Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är Jonas Jonassons debutroman som tog först Sverige och sedan västvärlden med storm. En uppgift säger att den sålt i över 30 miljoner över världen. En sådan kioskvältare har förstås filmats. Och nu har den blivit en musikal iscensatt och urpremiärad på Wemland Opera.
”Det är som det är med det. Och blir som det blir” säger hundraåringen. Och så blev det. Wermland opera har inte sparat på resurserna för att göra ännu en succé av succén.
Handlingen är välkänd. Allan som ska firas på sin hundraårsdag smiter ut genom fönstret och ger sig ut i världen. Vi får följa hans nu och hans då från han var 12 år och framåt. Det blir en helgalen skröna genom 1900-talets historia med Allan i centrum.
Tokigt är bara förnamnet. Och som alla historier blir den bra för att den är byggd på lögn och förbannad dikt. Roliga lögner och tokiga fantasier. Ibland tänkvärt så otänkbart det är. Det finns en grundtanke. All världens stora konflikter kan lösas om man slår sig ner och super ihop. Så fick ordet supermakt här äntligen en konstruktiv betydelse.
Det är ett imponerande spektakel den här uppsättningen bjuder. Alla historiens överdrifter gestaltas i uppförstorat (över)spel, dräkter och scenografi. Det är en kompliceras vridscen med olika, ibland samtidiga rörelser som funkar perfekt. Under kvällen passera ca tvåhundra kostymer förbi och över hundra peruker förbi. De aderton i ensemblen gör massor av olika karaktärer var med sin maskering och personlighetssärdrag.
Regin av Markus Virta fungerar klockrent. Han som är en av manusets författare vet förstås exakt hur den här slipstenen ska dras för bästa skärpa. Pjäsen är som en sammanhållen nummerrevy där de olika scenerna går sömlöst in i varandra i det höga tempo den här storyn behöver. Här finns den precisa timing som är oundgänglig för att skämten ska fungera. En särskild eloge för regin av den gigantiska elefant som har en aktiv och viktig del av handlingen.
Jag har bara gott att säga om skådespelarna. Här handlar det inte om psykologisering eller att ta fram själsliga djup. Här ska kreeras skojsiga typer av alla möjliga och omöjliga slag. Och det gör man i parti och minut. Joel Zerpes gestaltning av Stalin var särskilt kul och hela den scenen under diktatorns kristallkrona var en av musikalens höjdpunkter.
Men i centrum står förstås hundraåringen Allan. Han spelas som hundraåring av Christer Nerfont. Det blir en trevlig gubbe som får en att känna att det är nog inte så farligt att bli lastgammal ändå. Hans gubbe är lätt att tycka om.
Så finns här den Allan som är med som allt ifrån tolvåring fram till hundra fyllda. Han görs verkligen bra av Gustav Gälsing. Det är spännande att följa hans livsresa i olika scener där han möter både Churchill och Stalin och många andra. Och han dyker upp i ett iskallt ryskt fångläger och myser i en annan scen i värmen med en paraplydrink på Bali. Man förstår att världen skulle varit en annan utan hans insatser för atombomben och terrorbalansen i den här skojkontrafaktiska historien. Det är verkligen imponerande att se honom i olika åldrar. Här går maskering och skådespel hand i hand.
Ibland tar man väl enkla poänger. Cecilie Nerfont Thorgersen för en ojämn kamp mot sin rollfigur som ska svära hela tiden. Hur kul är det på en skala även om hon kämpar på och svär som en riktig borstbindare.
Då är det roligare med Ingrid Zerpes låtsasideomatiska språkbrytning när hon spelar en rysk agent.
Scenografins collage av uppemot femhundra fönster visade sig fungera fint i olika konstellationer. Och det är klart att det var kul med en så välspelad elefant på scen och som till och med kunde gå in i en stor skåpbil. Det var också effektfullt med några härliga operasnuttar.
Sångerna sitter fint och orkestern levererar många fina klanger och stämningar. Många sjöng bra och musiken är omväxlande, men kanske litet slät ibland. Men i en musikal som den här ska det förstås inte finnas något som sticker ut ur flödet.
Man kan väl se den här uppsättningen som ett slags finbuskis med alla en institutions resurser väl tillvaratagna. Publiken reagerade med skratt och kanske framförallt med godmodiga leenden.
Det här är en feelgoodmusikal som inte gör dem som gillar boken eller filmen besviken. Det här gänget på Wermland Opera har verkligen tagit tillvara och lagt till de bästa tricken ur musikalens trollerilåda. Och då blir det åka av. Här finns alla möjligheter till en tokroligt underhållande kväll. Hundraåringen lever vidare.
BO BORG
Foto: Mats Bäcker
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Wermland Opera, Karlstad.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, recensionen avser föreställningen den 30 september 2023
Av: Johan Hwaertz, Pierre Oxenryd, Markus Virta. Baserad på Jonas Jonassons roman med samma namn
Regi: Markus Virta
Dirigent: David White/ Markus Larsson den här kvällens föreställning
Scenografi och scendesign: Paul Farnsworth
Mask och perukdesign: Robin Karlsson
Ljusdesign: Jason Taylor
Ljuddesign: Hans Surte Nordin
Koreografi: Gustaf Jönsson
Medverkande: Christer Nerfont (Allan som hundraåring), Gustav Gälsing (Allan från 12 år till 100), Erik Gullbransen, Cecilie Nerfont Thorgersen, Sonny Enell, Åsa Arhammar, Hani Arrabi och ytterligare 11 i många olika roller
Publik: Fullsatt
Spelperiod: 28 september – 31 december 2023
boborg.se 