Carl-Göran Ekerwald har sin hundrade födelsedag den 30 december i år. Han har ägnat sitt långa liv åt litteratur och folkbildning i många former. Dansar gör han också för att liva upp kroppen. Drygt 50 böcker efter debuten 1959 har det blivit hittills. Han har skrivit romaner, TV-teater, novell- och essäsamlingar, och varit bokrecensent i Dagens Nyheter. Han har gjort många översättningar, och varit redaktör för den lika berömda som omistliga Persiska antologin, ett urval av Eric Hermelins översättningar av de medeltida sufiska diktarna. Genom åren har han fått alla möjliga prestigefyllda utmärkelser för sitt värv, bland dem ett hedersdoktorat. För några år sedan fick han det så kallade Leninpriset, som bl. a Sven Wollter och Jan Guillou fått. Susanna Alakoski tackade nej för hon inte vill bli kopplat till Lenin. Men Carl-Göran Ekerwald tog smickrad emot och sa bl. a: ”Jag står nära både Myrdal och Lenin och tar emot priset med glädje.”
Carl-Göran Ekerwald har varit gammal länge nu. När han gick mot åttio år började hans pålitliga Facit skrivmaskin som han skrev sina böcker på att få ålderskrämpor. Den hade han trivts så bra med för den höll jämna steg med de tankar han skulle skriva ner. Dator var ingen tänkbar ersättare för Faciten för hans del. Så det fick bli kulspetspenna. Han har berättat att han köpte femtio stycken och räknade ut att de borde fylla hans skrivbehov i sådär tjugofem år. Han gillar inte nymodigheter. Han menar att mobiler och telefoner och de kontakter som sker med dessa redskap leder till ”… hot förtal och mord.” Och han konkluderar: ” Nej skrota alltihopa. Det är bara djävulens lockbeten, dessa påhitt.”
Hans senaste bok heter Fördelen med att bli gammal. Visst får han väl anses vara väl kvalificerad för ämnet. Och vilken bra bok han skrivit.
Han berättar att han vantrivdes i skolan (mobbing) och att det var det som drev honom in i böckernas värld. Och där har han blivit kvar.
Den här boken är en samling av miniessäer och korta resonemang med ålderdomen som klangbotten. Boken är lättläst, men med många djup. Den är rolig att komma tillbaka till ”när polletten ramlat ner”. För han har oftast poänger viktiga att tänka vidare på.
Han ger sig själv alter egot Gammal i boken. Och låter denne generaliserade både själv och andre hamna i olika situationer eller reflektera över livets skeden och händelser. Han resonerar och vill stämma av om hans värderingar är ”konstiga”. Så han läser Leo Tolstoys dagböcker från 1904, då denne var 76 år. Och den som söker hittar: ”När man åldras försvagas syn, hörsel och smak. Men i gengäld infinner sig nya icke utåtriktade sinnen, förbindelser med det inre, den andliga världen. En kompensation. Detta erfar jag. Det gläder mig. Jag tackar. ”Gammal läser detta och finner så bekräftelse på sina egna erfarenheter och ett kvitto på att han inte är ”konstig”.
Han känner medvind i åldrandet. ”Fördelen med att bli gammal, – säg 90 – 100 år, är att man har livet bakom sig. Man har äntligen kommit hem.” Det är möjligt att se vad alla erfarenheter gjort med en, menar han och hoppas läsaren jag vid 70+.
Åldern har gett honom förmåga att växla perspektiv, det ger han många bra exempel på. Han menar till exempel i ett skarpsynt som tänkvärt exempel att om någon brände Moseböckerna utanför en synagoga skulle USA hindra Sverige från att komma med i Nato.
Han har tankar om åldrande och död som vänder våra blickar mot livet. Han undrar om det kan vara säkert att vi går från kroppens jordiska värld till själens översinnliga, andliga icke-vara. Men han blir orolig och undrar hur säkert det är.
Han resonerar i ett intressant avsnitt om hur individualismen skapar ”omänniskor”. Ett användbart begrepp när man vill markera avstånd och avståndstagande till ickehumanisterna.
Han får en cancerdiagnos och konstaterar han på grund av sin höga ålder slipper opereras. Ännu en fördel att vara gammal konstaterar han stoiskt.
Ålderdomen har format en anspråkslöshet åt honom. Under sitt långa liv hade han lyckan att få uppleva många underbara ejakulationer, skriver han. Som Gammal är han glad att få nysa ibland.
Boken är befriande fri från bitterhet. Gubbgnäll finns knappt här. Det enda jag på rak arm kommer på är att han slår av TVn vid svordomar. Han ogillar vulgärisering i alla former.
Han har levt sitt långa liv och tagit vara på de erfarenheter det gett honom. Och hans reflektioner är till stor nytta och glädje för oss som läser boken. Den är läsvärd på så många olika sätt. Som friskt vatten för bildningstörstande. Han är en fin stilist och är rolig att läsa. Hans budskap i den här boken är både lärorikt och trösterikt.
Jag ger Henri Frédéric Amiel (1821–1881) sista ordet: “Att veta hur man ska åldras är den högsta av alla visdomar och en av de svåraste av livskonstens alla sidor.”
Den visdomen ger Carl-Göran Ekerwald många upplyftande exempel på i den här boken. Man blir klokare i hans sällskap. Jag kommer tacksamt att återvända till den här boken många gånger både för råd och tröst.
BO BORG
Carl-Göran Ekerwald på Bokmässan 2013
Foto Bengt Oberger, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons
Bok: Fördelen med att bli gammal
Av: Carl-Göran Ekerwald
Förlag: Karneval
ISBN: 978-91-89494-44-2
boborg.se 