Sedan jag flyttat ut till Åhus på skånska ostkusten har jag fått ett helt nytt perspektiv på tillvaron. Från att i tio år trott mig leva i centrumet Lund, inser jag nu att vi alla lever i periferin. Det finns alltid ett större centrum någonstans innanför.
Alla uppfatta sig som en del av något större, något mera centralt i ett litet område som Skåne, eller Sverige, eller Norden … kan inge en falsk känsla av självtillräcklighet och skymma utblicken. Från Åhus tvingas jag söka upp alla konstupplevelser, förflytta mig till alla platser som för tillfället är centrum för något viktigt evenemang. För här i byn är den kulturella stimulansen näst intill noll, till och med under sommaren, då invånarantalet mångdubblas. Men så finns här ju så mycket annan, lika viktig stimulans.
Med centrumperspektivet är Åhus en pittoresk idyll, ett skamfilat friluftsmuseum vid sidan om allfarvägarna; med en mera perifer synvinkel har denna avkrok ett alldeles utmärkt läge i världen, med goda förbindelser utåt: det är ungefär lika långt till Berlin som till Stockholm och på två timmar kan jag vara i Köpenhamn eller på Louisiana.
Mitt förändrade perspektiv har ovanpå allt annat också lärt mig att det finns ett aktivt ”konstliv” utanför storstadsregionerna. Som manifesteras i hundratals utställningar, som engagerar tusentals människor och som omsätter miljontals kronor. I avsaknaden av institutioner, ett varierat galleriliv och större konstsamlingar att fördjupa sig i, är det de lokala konstföreningarna som står för ”konstlivet på landet”. Här i de sydligaste och mest tätbefolkade delarna av vårt land, arbetar cirka fyrtio offentliga konstföreningar på lika många orter med att regelbundet förmedla och informera om bildkonst. Till deras antal kommer ett par hundra, kanske flera, interna klubbar för konstintresserade på större arbetsplatser.
Ambitionsnivån och kvalitén på utbudet från alla dessa konstsammanslutningar, som praktiskt taget alla skots på helt ideell grund, är naturligtvis mycket skiftande. Vissa förlitar sig på lokala förmågor med det trygga affektionsvärdet i konstverken som säkerhet, andra är lättfångade byten för kringresande nasare eller så garderar de sig med paket från olika konstfrämjande riksorganisationer; inte så få uträttar dock ett värdefullt folkbildande arbete.
Men för att tillhöra denna sistnämnda kategori, för att våga spränga de konstituerade och väl förborgade ramarna tycks det krävas två ting: ständig förkovran och en egen lokal. Någon formell ”utbildning i konst” finns inte att rekommendera, ty det handlar egentligen om att se; att villkorslöst utsätta sig för ny konst, nya företeelser och nya bilder, att våga ta ställning med risken att trampa i klaveret, alt vara beredd på att oupphörligen revidera sina ståndpunkter och att inte bara acceptera vare sig status quo eller allt det som kallas nytt.
Om det låter vagt, så är lokalfrågan desto mera påtaglig, och kanske också mera avgörande. Man kan inte visa konst var som helst, likaväl som man inte kan spela musik eller teater var som helst. Varje arrangemang kräver sin inramning och kan konstföreningen erbjuda anständiga visningsmöjligheter ställer också konstnärerna upp. En bra lösning av lokalproblemet kan lyfta konstklubbens mål från det liknöjda att ”ge folk vad folk vill ha” till att försöka stimulera den upplevelsebrist som finns hos alla och gemensamt göra ansträngningar för att skapa alternativ till underhållningsindustrins pastellvadd.
Sölvesborgs konstförening tillhör den här sista kategorin. Sedan några år tillbaka har kommunen en egen konsthall i ett pietetsfullt renoverat hamnmagasin. Mitt emot, tvärs över den stensatta gärden, är museet inrymt i en liknande byggnad. Hade bara stadsbiblioteket flyttats till ett tredje magasin intill, som nu står tomt hade ett kulturkvarter kunnat slutas till en stimulerande helhetsmiljö, en verklig attraktion. Den lilla konsthallen har fina proportioner med fria bjälklag som kan formas till fack för intimare grafik eller teckning eller friläggas för större måleri. Hallen är ett ”hem” för konstföreningen, som står för ruljangsen, en fast samlingspunkt, men också ett arbetskrävande ansvar som håller entusiasmen uppe.
I Sölvesborg har man verkligen sprängt de lokala konstföreningarnas traditionella begränsningar. I konsthallen visas angelägen konst från hela landet, men också utifrån, som helt nyligen spansk och brittisk grafik. Just nu pågår en utställning med målningar och grafiska blad av Lennart Aschenbrenner. Hans sedan ett par decennier ovanligt konsekventa bildskapande har fått förnyad aktualitet och han är i dag mycket efterfrågad. Samtidigt med utställningen i Sölvesborg visas hans konst på Galerie Leger i Malmö och på Konstmässan i Stockholm.
Kristianstads konstförening lever i en unik symbios med länsmuseet och har tack vare denna ömsesidiga näring tillgång till en fin utställningslokal, kallad Galleri Ikaros efter Palle Pernevis skulptur på torget utanför. Utställningsprogrammet är av hög klass och mycket varierat, från strama konkretister som Erik Chambert till sprakande yrhättor som Annika Svenbro och bildkonsten varvas med konsthantverk i galleriet. For närvarande pågår en Vårsalong, en regionalt anknuten biennal, och konstföreningen i Kristianstad är en av de få som fortfarande vågar bjuda in till denna traditionsbelastade visningsform. Men tack vare ett återuppståndet intresse bland bildmakarna och en hårt gallrande jury har det blivit ett representativt tvärsnitt av den sydsostsvenska bildkonsten just nu.
I Sösdala finns ingen allmän konstförening. De som inte jobbar på Bahco, som har en aktiv konstklubb, får välja mellan att vara medlem i Kristianstads eller i Hässleholms konstförening. Det hindrar inte att andra organisationer i Sösdala, och överallt annars, kan ta kulturella initiativ: som till exempel nykterhetsrörelsen. För precis hundra år sedan hjälpte passerande rallare Sösdalas nyorganiserade godtemplare att bygga en samlingslokal.
Det är just detta som man i år celebrerar bl.a. genom alt arrangera en konstutställning i IOGT/NTO-gården av konstnärer med anknytning till trakten. Och det var verkligen inga vanliga ”bysnillen” man fick ihop. Förvånansvärt många kvalificerade bildkonstnärer kan på ett eller annat sätt knytas till lilla Sösdala, som Karl-Einar Andersson, Nils-Göran Brunner, Gösta Lindqvist, Alvar Stihl och Lennart Aschenbrenner – här också. Sösdalas nykterhetskämpar hade dessutom lyckats med konststycket att locka den flitigt anlitade och ständigt jagade kulturministern Bengt Göransson till att inviga utställningen. Självfallet berömde han det fina initiativet och manade andra till efterföljd.
Att Göransson så prioriterat Sösdala och ställt upp för deras sak berodde nog inte bara på at han själv är organiserad nykterhetsivrare: folkrörelsernas intresse för kulturen är inte längre så självklart som en gång under pionjärtiden – varje initiativ måste nu uppmärksammas och uppmuntras. Uppgiften om cirka 1 000 besökare under den enda vecka som utställningar varade kan arrangörerna ta som en verklig framgång. Med tanke på att orten Sösdala inte har många fler vuxna invånare, så gick man alltså inte bara ”man ur huse”, många var säkert mera långväga konstvänner.
Tomelilla ligger mitt i en trakt som lockat flera generationer bildkonstnärer och där det i dag ”vimlar” av framför allt landskapsmålare. När konsthallen i Tomelilla en gång byggdes för snart 20 år sedan var det också primärt för att hysa en stor samling äldre Österlen-målares verk. Efter några aktiva, regionalt betydelsefulla år, blev det alldeles tyst kring konsthallen. Informationen utåt fungerade inte och utställningarna blev allt mindre angelägna utanför det rent lokala. Till raga på allt fick man dessutom problem med själva byggnadens hållfasthet.
Efter en omfattande renovering tar man från och med i vår nya tag för att resa Tomelilla konsthall ur förfallet: en heltidsanställd intendent och en nystartad stödförening ska se till att Tomelilla blir en prick på ”konstkartan” igen. Förutsättningarna är de bästa: lokalerna är utmärkta med en stor och ljus, kubisk hall som bör kunna ge en acceptabel inramning åt vilken konst som helst. En trappa ner finns dessutom en mindre sal för de mera intima formaten. Här nere visas även den äldre samlingen permanent i tre belamrade rum, för första gången tillgänglig i sin helhet, tack vare nykonstruerade skjutväggar i stålnät som ger 200 kvadratmeter hängyta på drygt en tiondel av golvytan. Stödföreningen ska stå för aktiviteter kring de tillfälliga utställningarna med föredrag, diskussioner och utflykter till olika museer samt dessutom fungera som de flesta konstföreningar med inköp, lotteri o s v
Intendenten Rauni Janser, slutligen är full av entusiasm och har redan presentera ett intressant årsprogram för konsthallen. Just nu rymmer den en vacker utställning med Krister Follins sinnliga och rika sandmålningar. Hans sparsamt effektfulla medel, med spikraka associationer till kalligrafi och indianers rituella teckningar passar så väl i hallens harmoniska volym, flimrar som hägringar i det ljusmättade rummet.
Det spännande med den nyväckta konsthallen i Tomelilla blir att kontraster medvetet kommer att ställas mot varandra: precis före Follins subtiliteter visades Gerhard Nordströms kraftfulla måleri; i sommar kommer Curt Hillfons fjäderlätta visioner och senare i höst den intensive tecknaren Petter Pettersson följd av en grupp skånska konstruktivister. Så nog kommer den lilla konsthallen mitt på Österlen att låta tala om sig framöver.
SUNE NORDGREN
(Sydsvenska Dagbladet, 11 april 1984)
EFTERORD
Konstföreningarna som genom sin mängd förr var kraften i konstlivet på landet minskar i antal. De har samma bekymmer som nästan alla föreningar. Det är svårt att få människor att byta en del av sin fritid mot delaktighet.
Många mindre företagsbundna konstföreningar har försvunnit. De var ofta bara ”lotteriföreningar” och betydde nog inte så mycket direkt för själva konsten. Men givetvis indirekt, de var en inkomstkälla för konstnärer. Även stora rika konstföreningar försvinner genom förändringar i deras struktur. Skaraborgsbanken försvann genom att de gick upp i en annan större bank. Och då försvann det ganska mycket pengar som tidigare hade gått till konstnärer och utställare.
På landet löser man det numera oftast med inflation i ”konstrundor” med öppna ateljéer. De finns även i större städer. Men där går även konstnärer samman i föreningsdrivna gallerier. Det är ingen ny företeelse, Galleri 54 i Göteborg startades 1959 av Grupp 54 som bildades av konstnärer år 1954. Gruppbildningar av konstnärer har återuppstått på senare tid, lite i samma takt som de privata gallerierna läggs ner. De föreningsdrivna verksamheterna har större möjlighet att få bidrag från offentliga medel.
En ny variant är ”lite lagom galna” konst/kulturentreprenörer som Jonas Liveröd med Luftslottet som drivs med stöd från olika håll som exempelvis EU och Götene kommun.
Sune Nordgren skriver efter sin flytt till Åhus på skånska ostkusten om Konstlivet på landet och att det är viktigt för en konstförening att ha en lokal att samlas kring och göra något i.
Eftersom det är flera år sedan det skrevs så vill vi veta hur det gick och hur är det nu. Men det är inte ”mina konstföreningar”. Min utsiktspunkt när det gäller konstlivet på landet är gamla Skaraborg som numera är en del av den större regionen Västra Götaland. Vill jag besöka en större småstad så blir det ofta Göteborg.
Därför frågar jag Sune Nordgren direkt om nuläget och han svarar:
– Sölvesborgs Konstförening driver sin konsthall fortfarande med framgång och med samma kvalitet.
Detsamma gäller för konsthallen i Tomelilla.
Vad gäller Kristianstad, så har konstföreningen nu gått upp i Konsthallens vänner, en aktiv vänförening till konsthallen som grundades 2001.
Lite efterforskning via Google ger samma bild. Där kan man även se att Sösdala och konst fortfarande är ett begrepp för söker man på Sösdala konstförening så får du svar. Visserligen kommer du till Hässleholms konstförening, men det var så redan på 80-talet att det var ett alternativ om du inte jobbade på Bahco.
Men räcker det med en lokal, för att få ihop en framtida arbetande styrelse? Tror inte det.
Kanske skall de lära av idrottsföreningarna och satsa på barnen för om idrotten inte hade tagit dem som ”gisslan” tror jag inte att vi idag hade haft några fungerande idrottsföreningar. Tänkande föräldrar inser att deras barn inte skulle kunna göra det de vill om inte föräldrarna ställer upp med sitt obetalda arbete i föreningen.
Givetvis skall konstföreningar med lokal göra vad dessa vanligtvis gör. Konstutställningar. Sedan kan de även göra annat kulturrelaterat; föreläsningar, musik o.s.v.
Men varför inte se om man kan få till en arbetsgrupp med mål att skapa ”konstpedagoger” för barn i olika åldrar.
När det gäller framtidens konstliv på landet så kan man verkligen undra över hur det skall gå med det. Nu vill ingen delta i något som inte bara gäller det privata egot. Kanske måste vi börja sälja in föreningslivet till alla dessa med HR i sin titel. Människan har genom evolutionen utformats till att göra saker tillsammans. Och vi mår bra av det, när vi gör det ihop.
Kan den hotfulla framtiden med krig i Europa och en natur som börjar ge upp inför trycket av människan tvinga oss att anta andra vanor? Att bara se om sitt egna hus när marken under det rämnar kan kännas lite meningslöst.
Rune Lindström, red.
Fotocollage Rune Lindström
PS
Om ni som läser det här vet mera om de nämnda konstföreningarna så skriv det gärna i kommentarsfältet längre ner på sidan.
Ur Texter & samtal
av Sune Nordgren
Omslagsfoto Åke Hedström
Kalejdoskops Förlag 2016
ISBN 9789179361211
Texter & samtal av Sune Nordgren
Efter ”fyrtio år i branschen” har Sune Nordgren samlat ett urval texter om konst, poesi, arkitektur och kulturpolitik. Tidningsartiklar, krönikor, katalogtexter, bandade samtal och debattinlägg.
Format 170 x 240 mm. 544 sidor
Kalejdoskops Förlag 2016
ISBN 9789179361211
Boken kan du köpa direkt hos förlaget
Förlag Kalejdoskop
boborg.se 