bra att det finns och kan berätta egna historier som bara just måleriet kan berätta.” Och det fungerar verkligen i hans fall. Hans fria organiska former tycks vara de som uppkommer när penseln styrs av att undvika att göra något som liknar något annat än just det det liknar. Olle Schmidts målningar tankar sitt rika liv ur vaneseendets döda vinkel.
Hans är bilder som pockar på att blir skärskådade. Jag märkte att när jag hastande slarvade förbi nåt av verken på utställningen i Trollhättans konsthall så kände jag att jag drogs tillbaka som av en osynlig hand. Det hade ju mer att berätta som jag hade missat.
Hur en än läser hans bilder hugger de ett fast grepp om både öga och sinne. En känner sig utmanad, utsatt, ibland nästan hotad. Men också stärkt på något avigt och bakvänt vis. Men kommer den känslan egentligenutifrån eller inifrån en själv!? Oavsett vilket kan hans bilder sätta igång processen.
I Olle Schmidts verk finns sätt att koka ihop flashar ur både konsthistorien och populärkulturflödet och den kökkenmöddingen förvandlar det en trodde en trodde var ens klokskap till ett psykologiskt upplevelsekaos. Och i sådana grumliga vatten finns något det lönar sig att stanna upp vid. Under ytan finns strömmar och skikt där det vimlar av mening och kanske till och med betydelser. De är hala som ålar. Ju hårdare du försöker gripa om dem desto mera ogripbara gör de sig. Men de finns där hela tiden. Även hans humor öppnar perspektiven.
I en målning ses ett stort isberg i fonden starkt belyst av obehagligt obönhörlig smältvärme. Och framför det några av industrisamhällets symboler som en fabriksskorsten och ett oljeborrtorn. Och tillsynes övergivna hus. Så ser en att isberget har drag av ösiluetten i Böcklins älskade senromantiska målning Dödens ö. Men här finns inget mörker att melankoliskt försjunka i. Det handlar om en annan tid. Vår tid. Olle Schmidts målning är laddad med den kalla klimatångest det smältande isberget kan symbolisera.
Olle Schmidts målningar bygger upp en scenografi som får bilda fond för olika personer och allehanda ting och deras ibland speciella relationer. Vad som ibland vid en hastig anblick ser ut att vara så trevliga motiv, invaderas av oönskade disharmoniska otrevligheter. Stämningen punkteras för att vi ska närma oss viktigare, mera avgörande punkter.
Det verkar som duken är en existentiell flugfångare för målaren Olle Schmidt. Och på den fastnar våra tankar och känslor också.
På en målning står en Olle i en mörk storskog med en skylt med texten WHY? lutad snett uppåt. I en annan ligger en man drunknande och pekar uppåt mot himlen med samma outsagda fråga. I en tredje står han i uppgiven kroppshållning och tittar ned i ett mörkt slukhål. Stora frågor. Inga svar. Åtminstone inte sådana vi vill ha.
Det finns många besynnerliga himlar i hans målningar. Det har ödesdräktiga färger. Och är fyllda med egendomliga formationer. Ibland gnistrande järtecken. Ibland med speciella molnformationer som verkar gjorda efter Townes van Zants devis: ”The clouds don’t look like cotton. They don’t even look like clouds.” Tvetydigt, tydligt eller tvetydligt!?
Bildspråket är tillgängligt i sina delar men helheten ställer krav på oss. För det är ingen tvekan om att det finns något bakom väggar och murar och innanför personernas personor. Ibland pyser det ut som en kodad rök eller färgsprakande tomtebloss. Andra gånger som ett nödrop i en pratbubbla i målningen. En märker det inte först, ungefär som en inte ser skogen för träden. Men så befinner sig plötsligt det underliggande överst. En hel armé av funderingar, passioner, skräck och förvirring stormar emot oss vilket vi vill eller inte.
Han skapar minidramor om stora frågor. Mitt emellan realism och serietidningar vinglar hans vilsna men inte sällan diaboliska figurer. Har han hittat nåt användbart i konsthistorien så är det pang på. Det är inte bara Caspar David Friedrichs figurer som behöver titta ut över en intig evighet.
Ute på golvet står ett par skumma skulptur, eller installation eller scenografi eller vad det nu är. Ut ett hus stucker att par minst sagt långa ben ut. Oklart både hur och varför. Kanske just därför.
Olle Schmidt har valt ett svårt konstspår. Men han kör dödsföraktande på. ”Magplasken gör ondare med åren.” säger han Men svedan de ger och kanske också skammen måste vara med. Annars blir en konstnärs ”utveckling” bara att hen blir fegare. Det kan en se flera exempel på i samtidskonsten, men sällan hos Olle Schmidt.
Jag märker att hans bilder får mig att vrida och vränga på orden. Ändå biter de inte. Det här är bilder som med sina visuella kringelikrokar låter oss få glimtar av vad som finns under, och bakom. Vad som döljs men tar sig fram. Det yttre blandas med det inre och när de får ses samtidigt uppstår hans märkliga bilder både ur varat och intet.
Olle Schmidts målningar aktiverar själsliga processer som tvingar en att bearbeta själv genom att bearbeta sig själv. Hur det går till är oklart.
Something is happening here, and you don’t know what it is.
Do you, Mr Schmidt?
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Trollhättans Konsthall
Sorry I Missed the Topic
Olle Schmidt
Målningar och installationer
Utställningsperiod: 10 juni – 6 augusti 2023
boborg.se 