Mariestads teater är en välbevarad pärla i vår kulturella infrastruktur. Den byggdes i mitten av 1800-talet. Det är verklige en stark känsla att komma in i en lokal med så mycket kulturhistoria i väggarna.
Här fick vi möta några scener ur August Strindbergs dramatik på söndagseftermiddagen. Det var en påtaglig förändring att gå in från den soliga höstdagen in i det dunkla teaterrummet och känna det laddas av det strindbergska mörkret som skruvade fast oss i sin obönhörliga psykologi. Det speciella ibland nästan magiska med Strindbergs dramer och det som gör att de har relevans även i vår tid. Man kan sammanfatta med Schillers ord till Beethovens An die Freude:
”Se din trollmakt sammanlöder
vad som åtskilt tiden ställt.”
Men det finns ett aber. Strindberg lär ha sagt att han borde ha blivit kvinna. Men hans ibland reaktionära kvinnosyn och rädsla för kvinnorna känns ibland både daterad och dysfunktionell både i hans tid och särskilt i vår.
Det är Margit Straβburger, en tysk skådespelerska, numera bosatt i Lyrestad, som tagit initiativet till den här föreställningen. Tillsammans med lokala skådespelare, jag känner igen några från Leifs teaters uppsättningar, har hon skapat den här strindbergföreställningen.
Inramningen var inbjudande och pedagogisk. Man introducerade styckena på ett trevligt sätt och gav litet välbehövlig kontext.
De här pjäserna är en stor utmaning för amatörer. Man inledde med två scener ur kammarspelet Pelikanen från 1907. Den ingår i hans serie kammarspel där bl.a. också Brända tomten och Spöksonaten ingår. Det handlar (bland mycket annat) om makt, fattigdom, svek, förslagenhet och otro. I den här uppsättningen tas svängarna ut ordentligt i starkt expressiv utlevelse med en tydlighet som gränsar farligt nära mot konstens farliga infiltratör övetydligheten.
Man spelade också en av mina favoritpjäser Den Starkare från 1888. Två kvinnor möts på ett kafé på julafton. De har en underliggande relationskonflikt som handlar om tidens kvinnoroller, svartsjuka och makt. Jag har sett många uppsättningar. Min favorit är den där Torsten Flinck och Mikael Persbrandt spelar kontrahenterna.
Det speciella med den här pjäsen att i den här psykologiska dialogen har den ena personen ingen replik utan moltiger hela föreställningen. Ändå skapas en påtaglig lågmäld men laddad dramatik. Mycket blir sagt även av det osagda.
Här har man gjort en i mina ögon olycklig iscensättningen. Den tysta frun är i den här tolkningen påtagligt full och halsar ur buteljer och viftar i yviga gester. Det gör karaktären endimensionell. Det haltar betänkligt trots Lena Petterssons fina gestaltning av den andra frun.
Pjäsen avslutas i vanliga fall med att den starkare lugnt, i förvissningen om att hon trots allt är vinnaren, säger: ”Nu går jag hem och älskar min man”. Här har man gjort det obegripliga tillägget att en kypare med hög och myndig stämma säger God jul.
Den här uppsättningen av Den starkare fungerade inte för mig.
Det avslutades med information om kommande pjäser. Och så blev det allsång. Vi fick sjunga An die Freude av Strindbergs favoritkompositör Beethoven.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Mariestads Teater den 15 september 2024
Jag borde ha blivit kvinna – Hyllning till August Strindberg
På scen: Margit Straβburger, Lena Pettersson, Berndt Andersson, Kirsten Jensen
Regi och prosatexter: Margit Straβburger
Ljud, text och musik till Utsikten från Kinnekulle: Bernt Andersson
Teknik: Kirsten Jensen
Fredriks röst: Thomas Ekelöf
Ljus och teknik: Magnus Nilsson
Publik: Ett drygt tjugotal
boborg.se 