Ibland undrar jag vad vi sökare söker. Som musikälskare har jag alltid velat veta mer. Musiken kan jag höra själv och bilda mig min uppfattning om.
Populärmusikens fakta och bakgrundsfakta vill en ju förstås ha koll på, när en umgås med den varje dag. Recensioner, åtminstone av de få vettiga rockrecensenterna är bra läsning. Men allt det där andra som t ex intervjuer med substanshöga artister som ger standardsvar på standardfrågor!? Kanske kan en till stora delar kalla det för ett dirty pleasure.
För mig började det med New Musical Express och Melody Maker varje vecka i ungdomen. Så skvallriga biografier, och för allan del också seriösa musikanalyser (här var Lennart Persson en favorit). Och vidare högt upp i åren med regelbunden läsning av Mojo och Uncut. Gränsnyttan blir allt mindre, och är väl numera närmast obefintlig. Men ingenting får förfaras verkar mitt underjag mena. Så jag tar fortfarande hand om smulorna.
För ett tag sen kom en kul bok med ett litet annorlunda upplägg. Den heter Skivbacken och är skriven av rockjournalisten Jörgen Holmqvist på tidningen Rock n roll Magazine som jag inte kände till.
Boken fick sitt upplägg när han skulle intervjua Slash från Guns and Roses. Upplägget för sådana pressmöten är att varje intervjuare får en kort stund. Artisten får snarlika frågor av alla och blir alltmer less på att höra sig själv upprepa samma svar på samma frågor.
Så Jörgen Holmstedt fick en snilleblixt. Han fyllde en gul drickaback med LP-skivor han trodde skulle intressera intervjuoffret. Och så var det sannerligen. När skivbolagets representant ville avbryta intervjun efter den tilldelade halvtimmen konstaterade Slash att han inte var klar. Och skivbacksintervjun fortsatte länge, tills alla (alla!) skivorna var kommenterade. ”Dagens bästa intervju”, konstaterade Slash.
Splittra aldrig ett vinnande lag tänkte Jörgen Holmstedt och har fortsatt sitt samarbete med skivbacken (nytt innehåll för varje artist förstås) och därigenom fått till många kul samtal.
Nu har de ställt samman en stor bok med backintervjuer en masse. Texterna har varit publicerade i Rock n roll Magazine. Synd att det inte står när. Det är mest äldre artister de träffar. Ett knappt fyrtiotal rockgubbar och Suzie Quattro som ensam rockgumma. Mycket är udda ur mitt perspektiv. Och kanske därför litet extra kul.
Men visst vill en veta vilka plattor som betytt mycket för t ex Little Steven, John Holm, Suzie Quatro, Mickey Dee för att bara nämna några. Och de andras resonemang är också kul. Det blir helt olika blandningar av analys, beundran, skvaller och mycket annat lättläst.
Det visar sig att många artister är skivnördar och att plattorna får deras tankar och tungor att lossna. Ofta handlar samtalen om vilka skivor som inspirerat. Men inte sällan kommer antipatier till vissa av kollegorna fram. Klart att en börjar fundera på vilka plattor som betytt mest för en själv. När jag hörde Bob Dylans Freewheelin 1963, John Prines debutplatta 1971 eller Dr Johns Gumbo 1972 hände nåt särskilt viktigt i musikmedvetandet som lade ut viktiga vägar i min populärmusiksmaks infrastruktur.
Den här boken är easy reading, kul att läsa. Och Stefan Bomans bilder är kongeniala till texten. Världen är full av skivfreaks verkar det. Och en del av dem är själva artister. Här sitter många av dem femtio år efter det att deras musikkarriärer började och får nåt visst i blicken när de får se och höra om en gammal favoritplatta. Att bläddra i den här boken är som att käka en påse Gott och Blandat. Inte mycket fibrer. Men Gött. Skam den som säger illa därom.
Jag ska låna ut Skivbacken till ett popoffer jag känner. Han kommer att gilla den han också och vi kan garva tillsammans.
Ränderna går aldrig ur verkar det.
BO BORG
Foto av Stefan Boman ur boken Skivbacken (Karneval förlag 2024)
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Skivbacken
Text: Jörgen Holmstedt
Foto: Stefan Boman
Grafisk form: Daniel Daleke
Förlag: Karneval
ISBN: 978-91-89494-76-3
boborg.se 