Vittoria! Vittoria!!
Det är in medias res. Ingen ouvertyr. Vi kastas rakt in i handlingen utan förspel. Otello är på väg hem över havet efter att ha krossat fienden. Skeppet råkar in i storm men han övervinner den också. Hemma väntar en jublande folkmassa och hans älskade hustru Desdemona. Han står på toppen. Men hans fall ska bli stort och förödande.
En av hans medarbetare, Jago, känner sig förbigången och vill hämnas och slå Otello på hans ömtåligaste punkt tilliten till hustrun, tvivlet och svartsjukan. Mer komplicerad än så är inte den yttre handlingen i den här ändå fängslande operan. Det är i det inre, i känslor och tankar det är mera komplext.
Kör och orkester startar på topp och kör sedan rakt in i kaklet. Dirigenten Vincenzo Milletar är helt rätt för jobbet. Vilka klanger och vilken dynamik orkestern levererar den här kvällen. Verdis musik är mästerlig, full av intensiva och gripande passager, och de gör den full rättvisa och mer till.
Scenbilden är grå trist, och obönhörlig som en stor hangar. Det är helt i linje med de fula samtidskläderna. Fördelen är att inga historiska dräkter distraherar. Men tidsförflyttningen blir litet eljest med högtravande repliker från en annan tid uttalade av personer som tycks ekiperade på Ullared. Det är ett försök att flytta dramat in i vår tid.
Det är ett drama om våld i nära relation, ett av de största samhällsproblemen då som nu. Men verkligheten är aldrig så enkel som här, då en slem typ som Jago är hela orsaken. I den här uppsättningen får vi en bakgrundshistoria när Otello som barn blir mobbad för sitt eldsmärke i ansiktet. Och det finns kvar på den vuxne Otello. Och för att ingen ska missa detta står det skrivet på ridån att den första akten behandlar stigma och den andra trauma. Det är pedagogiskt och klart för det mesta. Men varför tog Emilia (spelad av Ann-Kristin Jones) av sig en lösmage i en scen!? Och jag har svårt att se poängen med de bilder som ställs mot väggen och där nån tas fram. Vad tillför de?
Titaniceffekten fungerar i stort. En förstår hur det ska gå, men det är dramatiskt och spännande ändå.
Huvudrollen som Otello spelas av stjärntenoren Michael Weinius. Han har rösten, ingen tvekan om det. Men det blir inte det där glödande dramat kring hans rollfigur. Kanske beroende på regi eller spel. Hans uttrycksfulla tenor lät i mina öron litet vek i första akten. Jag tror också att det stora spelrummet glesade ut de känslor som är ska vara kompakt och ogenomträngligt dramatiska.
Jens Sǿndergaard gjorde sin skurk Jago till en person som på det mest självklara sätt gör fel helt förvissad om att det är det rätta. Det fungerade utmärkt.
Dramat fick sin brännpunkt och känslomässiga fokus i den så kallade videsången som sjungs av. Desdemona. Hon vet att hon ska dö, men ber ändå för andra. Det är en laddad stund med Julia Sporséns oerhört vackra emotionellt laddade och därför så drabbande sång. Ingenting annat än Desdemonas smärta finns där och då. Julia Sporséns gestaltning känns så intensivt förtätad av en blandning av tillförsikt och förtvivlan
BO BORG
Foto: Lennart Sjöberg/GöteborgsOperan
GöteborgsOperan den 23 november 2024, Premiär
Otello
Musik: Giuseppe Verdi (1815-1901)
Libretto: Arrigo Boito efter Shakespeares tragedi
Dirigent: Vincenzo Milletar
Regi, kostymdesign: Rafael R. Villalobos
Scenografi: Emauelle Sinisi
Ljusdesign: Felipe Ramos
Koreografi: Jose Ruiz
Medverkande:
Otello, Michael Weinius
Jago, Jens Sǿndergaard
Cassio, Adam Frandsen
Roderigo, Tobias Westman
Ledovice, Mats Almgren
Montano, Orhan Yildiz
En härold, Richard Laby
Desdemona, Julia Sporsén
Emilia( Barbara) Ann-Kristin Jones
Otello som barn, Oskar Bryllert
Desdemona som barn, Elsie Lyttkens
GöteborgsOperans Orkester, kör, extrakör, barnkör
boborg.se 