På Måndagskvällen hade Folkets Hus i Lidköping högintressant besök. Anrika Fylkingen gjorde ett gästspel
Kvällen inleddes med att Malte Dahlberg, tonsättare och vice ordförande för Fylkingen gav en intressant och välbehövlig introduktion om Fylkingen och gav oss spännande exempel ur dess 90-åriga historia. De har hela tiden flyttat gränsen för musik och scenkonst. Det har handlat om elektroakustisk musik, happenings och musikteater. Inga gränser har varit heliga och blandning av olika konstarter har varit legio. Föreningen grundades 1933 och utgörs idag av upp emot 300 utövande svenska och internationella konstnärer som utvecklar och presenterar nya verk i Fylkingens lokaler. Fylkingen har sina lokaler i Stockholm. Men nu vill man sprida sin gospel ut i landet. Och Folkets Hus den kulturinstitution i Lidköping som är mest på bettet blev en naturlig sattellitlandningsbana.
Jag minns inte många av de många utställningar jag såg för trettio år sedan. Men en performance jag såg på Fylkingen glömmer jag inte. In man kom in. Man tappade blod ur hans armveck. Han tog sitt blod och blandade med mjöl och annat till en smet. Den tändes en liten spis. Han stekte små ”pannkakor” (för blodplättar var det ju inte!?). Sen satte Han sig vid ett dukat bord och åt. Vilken totalt annorlunda och kanske därför särskilt effektivt memento, metafor om hur konsumtionssamhället gör att vi äter upp oss själva.
Sådan helt annorlunda uttryck var deras signum. Man fick (och får) uppleva något man aldrig upplevt på ett sätt som man aldrig upplevt eller ens kunde tänka sig. Jag uppfattar det som typiskt fylkingskt.
Den här måndagskvällen bjöds efter inledningen vi på “Houmofon ”- en tillfällig dynamisk audiell och visuell skulptur i ständig förvandling. En akustisk trumpet och en dito kontrabas fick sina toner bearbetade och manipulerade elektroniskt. ”Så kallade samplingar – det vill säga inspelningar – processades och omformades i stunden och fogades in i det musikaliska flödet”. Till det en dansare som hittade nya vägar för sina rörelseuttryck.
Jag fick känslan av att det handlade om improvisation av artister lyhörda för det som fanns i stunden.
Verket hette Houmofon. Oklart (för mig) vad det betyder. Men det har en snarlikhet med ordet homofon som betecknar ett ord som uttalas likadant som ett annat ord, men som har en annan betydelse.
Jag tänker att det var sådan likhet, men olikhet, det handlade om när kontrabasisten utöver strängarna lät stråken fara över alla möjliga andra delar på sitt instrument och när trumpetaren doppade klockstycket i en hink med vatten. Till det kom den elektroniska rådbråkningen som gjorde att vi fick höra ohörd musik skapad i ögonblicket.
Till det dansade Sanna Söderholm på ett oförutsebart sätt med alla möjliga infall. Hon dansade med en cellofansäck, drog vad som såg ut som en svart plastpåse över huvudet.
Ingen idé att söka efter influenser eller ordomskrivningar. Det är var en föreställning man fick ta emot på dess villkor. Det var ingen idé att försöka bemäktiga sig den med ord. Och det behövdes inte heller.
Det här var en fri konst som uppstod i rummet och ögonblicket med sina egna förutsättningar och bevekelsegrunder.
Det kändes befriande med en blandkonst som denna. Fylkingen är välkomna tillbaka.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Folkets Hus Lidköping den 9 september 2024
SATELLITER – gästspel från Fylkingen
Inledning: Malte Dahlberg, tonsättare och vice ordförande i Fylkingen.
Medverkande:
Vilhelm Bromander – kontrabas
Daniel M Karlsson – elektronik
Lars B Almkvist – trumpet och röst
Sanna Söderholm — dans och koreografi
Tekniker: Sade Kasiri
boborg.se 