Det var inte bara jag som tänkte att brev är hårdfakta när vi läste boken De hemliga breven. Och drog slutsatser och skakades om av brevens innehåll. Det finns också kommenterade texter i boken av Jan Myrdals syster Kaj Fölster, journalisten Bosse Lindquist och Jan Myrdals son historiedoktorn Janken som kändes vederhäftiga och trovärdiga. Man kan säga att boken minst sagt tiltade bilden av Jan Myrdal och satte hans gloria på sned. Och den uppfattningen spreds på kultursidorna med ny ammunition (se vad jag tyckte i min recension).
Lasse Diding har ägnat en stor del av sitt liv åt Jan Myrdals författarskap för att ha uppdaterad och korrekt bakgrund till sina uppfattningar. Han är också huvudfinansiär av JanMyrdalbiblioteket i Varberg och är den som betalar Leninpriset.
Han har gjort en ny närläsning av ”allt” biografiskt material om Jan Myrdal. Han redovisar det i den nyutkomna boken De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven. Där kan vi följa hans genomgång av ”fakta” som redovisats och av mottagandet av boken i press och i nätfora. Och förstås hans kritik av brevboken, dess fakta, dess författare och kritiker som bedömt boken. Vid sidan av sin bedömning av fakta och skribenter redovisar gör Diding också försök att med psykologisk teori förklara (läs urskulda) beteenden och karaktärsdrag hos Jan Myrdal. Förklaringen, menar han, till Jan Ms karaktärsdrag och osympatiska beteenden (som han själv har stor personlig erfarenhet av) ligger i den dysfunktionella familj han växte upp med.
Diding menar att boken De hemliga breven är historieförfalskning. Den grövsta lögnen av det som presenteras i De hemliga breven är enligt Diding den att Jan Myrdal skulle ha fått ett hus av föräldrarna. Att så var fallet fick också jag klart intrycket av de ”hemliga” brev som publicerats. Och den spektakulära uppgiften har de flesta kulturskribenter tagit fasta på och lyft fram. Men Diding kan redovisa bevis att skulden till föräldrarna betalats när hans hustru Gun Kessles inkomster ökade. Det redovisade beviset har inte uppgifter från bank eller andra dokument som källa utan uppgifter ur Jan Ms skriverier. För oss läsare av båda böckerna är det omöjligt att avgöra om transaktionen skett eller inte. Uppgift står mot uppgift.
Detta är enligt Diding den största lögnen.
Enligt Diding, som har egna erfarenheter, och brevsamlingen och annat som källor har dock Jan Myrdal alltid utnyttjat alla i sin omgivning.
Visst var påståendet att han som vuxen inte betalat för det hus han beordrat fram särskilt stor och bestickande. Rätt ska förstås vara rätt. Men brevsamlingen visar en uppsjö exempel på hur han utnyttjat föräldrarna, mjölkat dem ekonomiskt och på alla möjliga andra sätt i många, många år som vuxen. Och inte ett exempel på tacksamhet visas utan bara ständigt nya krav. Han framstår som en gökunge för det Myrdalska hemmet.
Så om han nu ordnat så husskulden blev betald ändras inte det tydliga mönstret av en som ständigt krävande och otacksamt utnyttjat. Diding konkluderar Jan Ms attityd. ”Det hör enligt mig intimt samman hur Jan förverkligat sig själv som författare och hur han ser på sitt livsuppdrag.”
Diding skriver att förutom alla pengar Jan M fick av föräldrarna han också ”…hade stor hjälp av dem i sitt arbete”. Han ville inte tillstå detta. Han kom därför enligt Diding ”…sudda i böckerna” Och det är därför är ”…väldigt bra att dessa brev, nu räddats till eftervärlden.”
Diding försöker med psykologiska resonemang förklara hur Jan M blev en självupptagen, hänsynslös och utnyttjande person. Han använder den så kallade anknytningsteorin och menar att roten till det onda är att mamma Alva var frånvarande under formativa år. Och att pappa Gunnar var elak. Att det kanske inte i alla delar var som Jan M beskrivit det i sin barndomstrilogi är en sak. Det är hans sanning. Att konstnärligt form och forma om skeenden var enligt Jan M konstens möjlighet och privilegium och hans självklara rätt att göra. Det har ingen betydelse om Alvas fingrar var kalla. De är det i Jan Ms gestaltning. Både bokstavligt och bildligt.
Diding använder i sin bok metoden att spela på spelaren i stället för på bollen och ägnar mycken möda åt att ifrågasätta uppgifter genom att misstänkliggöra upphovslämnarens syften. Detta gäller Bosse Lindquist och Janken Myrdal, men aldrig Jan M. Det är som jag ser det en usel metod. Faktagranskning ska förstås gälla fakta.
Samma sak när Diding recenserar bokens recensenter. Här står (genomgående negativa) personomdömena om kritikerna som spön i backen.
Den store auktoriteten och äreräddaren blir förstås Karl Ove Knausgård med de hyllande ord han levererade i ett tacktal för Leninpriset som hölls innan De gömda breven kom ut.
Det är mycket utöver husaffären som framgår av De hemliga breven som känns ofräscht i Jan Myrdals förhållande till föräldrarna. Om familjen Jan Myrdal betalde Jans föräldrar för det hus de köpt åt honom, som Lasse Diding vill föra i bevis, och om det skeendet beskrivits fel är det viktigt och bra att det rättas till. Men De hemliga breven ger massor av lika bestickande exempel (även om de enskilda beloppen är lägre än huspriset) på hur han utnyttjade sina föräldrar ekonomiskt och på andra sätt som den grabb ur överklassen han var långt upp i vuxen ålder kunde och tyckte sig ha rätt till.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven
Författare: Lasse Diding
Förlag: Strindberg & co
ISBN: 978-91-531-1884-8
boborg.se 