Ett år efter avskedsturnéerna i Norrköping är Eldkvarn ute på vägarna igen. Det blir ett drygt tjugotal gig på spelplatser med stor publikkapacitet. De flesta slutsålda i förväg. Det är nog ingen dålig att det blir fler.
Jethro Tull, numer själva rockpensionärer, visste vad det handlar om:
”Yes, they are too old to rock and roll
And they are too young to die
So the old rocker gets out his bike
To make a ton before he takes his leave…”
I lördags var det dags för Eldkvarn att ta ton på Dina-scenen i Stadsträdgården Lidköping. Regnet strilade ovanligt blött och oförsonligt. Ändå var det massor av folk i blötan. För man vet ju aldrig. Den här turnén kan ju vara den sista. Och kanske kan fina musikminnen bekräftas.
”Allt började för länge sen runt fabrikerna i Norrköping
Vi sprang från skolan med gitarrerna till din mammas hus
Det var första natten av många mot denna morgons ljus…”
Så sjunger Kungarna från Broadway om inledningen till sin nu drygt femtioåriga historia.
Och åren har gått i en artistisk bergochdalbana. Ibland har de funnit i förgrunden, andra gånger i bakgrunden. Men de har alltid funnits där.
Jag har sett dom många gånger genom åren. Det tillhör inte mina största konsertminnen. Jag säger inte att det låtit likadant varje gång även fast de nog gör det i mitt minne. För stilen är omisskännlig. Plura behöver bara sjunga ett par ord så klickar han Eldkvarnboxen. Han har alltid låtit skavd och medfaren, även innan han låter så sliten som nu. Men han har en av de där rösterna och det där speciella tilltalet som får en att lyssna. Om det svenska svårmodet har en röst så är det Pluras. Och svårmodet, denna nära men litet finare släkting till sentimentaliteten, har sin plats i våra hjärtan och dit söker sig Eldkvarns musik. De har i flera sånger gjort osentimentala upplevelser om svek och fylla till ett slags musikalisk sentimentalitet att trots allt trivas i.
Många av Eldkvarns låtar är oden till självömkan. ”Stackars” tänker man och empatin startar upp. Och den mår en bra av.
Pluras medmusiker har genom åren levererat ett kompetent, trots vissa stilskiften, litet enahanda, och därför lätt igenkännbar, musikalisk dräkt. Det är ingen tvekan om att Eldkvarn har ett sound som är deras eget. De rullar gång på gång igång sin lågvarviga men råstarka rockmotor, svensk rocks eviga, hårt slitna men pålitliga, V8. Den har många tusen mil på mätaren, men den går än.
Eldkvarns centralfigurer är skraltiga gubbar numera. Plura sitter hela konserten. Det gjorde Tony Thorén också. Men de levererar.
Konserten blev en parad av deras mest kända låtar. Det var mera en fråga om i vilken ordning hitsen skulle komma än vilka av dem de skulle spela.
När jag bilade till konserten bad jag Spotify spela upp Fulla för kärlekens skull. Jag gillar den och hade inte hört den på många år och glömt det hemska sockervaddiga stråkarrangemanget på skivan. Det gjorde mig glad. För konsertversionen kunde bara bli bättre. Och det blev den. Mycket bättre.
Många av låtarna lunkade annars på i det typiska Eldkvarnsideomet. Musiken lufsar på. Den ena låten följs av den andra som en bers följs av en till och en till. Och man trivs med att inga överraskningar ställer några krav.
Några av sångerna stack ut för mig. Pojkar Pojkar Pojkar är den grabbigaste. Jag minns generat hur vi redigt beskänkta på nyårsafton några år alltid skulle spela den direkt efter tolvslaget. Man förstår att åren gått, men stunden när en hör den på konserten känns det som om tiden stått och står stilla.
Och visst var det fint att få höra Alice och Kärlekens tunga och några andra av deras sad songs. De lät som man vill minnas dem. Och vem blir inte glad av att höra Carla Jonsson sjunga sin Kungsholmskopplet. Den blir ett avbrott i Eldkvarns standardstämning.
Och det var många som klappade kylan ur de kalla händerna och sjöng med i de mest trallvänliga refrängerna.
Med Eldkvarn är ingenting nytt under solen. Men den värmer än. Även en regnblöt kväll som den här i Stadsträdgården.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Dina-scenen, Stadsträdgården Lidköping den 13 juli 2024
Det är aldrig för sent att lägga av
Eldkvarn
Musiker: Plura Jonsson, sång, gitarr Carla Jonsson, gitarr, Marcus Olsson, piano, sax, Werner Modiggård, trummor, Claes von Heine, klaviatur, Adrian Modiggård, sång percussion, Axel Jonsson, gitarr, kör
Publik: Massor trots regnet
boborg.se 