Utställningen heter Ingeborgs Klagan. Av informationsbladet förstår en att det är en referens till Tegnérs Frithiof saga från 1825. Mycket förenklat kan en säga att det handlar om en man ute i världen och en kvinna som är hemma och längtar efter honom. ”Än idag förväntas kvinnor leva och uppföra sig som Ingeborg.” står det i museifolderns osignerade text. Jag undrar tvivlande vilken grund den anonyme/a textförfattaren har till sitt påstående.
Referensen till Tegnér är både sofistikerad och långsökt 2024. Ingen läser väl honom idag. När jag läste litteraturvetenskap hoppade vi över Fritiofs saga som då betraktades som en likstel historisk referens. vilket det i sanningens namn är.
Alltnog; den idealiserar en ren kärlek som står sig genom livet. Den kärleken tror inte konstnären Karin Kannisova Jonsson på av utställningen att döma. Och hennes installation av broderier och skulpturer ger syn för sägen
Det handlar mest om textilkonst där en kan se Karin Kannisova Jonsson som en signifikant företrädare. Hon broderar ibland på loppisfynd, till exempel handdukar med utsökta broderier som får bli ett av flera lager i tillägnelsen av hennes bilder. Det blir en hommage till kvinnors hantverk som kontrasterar till hennes egna broderier i raksöm som är som linjeteckningar fast i tråd. I hennes fall är hantverket i dessa inget speciellt värde i sig, utan bara en bärare av lager i innehållet.
Karin Kannisova Jonsson visar bilder laddade av attityd, statements, polemik och djävlaranamma.
En utställningsvägg är som en affischtavla med offensiva stridslystna budskap. Skickligt och effektfull blandar hon sina verkningsmedel. ”Kärleken är världens flopp” står det sirligt broderat i gammeldags bonadsform. Jag är glad att jag inte delar den slutsatsen. Men det verkar vara hennes huvudbudskap i den här utställningen.
På en annan står det Trofasthet är olyckans grundval. I utställningen finns många ifrågasättanden av den längtan efter långsiktig kärlek många har också i våra dagar.
Det mest anslående verket är i mixed media. Det visar två handgranater förbundna av snören som nöts i vad jag uppfattar som en vigselring. Så fort någon sätter ringen på fingret smäller det. Verket pekar på den inbyggda sprängkraften i försöket och den balansgången på randen av ett stup, längtan efter livslång tvåsamhet kan vara. Under står en låda fylld med piller. ”In every dream home a heartache” som Bryan Ferry sjunger.
Bilderna på den här utställningen ger många tankar med stark känsloladdning. Flera av dem är på en gång direkta och samtidigt gåtfulla. En ser vad det är, men inte varför. Ta den i mina ögon mycket märkliga bilden av en menstruerande kvinna men benen som i en yogaövning omgiven av insekter. Menstruationen har med kvinnans livscykel att göra. Vissa insekter kan symbolisera arbete. Andra förändring. Helheten kan peka mot tanken att kvinnan är närmare naturen. Bilden både skapar känslor av obehag men det oordbara fascinerar också. Andra tolkar säkert bilden på andra sätt. Men det är förstås en kvalitet att den får så många olika tankar att fara åt så många olika håll.
Några verk handlar om det fegaste av fega, mäns våld mot kvinnor. Vid en broderad boxhandske står texten: ”Men stå inte så nära min knytnäve då.” Iskall och dräpande ironi.
Flera av verkens innehåll kommer jag inte åt. Men det är starka bilder som påverkar mig ändå. Det där tomordiga katalogsnacket om Ingeborg glömde jag så fort jag tittade in i det myllrande rika utställningsrummet.
Perspektivet i verken är kvinnans, även om en som jag ser det som mera allmänmänskligt. Men i en gästbok till utställningen har en Astrid skrivit ”…som en smocka mitt i patriarkatets nylle. Tack å alla sliddjurs vägnar”. Så uppfattar också jag, vit, före detta medelålders man, utställningens narrativ och framför allt dess attityd. RIGHT ON!
En klok museichef jag känner sa en gång att konstens kvalitet kan mätas i mängden och mångfalden i de samtal verken genererar. I den här utställningen finns så mycket viktigt att tala om, om konstens innehåll, men också om dess form och verkningsmedel.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vid öppnandet den 19 september samtalade intendent Tomas Asplund Gustafsson med konstnären inför publik i Lilla galleriet i konstmuseet.
Foto Rune Lindström
Konstmuseet Skövde, Lilla Galleriet
Ingeborgs klagan
Karin Kannisova Jonsson
Utställningsperiod: 19 september – 17 november 2024
Ingeborg och Frithiofs kärlek representerar en idealiserad och ren kärlek, som trotsar tiden
boborg.se 