I somras såg jag den nyskrivna operan Fotografen på Vadstenaakademien. I centrum för berättelserna låg fotografen Emma Schenson (1827–1913). Hon var en av de verkliga pionjärerna i svenskt fotografi, verksam mellan 1857–1890. Operan gestaltade på sitt sätt professionaliteten, målmedvetenheten och sakligheten i hennes karaktär och yrkesliv som fotograf i Uppsala. Fotografiet blev hennes väg ut ur den kvinnofälla som höll kvinnor vid den tiden i sitt förminskande grepp. Den här operan gläntade på en dörr till ett högintressant ämne. Jag ville veta mer om Emma Schenson, hennes kollegor och villkoren för tidens kvinnliga fotografer.
Så det är klart att jag blev glad när boken Kvinnor bakom kameran: 1848–1968 kom ut tidigare i år. Den är en på många sätt föredömlig introduktion till ett för de flesta av oss okänt område.
Den här boken är en lika högintressant som välbehövlig ögonöppnare. Den är den första kartläggningen av kvinnliga yrkesfotografer under perioden 1948–1968. Den fyller en viktig lucka genom att belysa en blind fläck i fotohistorien.
En kan säga att fotografiet i sina tidigaste former som daguerrotypi, kalkotypi, våt. och torrplåtsteknik växte fram kring mitten av 1800-talet. Långsamt till en början men snart exploderade utvecklingen. Under 1800-talet blev fotograf ett stort och viktigt yrke för kvinnor ur medelklassen. Skråväsendet avskaffades 1846. Det gjorde flera yrken tillgängliga for kvinnor. Men många svårigheter blev kvar. Så fick kvinnor inte ta banklån förrän långt in på 1900-talet. Trots det var det lika många kvinnliga som manliga fotografer med egna ateljéer på många platser sekelskiftet 1900.
I den här historiens början återfinner vi Emma Schenson (1827–1913). En får en klar bild av hennes pionjärinsats och kvaliteten i hennes bilder. Hon gjorde förutom de tidstypiska ateljéporträtten och de i tiden så populära visitskortsbilderna också teknisk krävande dokumentation av arkitektur både exteriört och interiört.
En annan, Augusta Zetterling (1849–1898) var en porträttfotograf verksam i orter som Åtvidaberg, Smedjebacken och Stockholm. Hon utmärker sig särskilt för sin dokumentation av lokalsamhället och gruvnäringen.
Selma Jakobsson (1841–1899) betecknades som en av landets skickligaste och mest kända fotografer och konkurrensen var stenhård vid den här tiden.
Den här rika boken innehåller drygt femtio berättelser om kvinnliga fotografer och fina exempel på deras högklassiga professionella arbeten, så fyllda av yrkesskicklighet. Härtill beskrivningar av arbetssätt, ekonomiska villkor och mycket annat. Och förstås framför allt massor av bilder ur glömskans arkiv som gör att vi själva kan se hur bra många av dem var.
Vid slutet av 1800-talet kom största delen av fotografernas inkomster från porträttfotografi och vyer från land och stad i form av vykort eller särskilda vyalbum (lösa ark där albumin- eller gelatinpapper klistrats på) med landskapsmotiv. Teknikutvecklingen (som också beskrivs i boken) ledde till lättare utrustning som var hanterligare att ta med sig ut i fält.
Boken är full av massor av exempel på kvinnliga fotografer som på lika och olika sätt var viktiga företrädare för fotografyrket i alla dess genrer.
Kring sekelskiftet 18–1900 var ca en tredjedel av alla verksamma ateljéfotografer i Sverige kvinnor.
I boken står att: ”Man kan säga att kameran blev en del av den nya kvinnans symboliska scenografi tillsammans med cykeln och byxmodet.” Kodak girl blev ett begrepp. En undrar förstås varför sådant inte finns i den vanliga historien.
Pressfotografi var den genre där kvinnor hade det svårast pga. av en utpräglad manskultur. Männen skyllde på allt från tung utrustning till omklädningsrum på tidningen för att hålla kvinnorna utanför. I och med att fotografiet institutionaliserades fick kvinnorna det allt svårare i branschen och rullfilmens genombrott gjorde det allt svårare för fotoateljéerna. Antalet kvinnliga fotografer minskade radikalt. Andelen kvinnor som var medlemmar i de fotografiska föreningarna minskade från 38% 1911 till mellan 10 och 15 % på sextiotalet. Boken skyggar för den svåra frågan om det finns en särskild ”kvinnlig blick” som kan ses i bilderna. Enligt den maskulina logiken kan kvinnliga fotograferna tona ner sin kvinnlighet och fotografera manligt eller nischa sig mot andra genrer eller maner. Det är förstås lika dumt som att vända på resonemanget.
Den här boken innehåller massor av mer fakta och resonemang än vad referatsnuttar i en recension kan spegla.
Boken känns så komplett med biografier, kulturhistoria, tekniska och sociologiska analyser. Imponerande är bara förnamnet.
Kvinnor bakom kameran: 1848–1968 är ett ovärderligt pionjärverk som tar självklar plats som standardverk med bra översiktliga texter laddade med många gånger nya fakta som behövs för att korrigera fotohistorien. En förstår att ”den vanliga” historiens mansbias är en missvisande historieförfalskning. Därför är forskning som den som redovisas i den här boken så viktig. Och det känns så viktigt att få se de massor av bilder i boken som får en att förstå de kvinnliga fotografernas mångsidighet och kvalitet i tidsspannet 1848–1968.
En del av Olofsdotters fotografiska samling finns idag hos Malmö Museer.
Boken Kvinnor bakom kameran 1848–1968 är omistlig populärvetenskap i toppklass.
BO BORG
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Kvinnor bakom kameran: 1848–1968
Text: Eva Dahlman, Magnus Bremmer, Björn Axel Johansson
Bildredaktör: Lena Wilhelmsson
Formgivning: Nina Ulmaja
Förlag: Bokförlaget Arena
ISBN: 978-91-7843- 586-9
boborg.se 