Marie-Louise Ekmans bok Jag går in i hans rum och öppnar en väska till skapar närhet till en relation genom att återge de två inblandade makarnas dagboksanteckningar från helt olika skeenden i livet. Det blir en stark bok full av livserfarenheter att känna med och lära av.
Boken börjar när Gösta Ekman ligger för döden. Tyst med öppna ögon väntar han. Och närstående väntar med honom, de kommer och går. Marie-Louise Ekman beskriver situationen i teatertermer, som om han även nu hade en roll han skulle klara av. Men konstaterar själv direkt: ”Denna liknelse hade G aldrig gillat”. Det gör inte jag heller.
Men döden är så obevekligt rättfram. En vän ringer och frågar hur maken mår: ”och jag säger då till vännen att G just ligger och dör”. Hårda fakta om det värsta som kan hända. Det hjälper inte hur man lindar in.
Hennes anteckningar från Gösta Ekmans sista dagar och död blir drabbande genom sin raka och ömsinta enkelhet. De är skrivna i en prosalyrisk stil med underlig interpunktion och meningsbyggnad. Men det gör iakttagelserna och reflektionerna avskalade och direkta på ett sätt som känns okonstlat och angeläget.
Boken är så uppbyggd att hennes dagbok från hans sista dagar blandas med sidor ur hans anteckningar och brev från de formativa åren i tjugoårsåldern då hans eget vuxna liv just börjar. Det är anteckningar fulla av både tvivel och självhävdelse, kärlek och självmordsförsök. Han hade ambitioner att bli författare och skriver ungdomligt ”litterärt”. Men hans tvivel på sig själv och hans förmåga lyser igenom: ”Förakta mig själv för att jag gör en sak bara för att kunna beundra mig själv.”
Han skriver ärligt om sin lust att ljuga och lägga till rätta. ”Detta att jag tror att jag kan framstå intressantare om jag retuscherar här och där.” Den där självrannsakan som går igenom hans ungdomsanteckningar ger det skrivna trovärdighet. Man känner igen livets dialektik mellan svartsyn och en sol som värmer ibland.
Han lägger vid den här tiden författardrömmarna åt sidan för skådespeleriet. Men är samtidigt kritiskt till värvet: ”Men vi är skådespelare ’Försökattgenomskådare’. Som samtidigt anser. Att det inte finns något att genomskåda.”
Han betvivlar det beröm han får som skådespelare. ”Ändå är jag beredd att ta emot deras beröm. Och bygga vidare på det.”
I Gösta Ekmans anteckningar får man också läsa hur han själv följer hur hans farmors liv slutar i sjukhussängen 1978. Och konstaterar att så gärna man ville kan man inte göra ”ett djävla någe”.
”Ändå sitter jag vid sängkanten och undrar om någon skall få se mina tårar. Hur fan är man funtad.”
Och han konstaterar liksom Marie-Louise Ekman gör vid hans egen dödsbädd senare att död och den man älskar inte hör ihop.
Efter ett långt lv tillsammans märker Marie-Louise Ekman att hon ändå vill veta mer om honom. Att dialogen ska fortsätta på nåt vis. Och hon går in i hans rum som är fullt av sådant han samlat. Och öppnar en väska till.
BO BORG
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Jag går in i hans rum och öppnar en väska till
Författare: Marie-Louise Ekman
Omslagsbild: Marie-Louise Ekman
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 978-91-642-0889-7
boborg.se 