För fyra år sedan fick Stig Larsson ett förskott från sitt förlag för att skriva en bok om svenska deckare. Av det bidde det en tumme, några få sidor som senare dock kunde användas i nya essäsamlingen Högt och lågt. Och lika bra var väl det när man har läst vad han har att säga om svenska deckare. Men fördelen är att det blev en divariabok i stället med tankar av Stig Larsson som tar vara på sina tankefrukter och infall och låter dem föra honom hit och dit.
Det är nya tider nu. När han skrev Autisterna och blev en litterär sensation 1979 skrev han varje kapitel på en timme och 45 minuter. Och inga ändringar gjordes. Nu har han tagit sju år på sig för att skriva den här bokens hundra sidor. Var sak har sin tid och var sak tar sin tid. Tiden kan också vända på självsyn och perspektiv, i det här fallet från arrogant själv(över)uppskattning till ett mera, ibland nästan ödmjukt, sökande resonerande.
”Det viktigaste för er som läsare av det här är att det är okej med er att jag själv i många av mina associationer inte riktigt vet vart jag ska komma.”
Och den både skenbart och bokstavligt vingliga resan visar det sig vara väl värt att följa med på.
Han skriver om allt möjligt, som kontakten med Jan Myrdal, deckare, Jan Guillou, Me Too, Immanuel Kant och i alla lägen framför allt om sig själv. Till deckarresonemanget behöver han göra klart för sig och oss hur han skiljer på seriös och oseriös litteratur. Han menar att den seriösa litteraturen problematiserar den goda avsikten, men för den oseriösa är gott gott och ont ont.
Han skriver att han förstod varför hans tilltänkta deckartext havererade: ”Det blev för genomskinligt att jag är alltför förtjust i att berätta mina fantastiska storys.” Det upplever jag inte som något problem i den här boken med dess lättsamma och underhållande resonerande. Tvärtom är hans anekdoter spännande läsning.
Det finns några få bilder i boken. Utan kommentarer och påtalad kontakt med texten. En är Wassily Kandinskis Den lilla röda vingen från 1944. Den finns i texten om några tankar om Me Too. I resonemanget om Jan Myrdal finns ett foto av J.Ortiz-Echague med namnet Vigvatten. Fotografen är känd för att i sina fotografier kombinera dokumentation och antropologi. Anknytningen till texten, om den finns, känns över hövan subtil, även för en som är både litteratur och konstvetare. Det finns ett par bilder till. Jag antar att de är viktiga och välvalda. Men jag hittar inte kopplingen till det han skriver om. Jag tvingas följa Stig Larssons råd: ”Om nu något ligger helt utanför ens fattningsförmåga, ska man inte yttra ett ord om det.” Så, så får det bli.
I ett resonemang om klassicism och romantik blir det komplicerat. Han menar att värdet av rock eller blues aldrig är kopplat till en individs särprägel. ”Om än jag är ett fan av Beach Boys sound, så var det inte deras storhet; det är draget, lusten, det lätta sättet att andas. Likt en klassicist eftersträvar Beach Boys ett särskilt väsen.” Begrip det den som kan, ens om du till skillnad från mig är ett inbitet Beach Boys fan.
Annars är det inte svårt att förstå vad han menar, även om en inte alltid håller med. Men hans tankar och sätt att beskriva dem känns mer stimulerande än provocerande numera. Han säger att han vill överraska sig själv när han skriver och hans metod är att lita på och följa sina hugskott i stunden. Det gör läsningen till en njutningsfull och intellektuellt retande bergochdalbana.
Stig Larsson intervjuades i Söndagsintervjun i P1 där programledaren på ett otrevligt sätt återkom till att Stig Larsson är en omodern föredetting. Who fucking cares!? Det är inte dagsländeriet eller modeaspekten i tankarna som är det intressanta utan engagemanget, djupet och ärligheten.
BO BORG
Bok: Högt och lågt
Författare: Stig Larsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-910018078-2
boborg.se 