Hur väcks ens intresse för sånt en tror sig ointresserad av?
Med rätt eller orätt har jag uppfattat att orreforspjäser jag sett i butikerna varit inte alltid så välkomna femtioårspresenter i överklasstil som inte passade så bra in i vanligt folks hem. Nåt som hörde andra klasser och forna tider till. En otidsenlig lyx för brackor.
Men som alltid är historien och verkligheten intressantare och mer komplex än vad förutfttade meningar ger vid handen.
Med en bok som nyutkomna Låt oss göra någonting vackert, Orrefors 1898–1930, av Henrik Sandberg kommer en in i orreforsglasets värld under en explosivt kreativ tid som visar sig vara väl värd att intressera sig för. Det blir här ett äventyr att få grundade meningar och fakta om sådant som lämnats utanför min radar av okunskap.
Först köptes Orrefors med tillhörande marker som en vedbod i de småländska skogarna för den energikrävande järnframställning där. Så gick de över till glasframställning 1898. Först tillverkades flaskor, burkar och annat hushållsglas. Sedan också fönsterglas. Efter ett ägarbyte 1913 startar ”…en utveckling som startar motstycke i den svenska konstindustrihistorien.” Industri, kvalificerat hantverk och fria konster kom att gå hand i hand. Det blev en stor verksamhet, 150 personer, med många specialkompetenser som degelmakare, mängblandare, smältare, uppläggare, gaseldare, vedkapare och vedlastare. I efterbehandlingen etsare, polermakare, putsare, synare, värmare, och hjälpvärmare och de som arbetade i gravyrverkstaden. Med flera är de bäst att tillägga. Här fanns resurser och massor av hantverkskompetens. Formgivningen var inledningsvis traditionell.
Vid sitt första besök vid bruket imponeras ägaren och inspireras till att besluta: ”Låt oss göra något vackert.” Och gick från ord till handling.
Så startar processen mot konstglasproduktion. De började målmedvetet uppdatera det slipade kristallglaset. Lät utvecklingen gå från ”vackrare” glas mot verk med konstnärliga ambitioner och kvalitéer. På det området blev Orrefors pionjärer. Keramikern Eva Jancke blir den första konstnär de började samarbeta med. Men hon blev inte vägen framåt. Men när Simon Gate började 1915 gick de in på nya vägar som ledde mot framgång. Motigt i början, men samarbetet kom sedermera att bli det viktigaste för svensk glasindustri under 1900talet. Nu utvecklades graalglaset som blev en stor succé. Gate fick en kollega som skulle bli ”…en modernare pil på bågen.” Edward Hald rekryterades från Rörstrand. De två konstnärerna utvecklade bl. a de graverade glasen, särskilt djupgravyren, den för konstnärerna viktiga skillnaden mot när det gällde graalglaset, den viktiga möjligheten att applicera de konstnärliga motiven i efterhand.
En kan i boken konstatera hur modet växlar och i olika tider föredrar olika motiv och skilda tekniker. Orrefors lade sig i täten av stilutvecklingen. Det är sympatiskt att boken också lyfter fram samarbetet mellan glasproffsen och konstnärerna och hur deras kompetenser växelverkade och förmerade varandra till framgång.
Boken skildrar Orrefors i med och motgång. Ledningen konstaterar 1921 att ”…De kräsnare kunderna ledsnat på den i socialt hänseende djupt sjunkna slipade kristallen”. Det är alltid viktigt för överklassen att vara för mer.
Ett inhemskt genombrott på bred front kom med Göteborgsutställningen 1923 och det internationella kom med framgångarna på Parisutställningen 1925. Det var det tunna graverade glaset som lade grunden för Orrefors världsrykte. Orrefors blev välmående med god vinst och stor produktutveckling. De gick in i trettiotalet med mer nytänkande och med Vicke Lindstrand som stilföryngrare.
Allt det här och mycket mer skildras engagerat i den här stiliga och välmatade boken.
Jag har haft stort utbyte av boken. Blandningen av inblickar i industrihistorien och glimtar av arbetarna insatser och förhållanden ger både bredd och djup till framställningen. Jag tycker om att boken lyfter fram och belyser samarbetet mellan konstnärerna och hantverkarna. Det glöms lätt bort av konsthistoriker som vill fokusera på formgivarstjärnor. Jag gläds att få veta att konstnärerna Simon Gate och Edward Hald var fast anställda och hade de högsta ersättningarna i företaget, betydligt större än självaste disponenten.
Boken är skriven på ett engagerat och intresseväckande sätt. Och bildmaterialet är suveränt. För mig var mycket nytt så gränsnyttan var rejäl och välgörande. Formgivningen av Calle Ljungström är vacker och funktionell. En miss är att det inte finns måttangivelser på de avbildade föremålen.
Boken heter Låt oss göra något vackert. Det där med vackert är ett minst sagt poröst och degigt begrepp. Vacker när? för vem? ur vilket perspektiv? Många av praktpjäserna från Orrefors är så skickligt gjorda att en glömmer att motiven snarast är överlastad kitsch och grosshandlargodis.
Den här boken ger många aspekter och kunskaper som sannerligen ökar intresset för Orrefors tidiga historia och de föremål som erövrade världen. Den förde mig från ointresserad till fascinerad.
BO BORG
Porträttfoto: Calle Ljungström
Foto: Ur boken Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Låt oss göra något vackert, Orrefors 1898–1930
Författare: Henrik Sandberg
Formgivare, omslag och inlaga: Calle Ljungström
Förlag: Historiska Media
ISBN: 978 91-8050-344-0
boborg.se 