Jag måste medge att jag är chockad efter läsningen av nyutkomna boken De Hemliga breven. Genom läsningen av den skakas min uppfattning av ”sanningssägaren” Jan Myrdal i grunden. Här publiceras brev mellan Jan Myrdal och hans föräldrar, främst modern Alva och Jan. Alva gav breven till dottern Kaj Fölster och hon gav dem till Jans son Janken för att inte Jan skulle komma åt dem. Detta för att Jan var ute efter dem och de misstänkte att han ville förstöra dem (de menar att han gjort det med en del annat arkivmaterial).
I sin hyllade serie böcker om sin barndom, av vissa kallade klassiker i sin genre, tar Jan Myrdal ära och heder av sina föräldrar. Jan kallar sin mor för kall och kärlekslös. Av de tidigare opublicerade brev som är den här bokens att döma skulle man lätt kunna säga att det är motsatsen som verkar gälla.
Många har påpekat att Jan har ljugit, skarvat och överdrivit i sin skildring av sin barndom. Men det är ändå den bild Jan Myrdals gett av föräldrarna som satt sig i det allmänna medvetandet. Den passar bra politiskt för folkhemmets motståndare. Var dess konstruktörer kalla och känslolösa var väl den sociala ingenjörskonsten det också.
”Det är inget polisprotokoll”. ”Det är min sanning.”, sa Jan för att krypa undan faktagranskningen. ”Gå till läggen.”, var hans devis. Nu är det gjort med hans egen historia. Och faktagranskningen är en omskakande läsning.
Enligt hans syster Kaj Fölster sa Jan när hon påpekade att han ljög om saker i barndomen: ”Jag är en romanskriftställare, förstår du”. Det är ju rena brännvinsdvokatundanflykten när man förnedrat och beljugit namngivna personer.
I brev till Alva skriver Jan: ”Det enda sättet att vinna en diskussion eller få rätt, det är att avrätta motståndaren”.
Han var kompromisslöst kritisk mot föräldrarnas socialdemokrati; ”Kan någon människa vara så himlaskriande dum, så urbota korkad att hon tror på Demokrati, humanism, idealistisk humanism och resten av vrövlet. Jag fruktar att dom inte ens är så intelligenta att de förstår vad de säger.” Citatet är från ett ab hans brev till Alva 1948.
Jans brev (och det finns massor i boken) är förfärliga att läsa. Jan kunde inte försörja sig själv upp emot fyrtioårsåldern. Han kräver hela tiden pengar av föräldrarna. Mer och mer. Ofta oförskämd och mästrande. Otacksam är bara förnamnet. Och hans mamma skickar. Hon till och med skickar honom pengar för att han ska betala underhåll till sina två barn. Han behåller dock pengarna för egen del. När han inte får det han tycker är tillräckligt hotar han att skandalisera Alva och Gunnar. Och den tålmodiga och fördragsamma Alva svarar: ”Ditt hotfulla språk i de sista breven betraktar jag som en överdrift; Du vet mycket väl att vi har ingenting att dölja i våra liv som det skulle vara värt att betala några pengar för, att vi fortsätter att hjälpa dig beror bara på att vi tycker om…”
Det verkar banne mig som han begär hjälp med allt, från att betala psykolog, skaffa jobb på tidning, till bokhyllor, resor och däck till bilen… Och det framgår av breven att föräldrarna ställer upp på alla kraven. Detta utöver det månatliga underhåll de gav honom är efter år.
När Jan ska åka hem från Asien ska han ha en bostad. Mamma Alva och pappa Gunnar förväntas förstås fixa det åt den krävande medelålders sonen Jan. Alva och Gunnar letar och hittar ett hus i Mariefred med sjönära tomt och annat fint. Jan tackar inte utan tycker villan är liten och frågar var gästerna ska kunna sova och föreslår ett föräldrarna ska ordna en tillbyggnad. När man läst breven tappar man all respekt för den otacksamma kravmaskinen Jan Myrdal.
Den tålmodiga Alma dristar sig senare att säga: ”Det är inte tacksamhet vi nu saknar – och förklaringen är för billig- utan lyckan att få göra dig riktigt glad”.
Jan hade en självbild som boostade hans självkänsla (eller ska man säga hybris): ”Det sitter mycket djupt i mig detta att jag är familjens misslyckande, trots att jag kompenserar detta genom att vara familjens geni”.
Alva var medveten om att Jan använde familj och vänner som underlag för sitt skrivande, men hon ”…var villig att ta sparkarna om boken har ett litterärt existensberättigande.”
Jan menade att han inte behövde undersöka vad en person egentligen tyckte, tänkte och kände. Han kunde i stället göra en analys av vilken social och ekonomisk position en person hade i samhället, och utifrån detta själv bygga ”typer”, som därigenom skulle bli mer sanna än verklighetens människor av kött och blod.
Den metoden använde han i den berömda boken Rapport från kinesisk by. Han var i byn litet mer än två veckor sägs det här. Kunde inte kinesiska. Han lät byborna (genom den tillhandahållna tolken) berätta. Jan friserade och lade till rätta. Boken skildrar folket i byns framsteg, men förteg ledningens förtryck och misslyckanden. Så trodde jag inte för ett ögonblick att det hade gått till så när jag imponerad läste boken som ”objektiv sanning” när den kom ut i början av sextiotalet.
Jan Myrdal var en av de få svenska journalister som besökte Kampuchea efter de röda Khmerernas maktövertagande. Han konstaterade myndigt: ”Ett fåtal har fått det sämre och de många har fått det bättre. Rättrådighet råder.” Ingen kritik av folkmorden varken förr eller senare.
Skildringarna av modern i bardomsserien knäckte henne. I efterlämnade minnesfragment efter det att Barndom kommit ut: ”Det som är onda sagor börjar ju citeras och upprepas som om vore det sant.”
Boken innehåller ett intressant och faktaspäckat förord av journalisten Bosse Lindquist och ett efterord av Jans son Janken Myrdal som med torr och osentimental vetenskaplig källkritik granskat faderns barndomsskildringar.
Han menar efter en ordentlig genomgång och faktakoll med vetenskapliga metoder: ”Jag hävdar att det är en medelålders mans konstruerade barndom”
Och vidare: ”Det är min övertygelse att Jan M var helt medveten om att han ljög. Han menade att man ska upprepa något tills det bli ett ”ju”.
När jag lägger ifrån mig boken spelas Hoola Bandolas Vem kan man lita på för mitt inre öra.
BO BORG
Österäng i september 2024
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Jan Myrdal och Gun Kessle besökte Bo Björkdahls antikvariat första gången sommaren 2006. Det blev många nya volymer till Myrdals stora bibliotek. Därefter fanns det på Jan Myrdals karta; med besök när tillfälle gavs. — Foto Rune Lindström.
Bok: De hemliga breven – Den politiska familjen och vardagens samtal
Texter: Kaj Fölster, Bosse Lindquist, Janken Myrdal och en samling brev av Jan, Alva och Gunnar Myrdal
Omslag: Eva Wilsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag: ISBN: 978-91-0-0019537-3
boborg.se 