Redan i backen upp mot slottet väcks ens intresse och nyfikenhet direkt när en ser märkliga figurer sticka upp över muren. Och se där! Där står en figur utanför också. Det är skulpturer, så kallade Malanganer. De är gjorda av årets utställare på Läckö Slott, Lenny Clarhäll. Dessa figurer bär på uttryck som är motsatsen till det snälla och menlösa som är vanligt, inte minst i offentliga konstsammanhang. De är imposanta och expressiva i uttrycket och för tankarna åt många håll. Formen bygger på folkkonst från Indonesien som han verkligen omfamnat och återkommit till i olika sammanhang.
Väl kommen till salarna i slottets fjärde våning slås en av mångfalden och rikedomen i uttryck i Lenny Clarhälls konst. Han är ingen konstnär som vilar på gamla lagrar, även fast han har fler än de flesta. Tvärtom har han jobbat i olika material och med skilda uttryck anpassade till plats och kontext. Hans stil är alltid otypisk. Jag ser det som ett uttryck för nyfiken kreativitet, konstens bästa näring.
Lenny Clarhälls arbeten är ofta en lyckosam kombination en rikedom av konstnärliga visioner och ett gediget hantverkskunnande, idéer och gestaltande av dem i en dialektisk process där de förmerar varandra.
När jag intervjuade honom för några år sedan frågade jag vad han tycker är utmärkande för Lenny Clarhäll som konstnär och människa. Han svarade: ”Jag saknar ande och själ. Jag tror i stället på vitalitet och fysisk närvaro.” De orden har jag funderat mycket på.
Men den här utställningen ger syn för sägen. Sällan såg jag en så vital utställning med så många uttryck. Bildspråken är olika men verken går alltid att inleda en dialog med. Det finns en intelligent styrka i kompositionerna, i hantverket, i ytorna och nyanserna som går en till mötes. En möter en berättelse i vart och ett av hans verk, även de abstrakta. Om den kan verken själva berätta! Det är den goda konstens kännemärke. Till det kommer att materialkunnandet och matematiken är omistliga bundsförvanter i hans skapande.
Det här är en retrospektiv utställning så många starka verk har lånats in. Den är rik på arbeten i olika utförande, material och uttryck. Verkshöjden är genomgående oomtvistlig.
Här finns t ex hans träskulptur Pietà lånad från Gryts kyrka. Det är en träskulptur. Den sörjande kvinnan har inte Jesus i sitt knä, utan ett livlöst djur. Sorgen är omisskännlig. Det finns inte en onödig detalj i kompositionen. Verket har en så påtaglig aura, en så lågmäld, men intensiv utstrålning av sorg, lidande och medlidande.
En träskulptur med ett starkt, men helt annat uttryck är porträttet av Päkkos Gustav som lånats in från Folkmusikmuseet i Rättvik. Jordnära och poetiskt på en gång som folkmusiken själv. Ännu ett exempel på hur han låter ämnet styra uttrycket. Trä är verkligen ett material han behärskar och hans bildkänsla slår sällan fel.
Lenny Clarhäll är ju en expert på offentliga utsmyckningar och har gjort många bl.a. tre stycken i Skara och en i Skövde.
På en vägg sitter modeller till utsmyckningar, en del utförda i full skala andra inte. Där finns bl. a skulpturen Kinnekulle tänkt för torget i Lidköping. Den vore fin på torget som behöver en riktigt bra skulptur. Och kanske är det inte för sent än …
Hans mästerverk är Monumentet över Ådalkravallerna som finns i Lunde i Kramfors kommun, det starkaste offentliga konstverk vi har i landet. Det gjorde han 1981. I det har han fångat just det ögonblick som sammanfattar och berättar hela historien. Det är en avancerad komposition som ändå är lättillgänglig. Den skulpturen har fått både historien, politiken och bronsen att leva. Det är ett emblematiskt verk laddat av dramatik och starka känslor.
I utställningen visas ett rikt urval av hans berömda skulpturer som går under samlingsnamnet Malanganer i olika varianter, material och format. I ett utställningsrum med mycket stor takhöjd står en i bemålat trä som når ända upp till taket. Malanganerna är unika i svensk skulpturkonst. De är uppbyggda av figursågade plåtskivor. Eller av trä. Formen är fylld av stolt kraft. De är samtidigt abstrakta och trots att de inte avbildar något känns de föreställande. De verkar vara på väg någonstans det är viktigt att komma till. Fast de är lika är de olika. De är svåra att läsa metaforiskt trots att en känner att de vill nåt, är ute i ett angeläget ärende. Men de startar processer. De fascinerar både blick och sinne. Det är en helt igenom imponerande skulpturserie, där alla är individer, men med ett tydligt släktskap. Konstnärlig enhet i mångfald.
I utställningen visas också måleri. En av målningarna har gett utställningstiteln Det grönskar svartvitt. Titeln är ett citat från poeten Catharina Gripenberg. Målningen är en fin geometrisk komposition i svart, vitt och grönt. Det finns inget hårt i den här geometrin, men mycken känsla. Vilken målning!
Några av målningarna har inspirerats av suprematisten Kasemir Malevitj. Här handlar det om ren artistisk känsla snarare än avbildning, att leva sig in i problemställningarna. Kanske undersöka kvadratkompositionernas koppling till ikonernas värld. Geometrin är en viktig ryggrad.
Bäst tycker jag om en målning som heter Livsljus, där två rektanglar bildar en T-form Den är gjord vitt i vitt med fin sensibilitet som ger den lågmäld men innerlig en andlig utstrålning.
Det här är en mycket bra utställning. Det märks att arrangörerna inte sparat på engagemanget och resurserna med många inlån och en fin katalog.
Läckö slott låter oss möta Lenny Clarhäll, en imponerande mångsidig och skicklig konstnär, i en helgjuten och respektingivande utställning som imponerar stort.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Lenny Clarhäll självbiografisk bilderbok
Läckö slott
Det grönskar svartvitt
Skulptur och måleri av Lenny Clarhäll
Projektledare: Jan Gustafson
Utställningsperiod: 10 juni – 3 september 2023
boborg.se 