Läckö slott har ett unikt och för många institutioner avundsvärt samarbete med Nationalmuseum. De får därigenom tillgång till en del av deras unika och värdefulla samlingar. Varje år görs en utställning i slottet.
Årets utställning har titeln och temat Djur i konsten.
Djuren har en form- och färgvärld som i alla tider tilltalat och utmanat konstnärer. De verk de gjort med djur som motiv har i alla tider tilltalat människor. Djuren har tillskrivits olika egenskaper. Inte sällan förmänskligas djuren och de ges andra egenskaper än sina egna. Ja ni vet sådana som Nalle Puh, Bamse och Kalle Anka…
Hur skildrar en en fågels varma dunighet i kallt porslin? Eller en orms kalla glanser i textil. Att det inte bara går, utan går bra, är konsthistorien fylld av goda exempel på. På den här utställningen finns många fina exempel.
Vi har genom historien låtit djur bli symboler. Ekorren för sparsamhet. På Läckö slotts paradmålning, dubbelporträttet av paret Magnus Gabriel de la Gardie och Maria Eufrosine har konstnären Hendrick Münichhoven lagt till en hund (placerad på hennes sida) som symbol för trohet. Lejonet står för kraft och ugglan för klokhet. Jag har själv tre ugglor på fönsterkarmen i mitt arbetsrum och hoppas att de nån gång ska dela med sig av sig av den klokskap jag så väl behöver. Och så är det de där okända djuren som Beppe Wolgers skaldade om. Djuren som bara finns i fantasin. Dom vill en se förstås.
Nu har alltså djurkonst i alla material, storlekar och färger invaderat Läckö Slotts andra våning. I rum efter rum visas över 150 verk på temat ur Nationalmuseums samlingar. Det är verk som tillkommit under flera sekler. Äldre verk är mer realistiska medans modernare närmar sig ämnet med större frihet.
Samarbetet med Nationalmuseum ger vissa förutsättningar för utställningarna på Läckö. De har installerat högsäkerhetsmontrar som är en förutsättning för inlånen av föremål. Dessa gör möjligheterna till innovativ och spännande utställningsdesign begränsade. Ambitiösa år slår de in de fula montrarna i något tyg. Men de är vad de är och står där de står. En får lita till temats och föremålens egen utstrålning. Det gör också att det är sparsamt med måleri i utställningarna. Dyrgriparna måste kunna inrymmas i begränsat utrymme bakom monterglas.
Det börjar bra. Vi möts av en jättestor blåmålad fågelbur. I den finns två jättefåglar av Tyra Lundgren (1897–1979). Hon var verksam som fristående formgivare för ett stort antal europeiska keramikföretag och glasbruk. Inför Göteborgsutställningen 1923 anställdes hon av Lidköpings porslinsfabrik, där hon tillsammans med Einar Forseth formgav en kollektion hushållsgods. Hennes fåglar är kraftfulla och karaktärsfulla gjorda i högbränt stengods. Det finns inget insmickrande över de här fåglarna, bara styrka och värdighet.
I en monter litet senare finns ett par kul ljusstakar Per G Sundberg gjort för IKEA. De har fisk och undervattensväxtmotiv i ett surrealistiskt möte mellan ljusets eld och fiskens vatten. Kul med något mera tillgängligt för vanligt folk än Nationalmuseums vanliga överklassinriktning.
Så fastnar jag för ett grönt fantasidjur av Wilhelm Kåge. Spännande i både form och innehåll.
Därefter kommer jag till en monter med katter. Fastnar direkt för en grön katt av Sofia Lagerkvist Rosling. Vilken formkänsla. Tyvärr är den delvis skymd av en bok.
I montern tillägnad hästar finns en massa prydnadsakskitsch. Det får Stig Lindbergs små porslinshästar i ena hörnet att se desto intressantare ut och en egentligen rätt trist hästskulptur av Anders Zorn att se stolt och värdig ut.
I en monter bränner det till bland allt det snälldekorativa. Det är dansken Hugo Liisbergs (1896-1958) häftiga fågel. Här är det på allvar. Så den får en akta sig för. Det lär finnas en fontänskulptur av honom på Liseberg. Den ska jag leta efter när jag kommer dit nästa gång.
Det står en stor ”Dancing bear” i en monter. Den är gjord av Carl-Rickard Söderberg (f 1960). Den har en yta som snarare verkar hämtad från konstnärens inre än från yttre intryck så den bryter av i sitt uttryck.
En speciell favorit är Frida Fjellmans lilla lämmel i glas. Så himla fin och karaktärsfull. Vilken värme hon får i det svala glaset. Skulpturen är full av sympati till sitt motiv och dess utsatta ömtålighet.
Så kommer några montrar med den kitsch som Nationalmuseum och dess curator verkar ha en förkärlek till. För mig är det förspilld hantverksskicklighet för att svara mot marknadens efterfrågan på pråliga prydnadssaker.
En får se den här utställningen med urskillning. Då funkar den. En får tänka att det dåliga gör det bra tydligare. Och att djur kan ses på olika sätt. Ett sällskap, särskilt om det är barn med får mycket kul att prata om. Och konsten kvalitet kan ju mätas i mängden synpunkter och samtal den framkallar.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Läckö Slott, Andra våningen
Djur i konsten
Från svans till snabel ur Nationalmuseums samlingar
Utställningstid: 10 juni-3 september
boborg.se 