Dag Sebastian Ahlander (f.1934) är den bereste, numera pensionerade, och historiskt intresserade diplomaten som skrivit ett imponerande antal böcker i skilda ämnen. Han har haft uppdrag bland annat i Afrika, Schweiz. USA, Sovjetunionen och Lettland. Han har skrivit en rad böcker med historiska och biografiska ämnen, som en om Alfred Nobel.
Böcker har också en huvudroll i hans senaste just utkomna bok Den sista flytten.
Den handlar om de vedermödor ett par vars barn sedan länge är utflugna råkar ut för när de ska lämna det stora hus där de bott. De ska på ålderns höst flytta till mindre. Det här är ett problem som drabbar många i den stora fyrtiotalistgenerationen som trots att de tror att de är evigt unga ändå blir gamla även de. Det oundvikliga traumat blundar vi gamlingar för så länge det bara är möjligt. ”Flytta. Det gör vi i nästa liv.”, är en vanlig flyktfras.
Men till slut blir det ändå dags. När en ska downsiza ramlar allt det undangömda och uppskjuta över en. Alla prylar som fyllt källare, vind och uthus ska nu hanteras och en måste skiljas från ting en trodde sig vara oskiljaktig ifrån. Dags för döstädning. döstädning. Den gör en själv och den skiljer sig från dödstädningen som görs efter ens död.
I Dag Sebastian Ahlanders fall handlade det om ett borgerligt hem fyllt av massor av egna förvärv och arvegods. Han började med att fråga barnen om de ville ha åtminstone sina egna saker de lagrat hos föräldrarna. Intresset var svalt och resultatet magert. Så det blir ett mödosamt projekt att hitta andra vägar.
För att göra en lång historia kortare dyker det upp oräkneliga problem med utrensningen förutom det rent fysiskt tunga arbetet. Vi fyrtiotalister har samlat på oss fler föremål, stora och små, än någon annan generation. Men vad gör en nu med ärvda möbler med stort affektionsvärde som inte längre kommer att rymmas. Eller brevsamlingar efter föräldrar och deras föräldrar som inte kan läsas på grund av handstilen. Och allt det andra som engång var så viktigt och nödvändigt?
Det här är ett sisyfosarbete. Författaren blir helt slut och tar till planeringsmötet ”…ett effektivt sätt att skjuta på arbetet som jag lärt mig efter fyrtio år i offentlig sektor.”
Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ, sade Cicero för över tvåtusen år sedan. Så sant som det är sagt. Men böcker tar plats också. Stor plats om en har många.
Författaren har en minst sagt stor boksamling (”… som jag ansåg att varje bildad människa måste ha.”). Han har också skaffat mycket litteratur som underlagsmaterial för de många fackböcker han skrivit. Det rymliga hus han ska lämna har rymt dem, men nu måste samlingen decimeras hårt. Antikvariaten visar sig nu inte vara vad de varit utan visar ljumt intresse för många av de böcker han betraktar som dyrgripar. Svenska författare som Arthur Lundqvist, Ivar Lo-Johansson, Sven Delblanc och Per Olof Sundman för att bara ta några exempel är trots att de var så efterfrågade och hyllade bara för ett par decennier sedan är idag stendöda på antikvariatsmarknaden. Konkurrensen om att få sälja är stenhård. ”40-talisterna är många, för många helt enkelt. Och nu trängs de när de ska bli av med det som blir över vid döstädningen också.”
Efter mycken möda och vånda lyckas han placera en del dyrgripar som gåvor till vänner och institutioner. Och en del till antikvariat.
Han beskriver levande, trovärdigt och med stor igenkänningsfaktor våndan av att skiljas från sina böcker och den separationsångest det skapar.
Boken är en skräckskildring för oss som är i den åldern och det predikamentet. Men den är skriven med fint flyt, gott humör och humor som ända hjälper en att inte tappa greppet och hoppet. Han beskriver den golgatavandring döstädningens månader var för honom och hans fru med många insiktsfulla observationer och drabbande detaljer. Jag, själv 40-talist, hade svårt att somna när jag läst ut den här boken.
Han har en trösterik slutsats för oss gamlingar: ”Bevarandet av det förgångna får inte ske på bekostnad av det liv vi lever nu, det ganska korta liv som vi faktiskt har kvar.” Så sant som det är sagt, men lättare att säga än att leva efter.
BO BORG
Foto; Ulrica Zwenger
PS.
Läsningen störs av en konspirationsteori han levererar i förbigående i ett resonemang om litteraturens marginalisering. Han skriver: ”Själv kunde jag som skolpojke följa denna nedmontering av den svenska bildningen genom förtvivlade artiklar och nödrop från lärare över hela landet i Lärartidningen som min mamma fick hem till sig. Detta var en medveten politik från regeringen Erlander under hela 1950- och 1960-talen för att underminera den svenska borgerlighetens ställning i samhället och kulturlivet.”
Detta menar jag bakslug politisk retorik. Lögn och förbannad dikt helt enkelt som borde kasserats vid den sista flytten.
Bok: Den sista flytten
Författare: Dag Sebastian Ahlander
Omslag: Petter Lönnegård
Förlag: Historiska Media
ISBN: 978-91-8050-480-5
boborg.se 