Vi börjar den här tidsresan direkt när vi går in i Vadstena Gamla teater. Den byggdes 1825. Den har byggts om och restaurerats genom åren. Den lilla salongen rymmer idag 140 personer. Vi sitter omgivna av rader av målade bilder som hör till lokalen. Det är motiv med syftning till klassisk mytologi på ena sidan och konst och vetenskap på den andra. Vi sitter på bänkar som hör en annan tid till. De är med förlov sagt minst sagt obekväma. Men bristerna i komfort kompenseras fuller väl av att historien är så påtagligt närvarande och att den lilla lokalen ger en fantastisk närhet och intimitet.
Lovisa Wahlund Ferm (överst) samt Viktor Rydén och Karin Blom (nederst, t.v.) — Lotta Bagge (t.h.)
Här fick vi uppleva urpremiären av den nyskrivna operan, beställningsverket, Fotografen med musik av Anna Einarsson och libretto av Magnus Florin.
Med en fotgrafateljé som analyssoffa går handlingen igenom ett antal historiska kvinnoöden. Det handlar om mycket kompetenta yrkeskvinnor som fotograf, jurist, matematiker, författare som av manssamhällets förtryckande strukturer hindras från att gå vidare i sina karriärer och utveckla sin potential. Berättelserna bygger på verkliga personers öden, individuella, men med liknande kollisioner med manssamhället. Det handlade inte om glastak på den tiden. Hindren var inte osynliga, utan ogenerat och brutalt tydliga och påtagliga.
Föreställningen ger slående och viktiga exempel på kvinnoförtryck, ett bra och angeläget ämne för musikdramatik.
Lotta Bagge som Tvätterskan (t.v.) — Emmi Kauppinen och Lovisa Wahlund Ferm (t.h.)
Det är viktigt att påminna om att det inte var så länge sen det här förtrycket var så här helt öppet.
Dramaturgin är så enkel är att man knappt kan tala om en sådan. En kvinna kommer in i fotoateljén och sjunger sin historia. Hon går ut och in kommer nästa.
Kvinnorna presenterar sina öden som wikipediatexter eller stolpar i en powepointpresentaion. Inget lämnar det förutsebara. Innehållet är intressant och viktigt men librettot är stolpigt och lämnar allt det konstnärliga till operans övriga gestaltning. Man lär känna kvinnorna som människor inte genom deras berättelser utan hur sångarna framför dem. Orden ger ingen aha-upplevelse. Inte heller kommer någon anagnorisis till vare sig gestalterna eller oss i publiken.
Tanken är väl att katharsis ska uppstå i kontrasten med den kvinna från vår egna tid som kommer in mot slutet. Det känns litet för lättköpt för mig.
Musiken är desto mer intressant. Här finns massor av olika klanger och rytmer som rycker och drar i våra känslor åt olika håll. Den fyller i och stryker under personernas personligheter. Här är klangvärlden ny och överraskande och därför så intresseväckande och spännande. Stråkar blås och slagverk hittar varandra i (för mig) udda konfrontationer, men framför allt i annorlunda samarbeten sången och det instrumentella. Den här hela tiden engagerande musiken släpper inte sitt grepp en sekund. Jag tycker om att musiken ger personerna och deras drama individualitet och inte associationer till annan musik. Är operamusik i vår tid så bra får den gärna vara samtida.
Emmi Kauppinen samt i bakgrunden Lotta Bagge och Viktor Rydén (t.v.) — Karin Blom samt i bakgrunden Lovisa Wahlund Ferm och Viktor Rydén (t.h.)
Sångarna gör sina berättelser fulla av liv. Huvudrollen som fotografen gjordes förtjänstfullt av sopranen Lovisa Wahlund Ferm. Hennes sång gestaltade på ett drabbande sätt professionaliteten, målmedvetenheten och sakligheten i hennes karaktär parad med den längtan ut ur den kvinnofälla som höll henne i sitt stenhårda grepp. Vi kommer henne nära. Hennes assistent sjöngs vackert av barytonen Viktor Rydén. Man märkte kontrasten. Han visste att hans underordning som assistent snart var över och att han till skillnad från fotografen kunde gå vidare i livet. Sopranen Karin Blom som spelade matematikern och läkaren var den som gjorde starkast intryck på mig. Hon gav med sitt spel och framför allt med sin sång sina gestalter det kött och blod som ger liv. Laura del Sol Oróstica spelade den unga flickan ur vår tid. Hon tydliggjorde kontrasten i självkänsla och tilltro till livets möjligheter som skiljer hennes karaktär från de historiska kvinnorna. Hon tydliggjorde det genom att ha ett högre och mera offensivt utspel i sången.
Mezzosopranen Lotta Bagge gjorde en drabbande vokal gestaltning särskilt av den anonyma tvätterskan. Sopranen Emmi Kauppinen var också bra i sin roll. Det var fint med individuella röster i den gemensamma protesten.
Fotografen är en opera med ett viktigt ärende. Det var sångligt och musikaliskt ett imponerande upplevelse.
BO BORG
Foto: Markus Gårder/Vadstena-Akademin
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vadstena Gamla teater
Fotografen
Opera i två akter
Musik: Anna Einarsson
Libretto: Magnus Florin
Musikalisk ledning: Marie Rosenmir
Regi: Patrik Sörling
Ljusdesign: Kajsa-Sara Hogenlid
Kostym och mask: Linda Goncalves
Solister: Lovisa Wahlund Ferm, Viktor Rydén, Lotta Bagge, Karin Blom, Emmi Kauppinen, Laura del Sol Oróstica
Produktion: Vadstena-Akademin
Premiär: 26 juli, övriga föreställningar: 29, 30, juli och 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10 augusti 2024.
Recensionen avser premiären den 26 juli 2024
boborg.se 