Det som idag är ett trevligt besöksmål för hela familjen var en gång en försvarsanläggning i en våldsam tid. Läckö slotts tjocka murar kom till för att göra dess innevånare trygga och skyddade mot våldsamma yttre fiender.
På sommaren visas där numera opera på borggården. Opera på Läckö är en verksamhet med ambitioner och krav på högsta möjliga klass. År efter år gör man operaföreställningar av en kvalitet som inger respekt och beundran i operasverige och som det är självklart för rikspressen att bevaka och analysera
Opera på Läckö har mycket speciella förutsättningar., svåra skulle några säga, omöjliga andra. Borggårdens tunga arkitektur är fast och orubblig både tidsmässigt och i bokstavlig mening. Spelplatsen får begränsas till en ramp flankerad av två trappor. Men de utnyttjar den omgivande arkitekturen (som man förstås varken får spika i eller måla på) till sin fördel. Det är ljust i sommarkvällen så den hjälp ljustekniken kan ge är begränsad. Men år efter år ser en hur en hur de här med konstnärlig kreativitet vänt dessa premisser, som andra skulle se som hinder, till sin fördel. På det är årets uppsättning av Verdis Macbeth ännu ett gott exempel. Regissören skapar rörelsescheman och spelförutsättningar som betvingar begränsningarna
Här spelas i sommar en opera med våldet självt som huvudingrediens, och i en av de ledande rollerna i intrigen. Det handlar om Guiseppe Verdis opera Macbeth från 1847. Det är en riktig rysare som till det yttre inte står dagens våldsaction efter när det gäller våld och blod. Vi får möta själviskheten, makthungern och ondskan i all sin oförblommerat råa hänsynslöshet i Macbeth och hans Ladys gestalt. Våldet verkar omöjligt att stoppa. Men Macbeth och hans medkonspiratör Lady Macbeth besegras mitt i sitt våldsvälde av sig själva. Ångern över vad det de gjort lämnar dem ingen ro. De får ingen glädje av den makt de åtrådde så och mördade sig till. Den får dem att gå under. Den här operan är en tragedi med ett allmänmänskligt moraliskt budskap.
Historien är baserad på historiskt material som William Shakespeare bearbetat och gjort stor litteratur av med allt vad det i hans fall innebär av spännande intriger och relationer. Hans berättelse drabbar en, vilket en vill eller inte. Den levandegör tänkvärda psykologiska sår och moraliska konflikter. Den fyller en med tankar en både mår bra av och andra, som antagligen också är danande, en skyggar ifrån och helst vill undvika.
Andreas Landin som Macbeth — Karolina Blixt som Macduff
Det är omöjligt att inte dras in i dramat. Verdi har skrivit en livfull ouvertyr som börjar försiktigt, men allteftersom bygger upp en dynamisk och förebådande dramatik som anslår tonen. Läcköoperan har sin orkester som i år verkar större än vanligt, åtminstone låter det så. Jag känner igen några av deras klippor, dirigenten Kim Phipps förstås och konsertmästaren Per Drougge. Det bådar alltid gott.
Sedan börjar spelet med häxkraft. Ett gäng vilda häxor byter recept på häxbrygder. De där fem häxorna tillförde mycket till föreställningen. Häxorna görs här mera lockande än skrämmande. De såg häftiga ut och var vilda och ostyriga och samtidigt skarpa i sitt oraklande. Jag läste nånstans att Verdi var angelägen om att häxorna skulle sjunga fult. Det gjorde inte de här. Fint så tyckte jag. Deras gester och bensprattel var kul. Och när de inte ville blicka in i framtiden fällde de sina långa hår för ansiktena på ett trotsigt och mystiskt sätt. De blir då också en lika märklig som häftig del av scenbilden.
Mitt i häxmötet hörs i fjärran att kungen är på väg hem efter segrar på slagfältet. Och häxorna lämnar en profetia. Macbeth ska bli den nya kungen. Så följer Macbeths mord på kungen. Och lady Macbeths mord på några vakter för att kamouflera det. Illdåd för att dölja illdåd.
Men det som skulle bli fest och framgång förstörs av ånger och dåliga samveten. Det blir mycket psykologi och nervositet som ska förkroppsligas av huvudrollsinnehavarna. Mycket av det som sker inne i paret Macbeth ska kunna ses.
Tessan-Maria Lehmussaari, Alba Gutierrez Malmbom, Julia Lindgren, Agnes Duvander samt Mathilda Goike som häxorna — Lydia Kjellberg som Lady Macbeth
Läcköoperans uppsättning av Macbeth är en framgång i alla konstnärliga avseenden. Multitalangen Catarina Gnosspelius är på så många sätt är så viktig för Läcköoperans framgångar genom åren. I år regisserar hon. Och hon har verkligen gjort en stark och genomarbetad iscensättning. Hon låter operan bli det klassiskt kostymdrama det ursprungligen är. Det är ett verk vars yttre händelser med ond bråd död ska visa ett hänsynslöst maktspel. Men framför allt ska ett inre psykologiskt drama inne i maktspelarna gestaltas. Den handlar om rädsla, ånger och skuldkänslor som inte går att tvätta bort eller förtränga. Med den här iscensättningen ådagaläggs yttre och inre förlopp på ett sätt som inte lämnar någon oberörd. Catarina Gnosspelius regi tar verkligen på ett intelligent och konstnärligt bärigt fram det bästa ur operan och ensemblen.
Det här är en opera med flera berömda arior, särskilt för Lady Macbeth. I den här uppsättningen har man dubbel uppsättning av huvudrollsinnehavare som Macbeth och Lady Macbeth, så det blev premiär både på fredagen och lördagen. Båda paren fungerade minst sagt mycket bra med sångteknik och gestaltning av högsta klass. Vilka sopraner och barytoner man enrollerat! Det här är en opera utan kärlekshistoria så tenorerna får vänta till slutet. Sigrid Vetlester Bøes skådespeleri fungerade särskilt bra för rollen som Lady Macbeth. Mezzosopranen Karolina Blixt var verkligen drabbande stark i både skådespeleri och sång med en övertygande scennärvaro.
Båda Sigrid Vetleseter Bøe på fredagenspremiären och Lydia Kjellberg på lördagen gjorde arian där Lady Macbeth går paralyserad av ånger i sömnen till musikdramatik i toppklass som fick båda långa välförtjänta applåder.
Sigrid Vetleseter Bøe som Lady Macbeth — John Kinell, Martin Lissel, Fabian Düberg samt Petter Reingardt som lönnmördare (t.v.) — Lars Johansson Brissman samt John Kinell som Macbeth och hans tjänare (t.h.)
Macbeth är en obestämd och tvehågsen karaktär som nästa omgående får ruelse för det han gjort för att bli kung. Den där tvekan och obeslutsamheten gestaltas fint av de bådabaritonerna Andreas Landin och Lars Johansson Brissman.
Det är bra att man har så starka artister i huvudrollerna. Jag skulle säga att båda rollbesättningarna fungerar lika bra.
Det finns många fina regigrepp i föreställningen. När en död återkommer som en vålnad som bara Macbeth ser görs han här som en blek figur omgiven av rök. De har lyckats göra föreställningen blodig utan bloddrypande splatter.
En scen nog ingen glömmer var den med den kör med tjugotalet lokala körsångare sjöng sin längtande sorgesång ute bland oss i publiken. Så drabbande det blev! Så nära och involverande. Så känslostarkt. Det aktualiserade tragedin ytterligare. Bakom överhetens intrigspel finns alltid ett folk som längtar efter frihet från förtryck, ett tidlöst drama då då blev nu med många paralleller i vår tid.
Men en historia även om den är i Shakespeares mästarklass är i det här fallet bara halva sanningen. Det här handlar ju om opera och då är musiken minst lika viktig. Minst. Och här har vi att göra med den mest fantastiska musik av en av musikdramatikens allra största. Musiken är skriven av Guiseppe Verdi (1813-1901), han som ibland ges det finaste epitet soperakonstens Beethoven.
Vi översköljs av och dras in i musik som är med sina unika verkningsmedel är full av dramatik. Den bär och förmedlar djupa, sammansatta känslor som fortsätter där orden inte orkar mer, som förmerar och ” förklarar” det vi inte kan få tag i med språket som verktyg. Det är legerandet av ord och musik som skapar operans unika synergieffekter. Tillsammans är Shakespeares och Verdi ett musikdramatikens dreamteam och Macbeth är ett suveränt exempel på det.
En Verdiopera är alltså också en musikfest. Det finns så mycket kraft i musiken och så många melodiösa arior. Musiken förmerar upplevelsen på det där oemotståndligt imperativa sättet som är Verdis signum. Den 26 musiker starka Läcköorkestern leddes som vanligt per exellence av eminente dirigenten Kim Phipps. De gör alltid det bästa av musiken tillsammans, men frågan var om de inte klingade särskilt bra i år.
Ensemblens helgjutna insatser gör en föreställning utan en enda död punkt eller longör.
Det blev succé för Läcköoperan igen med välförtjänta stående ovationer och inrop. Och undra på det när det är så bra.
Macbeth på Läckö slott är operaunderhållning i toppklass.
Missa inte den här föreställningen!
BO BORG
Foto: Daniel Strandroth
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Läckö Slott
Macbeth, recensionen avser föreställningarna den 14 och 15 juli
Musik: Guiseppe Verdi
Libretto: Verdi själv med assistans av F. M. Piave och A. Maffei efter Shakespeares drama. Svensk text av Catarina Gnosspelius
Dirigent: Kim Phipps
Regissör: Catarina Gnosspelius
Kostym: Anna Kjellsdotter
Mask: Therésia Frisk
Ljus: Christian Dahlqvist
I rollerna: MACBETH Andreas Landin / Lars Johansson Brissman*, LADY MACBETH Sigrid Vetleseter Bøe / Lydia Kjellberg*, BANCO Erik Rosenius, MACDUFF Karolina Blixt, MALCOLM Fabian Düberg, HÄXOR Tessan-Maria Lehmussaari, Julia Lindgren, Mathilda Goike, Alba Gutierrez Malmbom, Agnes Duvander LÖNNMÖRDARE: Petter Reingardt, John Kinell, Martin Lissel och 23 lokala körsångare
Läckö kammarorkester, konsertmästare Per Drougge
* Andreas Landin och Sigrid Vetleseter Bøe den spelar 14/7, 18/7, 21/7, 26/7, 29/7, 2/8, 5/8 och Lars Johansson Brissman & Lydia Kjellberg spelar den 15/7, 19/7, 22/7, 25/7, 28/7, 1/8, 4/8
boborg.se 