Berlin Art Week är ett klassiskt kulturevenemang som äger rum i Berlin en gång om året. Då visas samtida konst från hela världen, genom evenemang, utställningsöppningar, konstnärsfilmer och konstmässor och mycket annat inom konstens vida och frihetliga ramar. Det hela arrangeras som ett samarbete mellan ett drygt femtiotal gallerier och institutioner.
Efter att ha varit där i 4 dagar nu i mitten av september är jag totalt översköljd och överväldigad av konst av olika slag. Mycket av allra högsta klass. Några utställningar av internationella superstjärnor som Gerhard Richter, Luc Tuymans och Edvard Munch missade jag förstås inte. Ett besök på Boros Collection med så mycket samtidskonst (mycket var nytt för mig) gav ett starkt och bestående intryck. Så var jag förstås angelägen att se de svenska konstnärer som ingick i programmet, Anna Uddenberg på Boros, Lap-See-Lam hos Galleri Nordenhake och Klara Lidén på Galerie Neu var dom jag hade turen att stöta på.
För min del inleddes 2023 års berlinska konstvecka med avancerad konstmusik med André Vida. Hans konsert hette The Breathless Saxophone. Det var förstås inte så att han inte blåste i instrumentet, även om det var sällan. Inte heller var det en saxofon. Han hade svetsat ihop en barytonsax och en tuba till en helt egen hybrid som dessutom hade mikrofonförstärkning.
André Vidas koncept var att befria blåsinstrumentet från dess vanliga uttrycksform och göra något helt annat. Man kan se det som att en saxofonist med luften från sina lungor i vanliga fall bokstavligen blir en del av instrumentets inre liv. Musiken kommer inifrån. Men här användes instrumentet som ett slag- och rytminstrument. Tankarna gick ibland till John Cages koncept med preparerat piano. Det blev en helt unik musikalisk upplevelse där våra förväntningar ersattes av andra ljudverkligheter och stämningar.
Det kunde inte ha börjat bättre!
Därefter blev det så mycket konst jag orkade de högsommarheta heta dagarna.
På Neue Nationalgalerie visades en utställning som ingen med minsta konstintresse missar. Där visades utställningen 100 Works for Berlin av Gerhard Richter, arbeten de har fått på ”pemanent lån”. Under de sextio år har den nu 91årige Richter utforskat måleriets möjligheter och gränser. Det sägs att hans konst är ett utforskande av tanken om konst är möjlig efter nazismen och förintelsen. Här finns exempel på hans måleri som bygger på intensiva färger som appliceras i lager och delvis skrapas bort. Bilderna blir en sammansmältning av medvetna beslut och slumpeffekter.
Här finns många enorma verk, ofta i serier. Den stora sviten Birkenau består av fyra målningar i svart och vitt med inslag av rött som gestaltar en blandning av förtvivlan och sorg. Som en del av verket sitter mittemot en grå spegel. Där kan vi se verket i en spegling som utgår från vår position. Och genom det här greppet dras vi bildligt in i verket på ett bokstavligt sätt.
Anslående på ett helt sätt är ett verk med flera stora bilder i rutmönster. Det är en undersökning av färgernas väsen och interaktion, en analys som är som själva motsatsen till de känsloladdade expressiva målningarna typ Birkenau. De är gjorda som montage av fyrkanter av industriella färgprover som distribuerats. Men det som ser så svalt intellektuellt ut framkallar även starka känslor. Jag avslutar omtumlad av de starka upplevelserna av Gerhard Richters konst med ett citat av mästaren själv:
”Abstract images are fictional models because they visualise a reality that we can neither see nor describe, but whose extistence we can infer.”
Ett annat nedslag där jag fick möta många starka verk gjorde jag på Boros Collection. Det är en privat samling av samtidskonst som ägs av Karen och Christian Boros.
Den är inrymd i en bunker som överlevde andra världskriget. Det är en tung byggnad med tjocka betongväggar som har spår av bunkerns härstamning och dess historia som skyddsrum åt nazistiska dignitärer och senare bananförråd till eliten under DDR-tiden. De grova väggarna är laddade av historia. På taket till bunkern har makarna Boros byggt en lägenhet åt sig.
I själva bunkern finns fem våningar med många rum. Var tredje år bygger man en ny utställning med verk ur makarna Boros väldiga samling. Bland de konstnärer som finns representerade och har ställts ut finns Klara Lidén, Andreas Eriksson och nu i den aktuella visningen Anna Uddenberg.
I den aktuella utställningen visas grupper av arbeten av 27 konstnärer från hela världen som kan ses i Boros 80 (!!) rum. Jag fick gå en guidad tur och kunde se arbeten av Jean-Marie Appriou, Julius von Bismarck, Julian Charrière, Eliza Douglas, Thomas Eggerer, Louis Fratino, Cyprien Gaillard, Ximena Garrido-Lecca, He Xiangyu, Yngve Holen, Klára Hosnedlová, Anne Imhof, Alicja Kwade, Victor Man, Kris Martin, Nick Mauss, Jonathan Monk, Adrian Morris, Paulo Nazareth, Berenice Olmedo, Amalia Pica, Bunny Rogers, Michael Sailstorfer, Wilhelm Sasnal, Pieter Schoolwerth, Anna Uddenberg och Eric Wesley.
Visningen inleddes med bilder av den tyske konstnären Arne Imhof. Han hade lackerat två stora plåtskivor i högglansig billack. Och sedan repat dem som när ungdomar drar nyckeln på lyxiga mersor. Ett verk med många tolkningslager.
Ett starkt verk var svenska Anna Uddenbergs märkliga skulptur. Uttrycket var råstarkt och provokativt. Den tycktes handla om utnyttjade och objektifiering av kvinnor.
Boros Collection ger exceptionella konstupplevelser i en utställning som styrts av passionerade samlares preferenser och inköp.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Photo: Boros Collection, Berlin © NOSHE
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Berlin Art Week 2023
13 – 17 september 2023
boborg.se 