Det vekar omöjligt att se eller tala om Karin Broos målningar utan att ord som fotografi och fotorealism kommer upp. Ofta är det det första som sägs och många gånger är det tyvärr det enda. Målningar som är så minutiösa avbildningar som hennes får oss ickekonstnärer att tänka att hon måste vara enormt begåvad och handaskicklig. Som gamla mästare fast i akrylfärg. Men då kommer invändningen att hon målar efter foto. Det gör många konstnärer nu och genom historien. Ta, för att bara nämna några, Zorn, Liljefors, Richter, Ola Billgren, John E Franzen. Men om deras metoder har just inga invändningar lyfts fram. Men Karin Broos sägs använda fotoförlagor för mycket, eller på ”fel” sätt. Jag har till och med hört folk upprört säga att hon projicerar fotona på en ljuskänslig duk och att hon får bilden på duken och måleriprocessen är att ”fylla i”.
Själv säger hon, och det har jag respekt för: ”Det känns inte som någon komplimang när någon säger att min målning ser ut som ett foto. Det är något annat jag vill.”
Oavsett vilket är jag fascinerad av hennes bildvärld.
”Repetitionen är kunskapens moder” sa man när jag gick i skolan. Jag tänker på det när jag går igenom nya boken Ögonblick av liv med över 200 sidor med bilder av målningar av Karin Broos som kommit ut i samband med hennes stora utställning på Liljevalchs konsthall. För Karin Broos repeterar motiv, bildinnehåll och inte minst målerimetod under den tid som bokens bilder omfattar, ca 2007 till idag. Och hon blir och mer driven, förfaren och effektiv. Presentation i bokform gör något speciellt. De målningar som så tydligt baseras på fotografier återgår nästan till att bli de fotografier de bygger på. Det lilla formatet gör att snabbjobb och eventuella brister i måleriet förminskas och försvinner.
Och kvar är bildernas berättelser.
Är då verkligen fotolikhet och skicklighet de yttersta tecknen i hennes konst. Visst är det viktigt, för det är ju så spektakulärt.
Men det är nåt med bildinnehållet i de bästa. Det finns en förundran man kan känna sina egna känslor besläktade med. Ett vemod. Hon hämta ofta motiven ur familjesfären. Barn, barnbarn. Men också hundar och hästar hon tycker om. Jag uppfattar en stillebenkänsla i bilderna av människorna. En angelägen och undersökande undran om vad hon ser i det hon ser.
Bäst tycker jag om dem med kvinnor som är sysselsatta med sitt. Som skiter i betraktarens blick. Som läser, sminkar sig, som ska bada eller njuter av att låta kroppen omslutas av vatten.
Det finns ett allvar, eller säg vemod, i de här bilderna. Som jag ser dem handlar det inte om sentimentalitet.
Hennes landskap är episka utan att vara storslagna. Vattnen är viktiga delar i många målningar. De betecknar ofta det stora, hemlighetsfulla. Det handlar inte om vad det är utan hur det är och kanske framför allt det på en gång gåtfulla och självklara att det ibland känns som det bara är.
Det måste var tillåtet för en konstnär att måla vatten utan att Zorns namn nämns och hans vattenytor hålls upp som rikslikare för hur de ska målas, se ut, och symbolisera.
En fin målning som visar Karin Broos konst när den är som bäst är i mina ögon Flytande 3 från 2021. Man minns prerafaeliterna. Men framför allt är det bilden av en kvinna som är här i nuet, i vår värld, men ändå i sin egen.
Min absoluta favorit är Demondays från 2015. En suverän komposition. Ett porträtt med spegelbild och fotografen själv också med i spegelbilden. En bild om en bild om en avbild. Tydlig men också mångtydig.
Det är så många av hennes bilder som är så drabbande förtätande. Nån som är inbegripen i pedikyr i ett par målningar. Livet är en betydelsebärande parad av vardagligheter och detaljer.
Det finns också några bilder från Berlin med hoppersk känsla som jag verkligen blir tagen av. De gestaltar känslor som fyller de här målningarna med laddad vardag som visar att alldagligheten alltid är speciell.
Några har jag svårare för, som det stora blå från 2010. Jag tycker mycket om skildringen av den sovande modern och barnet. Men det där blå överkastet som är ett mellanting mellan textil och vatten, det är bara för mycket. Jag blir sjösjuk av alla krusiga veck och gissar att det är troheten mot ett fotos blick som gör bilden så underlig.
Innehållsligt är hennes målningar högintressanta. Här finns så många oförlösta känslor som pockar. Vardagsexistentialism.
Men det finns ett problem. Det känns ibland som att hennes bundenhet vid fotoförlagan låser. Ibland i skymnings och nattbilder är det som om bilderna är tagna med blixt som ger personerna hård och orealistisk chockbelysning. Och ibland känns det som själva måleriet kommer på skam. Måleriets särart och unika språk i sig offras på fotolikhetens altare. En vit hund lyser som i en tvättmedelsannons, för att bara ta ett exempel.
Copyright/fotograf: Marc Broos
Hon har gjort många fascinerande målningar. De fungerar bäst när man ser en eller några enstaka i taget.
Karin Broos måleri visar att det konkreta är ett effektivt sätt att låta ogripbara känslor bli påtagliga och möjliga att dela.
BO BORG
Foto: Mattias Lindbäck
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Karin Broos Ögonblick av liv
Utgiven i samband med hennes utställning Svart Sol på Liljevalchs konsthall
som pågår till den 27 augusti 2023
Text: Karin Broos, Ingela Lind och intervjufrågor av Isak Nilsson
Foto: Marc Broos, Bukowskis, Prallan Allsten
Förlag: Bonnier fakta
ISBN: 978-91-7887-593-1
boborg.se 