Operan på Läckö är verkligen en klart lysande sol bland sommarmolnen. Årets föreställning därstädes är tveklöst underhållning av allra högsta klass. Man ger (för första gången i Sverige!) Gioachino Rossinis (1792–1868) opera La Gazzetta. som oförtjänt hamnat i skymundan Det är en komisk opera i ordets bästa bemärkelse. Den är rolig och laddad med ett överflöd av skönsång och vackra orkesterklanger. I en bra opera som den får vi dramatik och musikalisk briljans. När öra och öga får sitt i en så helgjuten samverkan öppnas sinnena mot ytterligare ett lager i känslovärlden.
Scenbilden är enkel, men effektiv. Det behövs bara några stolar, bord och en receptionsdisk för att vi ska vara på hotellet där allt utspelar sig. Men man spar inte på krutet. Man har till och med installerat en hiss i rekvisitan på Läckö Slotts borggård. Första gången killgissar jag. Vi förstår att handlingen i den tvåhundraåriga operan förlagts i modernare tid.
Handlingen ska man väl som oftast i operasammanhang inte bry sig så mycket om. Den är här som så ofta i genren dummare än tåget. En självtillräcklig far sätter in en annons i tidningen La Gazzetta för att få tag i en make till sin dotter. Men den reaktionära patriarken får på nöten den här gången när den äkta kärleken vinner på slutet. Det är som sig bör i en opera av den här typen. Den betecknas som komisk opera. Jag skulle snarare kalla den fars så full av aldrig så välklädda buskisinslag den är.
Richard Hamrin och Martin Hatlo som Filippo och Pomponio — Theodor Uggla och R. Hamrin som Alberto och Filippo
Handlingen är fylld av unkna könsrolls- och relationsschabloner, men det hör till operans ofrånkomliga kulturhistoria. De förändras eller förbättras inte för att handlingen som i den här uppsättningen förflyttas till en tid som till det yttre har vissa drag av vår. Oavsett hiss, slipsar och högklackat är det samma skitvärderingar om kvinnan som läggs i daga, de är ju inbyggda i den här operan.
Men vem hinner tänka på det under en föreställning där tempot tar andan ur en och det ena infallet är mer galet än det andra, och musiken är så rasande bra att allt annat stundtals försvinner i en flod av musikalisk fröjd och skönsång. Här är det bara att kravlöst skratta och njuta.
Var man tittar händer det något. Inte en plats och inte en detalj har lämnats åt slumpen, föreställningen är genomregisserad i ordets bästa bemärkelse. Det är svårt med humor på scen, särskilt en operascen utomhus. Men här var typecasting och timing perfekt. Hatten av för regissören Lars Bethke som trimmat samman alla de fina solisterna till ett vinnande lag. Jag minns hans uppsättning här på Läckö av En turk i Italien 2017 även det en galet munter och lössläppt uppsluppen föreställning.
Att ta fram bra sånginsatser blir att räkna upp hela rollistan.
Huvudrollen har Minna Tägil som dottern som ska giftas bort. Jag såg/hörde henne förra året i en roll av ett helt annat slag i Andefabriken på Vadstenaakademin. Då i en allvarlig roll och här som komedienne. Hon är en talang som vid unga år ådagalägger stor bredd och ett ljust djup, ännu utan det stråk av mörker som kommer med åldern. Hon går stadigt från klarhet till klarhet.
Den andra huvudrollen gjordes på ett halsbrytande sätt av basbaritongen Marin Hatlo. Han är stylad som Trump, urtypen för mediakåt mansgris. Han är stilenligt orange i fejan, med den typiska långslipsen och den spektakulära frisyren. Vilken farstalang och vilken benådad sångare Martin Hatlo är.
Romantiken fick sitt med råge av den lyriske tenoren Theodor Uggla. En sån sångare krossar hjärtan med sin sång. Han fick hjärtan att smälta och ögonvrår att tåras med sin aria i andra akten. Klart att hans rollfigur blir förälskad i coolaste bruden på scen Doralice spelad och sjungen par exellence av mezzosopranen Josefina Andersson som laddade sin rollfigur med brio och attityd. Att hon var stajlad som Uma Thurman i Pulp Fiction gav kanske en undertext.
Minna Tägil som Lisetta — Josefine Andersson och Minna Tägil som Doralice och Lisetta
Jag minns Ulrika Skarby från Rossinis Italienskan i Alger 2009. Det spelade hon en helt annan karaktär. Även här har hon har en stark scenutstrålning och äger verkligen scenen när hon dyker upp.
Den här operan innehåller kvartetter, kvintetter och mångröstade körpartier där den här samstämda och mångstämmiga ensemblen levererar gnistrande.
Ja, ju mer jag tänker på den här föreställningen desto fler skäl hittar jag att rekommendera den.
Rossinis musik är tvärtemot vad de styva överläpparna säger perfekt underhållning med många kvaliteter när den levereras av dubbelproffs som Läckö Slottsorkester under sin stilsäkre och genommusikaliske dirigent Kim Phipps, som tillsammans med sångare som kärleksfullt kramar fram det bästa ur Rossinis musikaliska godis.
Jag undrar om man någonstans i sommarsverige kan ha en roligare och musikaliskt njutbarare helkväll än med La Gazzetta på Läckö Slottsopera.
BO BORG
Foto: Daniel Strandroth
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
PS. Med den här föreställningen sätter producenten Catharina Gnosspelius punkt med ett utropstecken för sin långa och framgångsrika sejour på Läcköoperan. Henne har vi att tacka för många oförglömliga operauppsättningar på Läckö. Lyckliga Vadstenaakademin, där hon blir VD, som får ta emot ett sådant kreativt dubbelproffs.
Läckö Slotts stora borggård
Opera: La Gazzetta, recensionen avser premiärföreställningen den 12 juli 2024
Musik: Giacchino Rossini (1792–1898)
Libretto: Giuseppe Palomba efter en pjäs av Carlo Goldoni. Översättning av Catharina Gnosspelius.
Dirigent: Kim Phipps
Regissör: Lars Bethke
Designer: Lehna Edwall
Design och peruk: Therésia Frisk
Ljusdesign: Christian Dahlqvist
I rollerna: Martin Hatlo, Minna Tägil, Richard Hamrin, Josefine Andersson, Lars Arvidson, Teodor Uggla, Ulrika Skarby, Nils Gustén, Mikael Kjellgren
Läckö Kammarorkester.
Publik: Fullsatt
Premiär: 12 juli 2024, spelas sedan tisdagar, fredagar och lördagar till och med 3 augusti 2024
boborg.se 