Josephson – konstnären som bröt egen mark
På Prins Eugens Waldemarsudde finns en av de främsta samlingarna av Ernst Josephsons verk.
I denna omfattande utställning bjuder Karin Sidén oss generöst på både hans måleri, teckning, poesi och musik. I ett av rummen kan vi faktiskt lyssna till ett av de stycken han komponerade.
Ernst Josephson var en av de uppmärksammade konstnärer som bröt med det gamla och utvecklade konsten i en ny riktning.
Men när han 1867 påbörjade sin utbildning på Konstakademiens Principen, endast 16 år gammal, rådde det traditionella klassiska måleriet fortfarande och eleverna fick öva sig på praktfulla avbildningar av historiska personer.
Efter studierna påbörjade han sina resor för att hämta kunskap och inspiration. Särskilt tiden i Holland med studier av Rembrandt påverkade hans kolorit och ljusbehandling för resten av livet. Redan under studierna hade han sagt: ”Jag ska bli Sveriges Rembrandt eller dö!”
I Waldemarsuddes utställning kan vi se hans avmålning av Rembrandts Nattvakten. Hans arbete med att åstadkomma samma ljuseffekt som Rembrandt och Rembrandts dovt röda kulör syns tydligt men Josephson har använt en annan teknik, mer rå, kraftfull och skissartad.
Framgångar i Parissalongen
Andra hälften av 1800-talet blev en nydanande period då unga konstnärer lämnade det klassiska måleriet.
Josephson var en av dem som bröt mark för det nya, men inte i samma fåra som det stora flertalet. Han gick sin egna väg med hjälp av en stor begåvning och målmedvetenhet.
Från 1873 vistades Josephson återkommande långa perioder i Paris.
Under Parisvistelserna instiftade Josephson ”Jesu Syrachs orden” där musicerandet var del av deras veckovisa sammanträden på restaurangen med samma namn. Josephson var särskilt förtjust i att sjunga Bellman och det sades att han hade en vacker röst.
1879–1884 fick han flera verk antagna till Salongen i Paris. Hans porträtt var särskilt uppskattade. Josephson avbildade sina vänner med en sympatisk och vänlig respekt, till exempel porträttet 1880 av konstnärskollegan Carl Skånberg.
Det var främst under en resa 1881–1882 till Sevilla med Anders Zorn, som Josephson utvecklade sitt realistiska måleri. I målningen Spanska smeder står dessa grovarbetare med lugn stolthet framför sin arbetsplats och tittar fräckt på betraktaren.
Landskapsmålaren Carl Skånberg, 1880. Olja på duk. Foto: Göteborgs konstmuseum samt Spanska Smeder, 1882. Olja på duk. Foto: Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design, Oslo.
Drivande i opponentrörelsen
På Manègens veranda på Södra Djurgården där Cirkus nu ligger, brukade Josephson träffa sin vänkrets med bland andra Carl Larsson och Strindberg. ”Opponentrörelsen började på min soffa där”, som Strindberg berättade för vännen Vilhelm Carlheim-Gyllenskiöld.
1883 deltog Ernst Josephson i de svenska konstnärernas omtalade jul- och nyårsfirande i Grez. Då var också skådespelerskan Olga Björkegren där som kom att bli en av hans närmaste vänner.
Till skillnad från de svenska konstnärer som bodde långa perioder i Grez, utvecklade Josephson aldrig den spröda ”Grez-stilen” med romantiserande bilder av trädgårdar och landskap kring floden Loing och inte heller någon form av japonism vilket var populärt i Frankrike under denna period.
Jeanette Rubenson, 1883. Olja på pannå samt Pontus Fürstenberg, 1883. Olja på pannå. Foto: Hossein Sehatlou/Göteborgs Konstmuseum
Strömkarlen
Besöket i ett forslandskap i norska Eggedal 1873 gjorde ett stort intryck på Josephson och inspirerade till en dikt om forsen och näcken. Några år senare började han skissa på en målning föreställande näcken sittande i en fors.
För varje ny version blev näckens nakna kropp allt ljusare tills den i slutversionen nästan gav intryck av att vara transparent. Ansiktets drag stiliserades alltmer och påminde till sist om en prerafaelitisk skönhet. Näcken framstår som ett överjordiskt väsen i den vilda forsen mot de råa, mörka stenblocken. Han spelar på en gyllene fiol. Målningen, som fick titeln Strömkarlen, var klar 1884.
Till Josephsons besvikelse refuserades Strömkarlen det följande året på Parissalongen.
Därefter blev målningen ett av hans bidrag till opponenternas höstutställning på Blanchs konstsalong i Stockholm. Betydande delar av både publik och recensenter tyckte målningen var bizarr och väckte motvilja.
Till och med några av Josephsons nära vänner ifrågasatte den utmanande målningen. Carl Larsson uppmanade honom att ta ner målningen från Stockholmsutställningen.
Vad var det med målningen som väckte anstöt? Var det användandet av två olika tekniker med den naturalistiskt och omsorgsfullt målade näcken kontrasterande mot omgivningens brutala och expressiva penseldrag? Det ligger nära till hands att tolka näcken som hans alter ego, där fiolen symboliserade utövandet av konstnärskapet. Hade Josephson sett Böcklins självporträtt från 1872 med döden som fiolspelare?
Även om några av hans vänner stödde honom, bland andra Georg Pauli och Strindberg, blev kritiken mot Strömkarlen förödande, både för hans sinnesstämning och hans ekonomi.
Antesignanen
I Paris påbörjade han 1886 ett beställningsarbete, En skandal i societeten. Någon månad senare nåddes han av nyheten att opponentrörelsen organiserat sig och bildat Konstnärsförbundet i Stockholm, utan att de varken kontaktat honom eller valt in honom i styrelsen.
Långt senare, 1904 i Götiska rummen, beskrev Strindberg Syrach (Josephsons alter ego) som levande, fast mördad, ”vår bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.” (lat. antesignanus, romersk soldat som slåss i legionens första linje, red anm) och använde sig av ett minne då han 1886 från Berns övre våning såg Josephson, i romanen Syrach, sitta ensam vid ett bord nedanför ”i sin drömda värld”. Josephson hade anträtt färden in i sin sjukdom.
Hans arbete med En skandal i societeten drog ut på tiden och han fick allvarliga ekonomiska problem. Josephson lämnade det dyra Paris och bosatte sig hos vännen Allan Österlind i Gargilesse.
1887 gick han ur Konstnärsförbundet. Samma år berömde Strindberg Josephson i Neue Freie Presse i Wien med artikeln De stora, vilken skildrade en fiktiv konstnär som vågar lämna det traditionella måleriet och vara nyskapande.
Fattigdom och spiritism
Josephson flyttade till en liten, vindpinad stuga på ön Bréhat vid Atlantkusten, där också Österlind med familj slog sig ner. 1888 kom Josephson ut med diktsamlingen Svarta rosor som tyvärr inte inbringade några större inkomster.
Spiritism var på modet och tillsammans med Österlind ägnade sig Josephson åt seanser. Han ansåg sig vara ett medium åt bland andra Rafael och Rembrandt och utförde också en stor mängd teckningar, främst med tusch på papper, som han signerade med de gamla mästarnas namn.
Oljemåleriet blev mycket sparsamt eftersom han varken hade råd med färg eller duk.
Extatiska huvuden, odaterad. Olja på trä. Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum
Till slut släppte han taget och överlämnade sig helt i vansinnets verklighet. Bland annat hotade han Österlinds dotter till livet. Vännen Österlind bad de svenska konstnärsvännerna om hjälp och Josephson anlände i slutet av 1888 i fullt galet tillstånd till Sverige där han lades han in på hospitalet Ulleråker med diagnosen paranoia, idag kallad schizofreni.
Bara några månader senare friskförklarade han sig själv och tog tåget till Stockholm.
Under sitt maniska tillstånd 1888–1889 gjorde han cirka 100 teckningar.
Frisk men förändrad
1889 deltog han i Världsutställningen i Paris och blev belönad med en silvermedalj. Samma år återupptog han måleriet i en ateljé som Carl Larsson och Richard Bergh ordnat åt honom.
Efter Ulleråker kände sig Josephson frisk men han var förändrad. Porträttet 1886 av Olga Björkegren och 1893 av Ludvig Josephson blev en bekräftelse på hans förändring till det expressiva och nyskapande manéret, inspirerat av den röda, Rembrandtska koloriten och ljussättningen.
1891 flyttade han till systrarna Sjöbergs stiftelse där han trivdes och stannade resten av livet.
Regissören Ludvig Josephson, 1893. Olja på duk. Foto: Nationalmuseum
Brilliant vansinne
Som beundrare av Ernst Josephsons konstnärsgärning uppskattar jag Waldemarsuddes generösa utställning med verk från hela hans liv men det är ändå främst de så kallade sjukdomsbilderna som etsar sig fast.
Josephsons mentalsjukdom var naturligtvis en stor tragedi men de bilder han skapade under sjukdomsperioden var genialiska och i vissa fall till och med humoristiska i sin slagfärdighet.
De historiska motiv han lärt sig måla på Konstakademien återkom i teckningarna men utan förskönande drag. Josephson träffade mitt i prick i framställningen av motivet. Dessa bilder präglas av frihet, som om hans inre hade en direktförbindelse med pennan. Det fanns inte längre ett filter av konvention mellan vad han ville göra och vad det resulterade i som bild. De är tidlösa.
Gustaf III och Bellman, odaterad (1888–1906) Foto: Lars Engelhardt /Prins Eugens Waldemarsudde
Agne samt Dr. Faust och Mefisto, tusch på papper, odaterade. Foto: Lars Engelhardt/Prins Eugens Waldemarsudde
Ett stort flertal av dessa bilder visas på utställningen, bland annat den brillianta Gustaf III och Bellman.
KERSTIN LAGER
Även publicerat i decembernumret av Djurgårdsbladet, 4/2023
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Utställningen Ernst Josephson – Konst poesi och musik
9.9 2023 – 11.2 2024
Waldemarsudde
Prins Eugens väg 6, Djurgården, Stockholm
Källor: Ernst Josephson Konst, poesi och musik, Waldemarsudde 2023: Sidén, K., Tradition och förnyelse; Brummer, H. H., Strömkarlen. Josephson, P., Sjukdomsteckningar, 2022. Söderström, G., Strindbergs måleri, Bokförlaget Langenskiöld 2017.
boborg.se 