I Göran Magnussons konst är det tyst. Den där särskilda tystnaden du kan stöta på i ett väntrum. Passpolisen? Vårdcentralen? Det är säkert troligare att vi är på en reklambyrå. Det är kanske 60 eller 70-tal? Interiörerna, kläderna och frisyrerna placerar oss i den tiden. Det är lätt att börja tänka på tv-serien Mad Men.
Det är kanske en del av Magnussons självbiografi vi ser och får uppleva genom hans konst?
Många av bilderna utspelar sig i en sådan miljö. Det finns dock en bredd i bildberättandet. Vi får följa med till stranden och vara ute i naturen. Människorna är inåtvända och finns i sina egna världar. De sitter tillsammans men är ändå inte tillsammans, de ser förbi varandra. Tittar bredvid och bort. Frusna ögonblick. Tomt. Tomheten gestaltar kanske saknad, rädsla eller ensamhet?
Människor har en mycket stor betydelse i Magnussons bildvärld. De verkar, som jag skrev tidigare, inte ha någon kontakt med varandra. De ser inte varandra. Alienerade? På den här utställningen är det väl bara i mötet mellan djur och människa som ögonkontakt är tydlig. Den unga kvinnan och vargen/djuret söker varandras blick. Vilka frågor har flickan till djuret – naturen? Vild natur i samtal med människans domesticerade värld.
I bilderna upplever jag släktskap med konstnärer som Palle Nielsen och Bruno Knutman. I Knutmans konst förekom förresten också en varg. Den vargen framstod ganska ofta som civilisationens fånge men även som handlingskraftig. Det kanske Magnussons varg också är? Får vi ett svar?
I en målning står en yngre kvinna vänd med ryggen mot oss och ser mot fjärran. Hon ropar! Jag tror och hoppas att Ekot svarar henne?
Per Klarin
Foto Rune Lindström
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Göran Magnusson
15.11 – 1.12 2024 (söndag sist dagen)
Galleri Lucifer – Rosa huset
Trädgårdsgatan 7, Skövde
boborg.se 