I början av maj öppnade Kunstsilo i den sydnorska hamnstaden Kristiansand. Arkitekturen har fått stor internationell uppmärksamhet; själv skrev jag om den i Svd den 16 maj 2024
https://www.svd.se/a/yE3Ky2/var-finns-den-politiska-viljan-att-visa-nordisk-konst
(kräver att man har en inloggning för att läsa)
Många kommer säkert att besöka Kristiansand i sommar primärt för att uppleva den spektakulära byggnaden. Men minst lika intressant som den om- och tillbyggda sädessilon är museets ambition att visa nordisk modernism. Öppningsutställningen heter Nordiska passioner och fokuserar på 1900-talets konst. Med sina 600 verk ur Nicolai Tangens samling fylls museets drygt 3 000 kvadratmeter utställningsyta med något av det bästa jag sett av nordisk konst.
Konstsilo, interiör (t.v.) — Silosalen (mitten) — Kunstsilo sett från fjärde vån (t.h.) — Foto: Kunstsilo, Alan Williams
Det är en ganska märklig upplevelse att vandra runt i salarna. Mycket är bekant. Konstnärerna är välkända och de utställda verken tillhör deras mest typiska. Men eftersom detta är verk som nyligen är hämtade från den privata marknaden har de inte tidigare visats så ofta. Och eftersom det vanligtvis är just museernas verk som brukar avbildas i konsthistoriska översiktsverk visar samlingen på Kunstsilo en annan sida av det välbekanta. En annan sida av det kanoniserade om man så vill. Andelen kvinnliga konstnärer är rätt hög vilket också bidrar till upplevelsen av fräschhet. Det har varit en medveten strävan för Tangen och hans rådgivare att i någon mån motverka den manliga dominansen i modernismens konsthistorieskrivning.
Öppningsutställningen på Kunstsilo är curaterad av Åsmund Thorkildsen, en nestor i den norska konstvärlden, som tidigare varit intendent på Kunstnernes Hus, direktör på Astrup Fearnley Museet i Oslo och på Drammens Museum. Han har valt att gruppera utställningen kring arton teman. De följer en viss kronologi med början i modernismens födelse, med målningar av exempelvis Siri Derkert och Agnes Cleve, och en slutpunkt i postmodernt fotografi av bland andra Tuija Lindström och Elina Brotherus. I varje sal har ett samtal mellan verken eftersträvats. Det gör att konst som använder likartad visuell grammatik och, så att säga, talar samma språk hänger tillsammans även om de kommer från olika tider. Så har exempelvis Reidar Aulies Henrettelsesmorgen (Avrättningsmorgon, 1933) – ett motiv från spanska inbördeskriget – placeras i samma rum som Ola Billgrens Muren (1973) som avbildar en scen från Warsawas ghetto 1943 när den judiska befolkningen samlas före transport till Treblinka.
Installationsbild med bland annat Aulie och Billgren (t.v.) Foto: Jeff Werner — Ola Billgren, Muren, 1973 (t.h.) Foto: Øystein Thorvaldsen
Hängningen är varierad. Ibland är målningarna placerad i ett register, ibland i kluster. Någon enstaka målning har placerats högt på en vägg, medan de flesta hänger i ögonhöjd. Skulpturen står oftast på ett slags modernistiska, geometriska socklar medan mindre verk och kringmaterial är placerat i montrar. Också den svala färgsättningen, i bleka pastelltoner, är tänkt att lyfta konsten utan att skrika högt. Svårt har jag dock för det dämpade ljuset, stämt efter norrljuset i konstnärsateljéer, som får salarna att kännas lite skumma, åtminstone när man kommer in från de soldränkta trapphusen. Belysningen är ställd för att ge ett allmänljus i rummen och är inte koncentrerat till konsten, vilket antagligen också bidrar till att den känns väl nedtonad.
Installationsbild, abstrakt konst o keramik (överst) — Kunstsilo, vån. 2 (t.v.) — Installationsbild, politisk konst (t.h.) Foto Jeff Werner
Faktiskt känns utställningen till både form och innehåll så välbekant att den blir revolutionär. Detta av två skäl. För det första eftersom den nordiska moderna konsthistorien inte går att se på något annat museum, vare sig i Sverige eller i våra grannländer. Moderna Museet har endast sporadiskt visat svensk och nordisk modernism, Göteborgs konstmuseum hade visserligen ambitioner att bli ett centrum för nordisk konst på 1990-talet men saknade resurser och uthållighet för att genomföra det och kommer dessutom vara stängt för om- och tillbyggnad under lång tid framöver. Malmö konstmuseer, som har fina samlingar, saknar ändamålsenliga lokaler att visa dem i. Det andra skälet till att utställningen känns revolutionerande är att samtidskonsten inte används för att kommentera och aktivera den äldre konsten. Detta har annars länge varit ett otyg på nordiska museer som gör såväl historien som samtiden en björntjänst. Det finns samtida konst med på Nordiska passioner, men den är väl integrerade i sina rumsliga sammanhang. Den är där för att samtala, inte för skrika ut en oppositionell ståndpunkt.
Jeff Werner
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Kunstsilo
Öppningsutställningen / Nordiska passioner
Kristiansand
Norge
boborg.se 