Politisk konst ska när det vill sig väcka tankar genom att ifrågasätta och utmana rådande (miss)förhållanden. Hur det lyckas beror inte i första hand på konstnärens intention, utan på hur starkt konstverket blir. Men om verken fungerar kan de bidra till samhällsförändring.
Ett sätt är att som Skövde Konstmuseums förra utställare Ruben Wätte göra en samling verk som i huvudsak visade sådant i samtiden som han ogillade och uppfattade som hotfullt. Upplevelsen skapar i bästa fall ett motgift i oss som gör att vi vänder oss emot och i bästa fall försöker göra något åt det i tiden som är ur led och som vi uppfattar som hotfullt.
Nya utställningen Alla tårar rinner ihop beskrivs ordrikt i museets utställningsfolder på ett sätt jag tyvärr inte hittar bäring för i de verk man får se.
Den nya utställningen är byggd av verk av Jenni Laiti, Lada Soumenrinne och konstnärskollektivet Sata taas. Den sägs i foldern vara ”…en apokalyptisk och utopisk utställning som undersöker slutet på världen och vad som händer sen. Vad gör vi när världen går under, finns det en ny värld efter denna och hur tar vi oss dit?” Hur skulle en konstutställning kunna greppa om och visualisera en så omfattande problemställning. Hur jag än vrider och vänder på de uttryck och budskap utställningens verk lägger idaga kan jag, trots textens vidlyftiga löften, inte hitta indikationer om nån ”ny värld” eller någon väg dit. Utställningsrummet sägs vidare vara ett ”arktiskt urfolksutrymme för frihet, radikal pånyttfödelse och självbestämmande…”. Jag förstår orden men varken ser eller inser inte hur utställningen gestaltar detta trots alla ord och begrepp. Och det finns många fler sådana exempel här…
I stora salen visas verk av Jenny Laiti (f. 1981) och Lada Soumenrinne (f 1995). Jenni Laiti kommer från finska Sápmi, men är numera verksam i Jokkmokk. Hon har en mästartitel i traditionellt samiskt hantverk. Hon sägs arbeta i ”ständig dialog med sina förfäder”. Hennes verk sägs fokusera på ”…samisk självbestämmelse, avkolonialisering, den stundande polykrisen och de arktiska urfolkens överlevnad. ”Inga dåliga anspråk som förstås skapar väldiga förväntningar på konstverken.
Lada Soumenrinne (f.1995) är född i Ryssland, men har bott större delen av sitt liv i Finska Sápmi. Hen har sin samiska anknytning genom hen blivit adopterad. Hen utforskar samiska traditioner ”i dialog med naturen”. Hen söker en trygg plats när ”världen som vi känner den närmar sig sitt slut.”
De har gjort flera av de utställda verken tillsamman. I en oerhört vacker film kan vi se Jenni Laiti agera i ett kritvitt snölandskap i en samisk dräkt och med tyger i starka färger. Dels framför timmer fällt av skogsmaskiner men därifrån går hon ut i den fria oförstörda naturen med sina tyger. Vyn är praktfull. Här finns plats för reflexion och eftertanke. Lada Soumenrinne har filmat.
Vidare hänger tre stora textilvepor med glittriga mönster. Det är Jenni Laitos verk A map to Ancestoral futures, alltså en karta till fäderneärvda framtider. Vilken ömsint och poetisk titel på ett verk som vill öppna mot tidlös kultur. Det känns för mig inte som verket är ute i ett estetiskt syfte utan har andra bevekelsegrunder och ärenden som jag inte upplever eller får kontakt med genom verken.
Från taket hänger runda former i olika material, ett verk av Jenny Laito. Cirkeln i den samiska kulturen har en symbolisk betydelse som just en portal eller öppning till något annat. Man kan se flera av de andra verken genom cirklarna när man rör sig i utställningen.
På en vägg hänger ännu ett gemensamt verk En stor husform med röda figurer i husets mörker som känns vara i rörelse. Verket kallas Army of Anscesters, förfädernas armé som de menar finns närvarande i kulturen.
På en annan vägg finns ett platsspecifikt verk där utställningstiteln All These Tears är skrivet med graffittipiktur. Där står också andra texter som Land Back och My only nation is imagination. Där finns också fotografier monterade.
I en hållare jämte finns pennor så vi själva ska kunna skriva eller rita. På pennhållaren står optimistigt Another world is possible. Interaktivitet är vanlig i viss samtidskonst och håller i bästa fall den här väggen levande och förmerar och fördjupar dess uttryck. I foldern finns förslag på ämnen en utifrån utställningen kan skriva om på väggen. Det är en uppsjö av stora existentiella frågeställningar. Både livet i apokalypsen och livet efter detta ska täckas in under huvudrubrikerna Världens undergång och Världen som kommer sen. Ett par exempel: ”Vad är meningen med livet vid världens undergång?” eller ”Hur känns jorden under dina fötter? ”Det blir intressant att läsa svaren på dessa och de många, många andra frågeställningar som föreslås.
En trappa upp visas foton av Lada Soumenrinne under rubriken I Wispererd to the Ear of the Stone. Det verk med estetiska kvaliteter, laddade med stämning, poetisk mångtydighet och mystik.
I ett eget rum visas verk av Sata taas collective. Det är ett urfolkskollektiv från Ryssland, vars medlemmar vill/måste vara anonyma. Även här ges en ordrik bakgrund. Det sägs ska handla om ursprungsfolkens ontologier och deras syn på relationalitet. Detta sägs ska ske bl. a genom ”postkolonialt världsskapande”.
På en fondvägg visas en mäktigt expressiv film med en ljusblå massa i förvandling, kanske smältande issörja. På väggarna bilder med olika märkliga tecken, bildmässiga men slutna.
Man brukar säga att konsten kan ta oss dit orden inte förmår komma. Det här är en komplex utställning med ett ambitiöst och viktigt ämne och ärende. Enligt museifoldern är den fylld av många viktiga politiska budskap, många, många fler än jag kan förstå eller få ut av de utställda verken. Den där diskrepansen mellan verkens förmenta meningsskapande och de meningar jag får ut av mötet med dem är ett problem för mig i tillägnelsen.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Skövde Konstmuseum
Alla tårar rinner ihop
Jenni Laiti, Lada Suomenrinne, Konstnärskollektivet Sata taas
Utställningsperiod: 18 april – 15 september 2024
boborg.se 