Bortom ytan – Thomas Edetun /Jimmy Gustavsson/Fredric Ilmarson – Norrköpings konstmuseum

Är det subversivt eller konstruktivt att lämna det invanda bakom sig i skapandet? Att använda slumpen lika verkningsfullt som själva färgen och blanda dem i målningarna? Som alltid är svaret; Det beror på hur det görs.

Det en, det gäller såväl konstnär som betraktare, en gång lärt sig sitter där, ibland förädlat, andra gånger, och kanske oftare, utspätt. Men det går inte att skola sig till oskolning.

Ofta finns anledning att i konstsammanhang tänka på Paul Simons ord i en sång om minne och avbildande:
”When I think back on all the crap I learned in high school
It’s a wonder I can think at all…”

Det krävs nya vägar och grepp.
En utmaning i måleriet, kanske den svåraste, är hur en får det som är bortom ytan upp på platta duken och fram till och in i oss betraktare. Hur målaren ska göra bilden så den går bortom sig själv. Av namnet på utställningen och katalogen, Bortom ytan, att döma är det de här konstnärerna vill göra. Det går inte säger någon. Men jag känner det ju säger en annan inför samma verk. För visst är det så att när det vill sig finns det något bortom ytan. Men då måste målningen vara gjord på rätt sätt. Strategierna att komma dit är flera och olika för olika. Uppkörda vägar ger förutsebarhet och i de hjulspåren följer standardupplevelser. Om konstnären vill något annat gäller det att koppla på kreativiteten. Alla vet att konst föds ur konst, ens egen och andras. Men olikheten är alltid intressantare än likheten med annat. Och det är i kontakt med verket självt det händer något. Klatschiga citat från franska filosofer, för att ta en sjuka i samtiden, är inte nyckeln till bildernas intressantaste rum.

När vi ser vad Thomas Edetun, Jimmy Gustavsson och Fredric Ilmarson gjort i sin gemensamma utställning Bortom ytan på Norrköpings konstmuseum känns det som det finns mycket att begrunda. Det tar sin tid. Så jag har fördjupat mig i utställningskatalogen en tid.

Samarbete – Anletets baksida, 128X140, 2024 —- Samarbete – Vafalls, 77X47X5

Här finns arbeten de tre konstnärerna byggt tillsammans. Det känns annorlunda, litet överraskande, och det är en viktig, många tycker den viktigaste ingrediensen i konsten.

Trots att de tycks vilja jobba i antiestetikens hägn känns de här gemensamma skulpturerna och relieferna estetiska på ett nästa klassiskt sätt. Det finns inget sätt (åtminstone för mig) att identifiera de enskilda konstnärernas bidrag till  verken. Det är förstås en poäng. Och vad skulle det gagna att leta efter det.

Bland de här verken finns reliefer av udda träskivebitar som målats. Udda bitar har monterats ihop. Här finns inga föreställande vägmärken som styr tolkningsriktningen. Mina tankar går till Elis Erikssons trälådor. Men de här är abstraktare. Snart är en fången i de här verkens (sär)egna kraftfält. De är på ett intresseväckande sätt samtidigt både kaxiga och blyga. De är öppna med sin slutenhet. De startar processer snarare än de ger svar. De levererar inte andlighet, men triggar igång betraktarens egen. När du tycker att du kommit på något svarar de: ”Vafalls”.

De tre artisterna har så en presentation av var sina egna verk.  Då visar de alla tre måleri. De använder alla för dem relativt okonventionella arbetssätt. De skrapar i färgen. Den påläggs med pinnar papper och trasor. En högerhänt målar med vänstern.  Alla sätt är bra utom de dåliga.

Jimmy Gustavssons verk är i mina ögon de mest lättillgängliga här. Det finns några som är direkt vackra i återhållna pastellfärger som sordineras av underliggande svärta. Det finns i till exempel den som heter Laholm, eller Tiden en grundstruktur som trots att den löses upp ger ett lugn i tillägnelsen. Men andra har mera trotsig oro och lössläppt energi i uttrycket. Det märks att han är på upptäcktsfärd utan karta och koordinater på den abstrakta expressionismens stora fria och kanske oförutsebara uttrycksvidder.

Laholm, 93X93, 2023 —– Skildring, 118X94, 2024

Fredric Ilmarson söker också i det traditionella måleriets utmarker. De måleriska skeendena sker i flera skikt/lager. Ofta är något mönster upptecknat över grunden i kontrasterande färger, inte sällan får de med rudimentära perspektivtrick plattheten uppbruten. Det blir målningar laddade med svischande energi i starka färger och krockar. Det märks att han inte är ensam i ateljén när han jobbar. Hans vapendragare slumpen är där och alltid beredd att rycka in och locka ut honom på skapandets tunnare isar när det behövs.

Arkimedes. 56X48, 2024 —- Vinkel, 59X50

Få konstnärer kan skapa så fascinerande föreställande bilder som Thomas Edetun. Han har gjort det i olika måleritekniker, alltid rasande skickligt. Men avbildandet har inte varit sig självt nog. Han har sökt olika strategier, som att lägga kanter av färgfläckar kring landskapen för att bryta illusionen och få den att också visa en annan sida, effektiva verfremdungseffekter som tar oss från avbildande till färg på duk och tillbaka igen.

I de målningar han visar här har han helt släppt avbildandet av yttre verklighet. Han tycks ha lagt konstbildnings- och skicklighetsryggsäcken på hyllan och jobbar nu utan barlast. Men det är nog bara tillsynes ändå, så ickeföreställande och abstrakta de här nya målningarna än är.

Lagom konstruktivt, 160X130, 2023 —– Gå Väst, 61X50, 2023

De här bilderna känns utmanande och befriande. Frihet blir ett centralt begrepp. Det handlar mycket om att uttrycka måleriska infall och med dem känslorna som de kommer. Han vet att utnyttja färgens och måleriets särart maximalt. Nu gör han det på ett annat sätt än tidigare. Han målar mustigt; tjockt och köttigt, med mycket materialitet och volym i färgen. Andra gånger med lättare färgslöjor. Han tycks ha ett absolut koloristiskt gehör som han tar med sig oavsett bildspråk. Det här öppna och fria sättet att göra bilder lämnar språket mållöst.  Att formulera de känslor bilderna lockar fram är inte det viktiga här. Det handlar mer om att hantera den blandning av intellektuella och framför allt emotionella känningar som är lika påtagliga som svårtolkade.

Språket är inte rätt verktyg att öppna de här målningarna med. Han vänder det ryggen.  Thomas Edetun har hittat kraft och rikedom i den här nya befriade skapandeprocessen. I en tid när så många konstnärer vilar på hävdvunna lagrar kan och vågar Thomas Edetun ta ett steg mot något annat.

Det här är en rik, viktig och spännande utställning.
Friskt vågat, dubbelt vunnet!

BO BORG

Foto: Katalogens fotografer

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se

---

Norrköpings Konstmuseum
Bortom ytan
Thomas Edetun, Jimmy Gustavsson, Fredric Ilmarson
28.09.2024 – 19.01.2025
Utställningen avslutas med en finissage den 19 januari 2025
Katalog rikt illustrerad med bilder från utställningen
Texter: Helena Scragg, Joanna Persman
Foto och layout: Thomas Edetun, Jimmy Gustavsson, Fredric Ilmarson
ISBN: 978-91-531-1527-4