Vi går på en bro över en vallgrav och in på borggården. Sedan vidare uppför trappor som gåtts på sedan femtonhundratalet. Vi är i en miljö som är laddad av olika tiders kulturhistoria. Den här dagen och en tid framåt är Brölloppssalen i Vadstena slott klädd i svart. Där spelas den nyskrivna operan Andefabriken vars handling utspelar sig vid övergångsåret 1899. Det handlar om försök att komma i kontakt med ”andra sidan”, där de döda tänks befinna sig. Människor ville få kontakt med avlidna anhöriga och få veta hur det är efter döden. Många nya teorier och förmenta kontaktmetoder kom till. Konstnärerna influerades och entreprenörer skapade system och maskiner för att nyfikna sanningssökare skulle betala för att få tro att de fick komma i direktkontakt med avlidnas andar och annat. Det är intressanta tankar även om vi idag vi mest ser det som mumbojumbo.
Operan Andefabriken, som uruppfördes här, är Vadstena-Akademiens trettioåttonde beställningsverk sedan starten 1964.
Kanske är den här operan en del i samtalet om teosofi och Hilma af Klint som varit högaktuell i många år nu. Det finns en mycket intressant essä i programhäftet om konst och esoteriska rörelser i svenskt kulturliv av docenten i religionsvetenskap Per Faxeneld.
Scenografin av Bengt Gomér med det mattmörka rummet med sina seansattiraljer gav rätt stämning Den och dräkterna och regiarrangemanget gav en ryckig stumfilmskänsla som klädde och lyfte innehållet.
I händelsernas centrum står Madame Kolthoff (spelad av Ingrid Tobiasson) en självutnämnd kontaktperson till andevärlden som driver en andefabrik i liten skala. Här kan man få uppleva hur ett bord lyfter och kristallkronorna börjar dansa. Det ”kostar så klart litet grann”. För även för ett medium är inkomsterna prioriterade. Och nu har Madame Kolthoff skaffat en ny och revolutionerande apparat kallad psykofon, som gör att hon kan ringa upp de döda direkt. Den ska ge nya lukrativa affärsmöjligheter
Vi får möta några av hennes kunder. Ett överklasspar som vill ha överjordisk hjälp med köksinredningen och så en ung kvinna, Alice (spelad av Minna Tägil) som vill få kontakt med den man och försörjare som ännu inte är påträffad. Alice dör under en seans. Och henne får man sedan kontakt med, oklart hur, via psykofonen. Under historiens gång får vi möta både socialister och överklassare. Och en märklig utvecklingsgång där Alice syster Lilly går från att vara frihetsälskande och rättänkande feminist till att även hon bli girig när kontakten med den döda systern går att exploatera.
Musiken av är skriven av Daniel Nelson. Han har tidigare tonsatt Jane Austens Stolthet och fördom som spelades som opera här i slottet 2011.
Andefabriken började bra. Musiken tog tag i mig direkt. Orkestern består av stråkar och slagverk under ledning av dirigenten Joachim Gustafsson. Operan inleds med en rå ouvertyr med klanger som kunde platsa i en tysk industrirocklåt. Det kändes postmodernt och fräscht att Stravinskijklanger blandades med mera romantiska svep och ibland livligt slagverk. Och annat är det bäst att tillägga. Genomgående, när handlingen blev mera mystisk så svischade man runt med plaströr som ger lämpliga vinande otäckttjut. Jag tyckte mycket om den här varierade och livfulla musiken. Och flera av sångerna engagerade momentant fast det var första gången de flesta av oss hörde dem.
Huvudrollen spelas av rutinerade mezzosopranen Ingrid Tobiasson. Hon har en lång och imponerande meritlista det hörs och syns direkt. Hon sjöng och agerade med en naturlig pondus. I början hade hon en sandpapprig ton som pekade mot att den yta Madame Kolthoff ville visa sina kunder inte var fläckfri.
Den andra huvudrollen som Alice, först i svartglänsande dräkt och troskyldigt levnadsglad, senare blek som döden, sjöngs av sopranen Minna Tägil. Hon fick sin röst och roll att gå igenom en varierad utveckling under handlingen. Hon går fortfarande i högskoleutbildning. Hon gjorde en helt igenom imponerande insats och hennes röst modulerade fram de olika känslolägen, alltifrån lättsinne till längtan och sorg. Hennes syster, spelad av Rebecka Wallroth sjöng med vacker kraft och temperament.
Castingen till den här uppsättningen var hellyckad. Socialistduon, Clifford Lewis och Barry – Mattias Gunnari var stränga kontrollanter så tenorer de är. Och överklassparet spelade av mezzosopranen Amie Foon och barytonen David Risberg var förvånat förtjusta över mediets trollkonster så det stod härliga till.
Den här föreställningen var en konstnärlig fullträff.
BO BORG
Foto: Martin Hellström
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vadstenaakademien, Vadstena slott
Andefabriken, recensionen avser föreställningen den 24 juli 2023
Musik: Daniel Nelson
Libretto: Tuvalisa Rangström och Magnus Lindman
Regi: Nils Spangenberg
Dirigent: Joachim Gustafsson
Scenografi och ljusdesign:
Kostymdesign: Nina Sandström
Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold
Dirigent: Joachim Gustafsson
På scen:
Madame – Ingrid Tobiasson (gäst), mezzosopran
Alice – Minna Tägil, sopran
Lilly – Rebecka Wallroth, sopran
Lady – Amie Foon, mezzosopran
Lord – David Risberg, baryton
Tom – Clifford Lewis, tenor
Barry – Mattias Gunnari, tenor
Konstapeln – Gustav Johansson, bas
Orkester:
Violin 1 – Lina Samuelsson (konsertmästare), Ivar Lindgård, Märta Östergren, Cornelia Vogel
Violin 2 – Adam Melchior Høier, Nadežda Perovic, Elena Nicolaidis
Viola – Ellen Alveteg, Leo Lövsén
Cello – Elide Sulsenti, Johanna Tärnroth
Kontrabas – Anton Ericsson
Slagverk – Lydia Johansson
Piano – Ludvig Nilsson
Spelas: 21, 24, 25, 28, 30, 31 juli och 3, 4, 6, 8, 9 augusti 2023
boborg.se 