I vår tid flimrar bilder oavbrutet förbi. Det går rasande snabbt. En tror att en hinner se. Men vi hinner sällan se efter. Det blir alldeles för litet tid för reflektion och eftertanke. Men det finns alltid mer i bilden än det ögat först ser. Det känns inför Eva Ström Svenssons målningar. Hon är nu aktuell med en utställning i Götene kommuns konstrum. En känner igen sig direkt. Så här har det sett ut genom åren. Och det vill vi att det ska göra.
Hon visar som vanligt stilleben. Hon har ställt upp föremål som är lätta att identifiera. Det kan vara en snäcka, en tekanna, ett porslinsfat, ett vedträ. De är sakligt målade och avbildade. Det handlar om hur de ser ut på den plats hon valt och i rummets inkommande ljus. Hennes målningar både skildrar och skapar stillhet och ro. När föremålen utmålas med respekt och omsorg får de en betydelse utöver sig själva, det som på engelska kallas en ”intrinsic meaning”. Det känns som de också vill visa en något annat än sin bruksnytta. Inte så att de har inbyggda meddelanden och utsagor. Men de får en att stanna upp. De startar processer. Intellektuella hos några av oss, känslomässiga hos andra. De blir katalysatorer. Det blir långtifrån alla målade föremålsuppställningar. Men det blir Eva Ström Svenssons.
De är gjorda med teknisk bravur. En slås av skickligheten. Men jag uppfattar den inte som uppvisning eller egenvärde. Bilderna verkar målade nästan som om de vore framsmekta. Föremålen har getts en så kärleksfull respekt och omtanke om varje minsta detalj Hennes sätt att låta tingen möta ett milt ljus får föremålen att visa sin anspråkslösa självklarhet. Sådant låter sig lätt sägas. Men Eva Ström Svensson kan göra det.
Ett återkommande inslag är att hon målar in en bild i bilden. Kanske ett statement ändå. Konst kan födas i mötet med vardagens synintryck, men också ur konst.
I flera av hennes bilder finns ett ensamt brunt löv i kompositionen. Jag har sett dem som vanitassymboler, frysta ögonblick som påminner om evigheten. Mitt i livet finns ju alltid åldrande och förfall. Det är sprickor i träet, en flaska är tom o s v. Stilleben heter ju ”död natur” i franska konstsammanhang. Men här blir det ensamma bladet bara ett memento. En försynt påminnelse. Även om det tidigare funnits på ett rikt och levande träd, är vi som bladet i målningen ensamma inför döden och ska snart städas undan. Melankolin blir närvarande utan att den tar över. De här bilderna väcker mera komplexa känslor än så. De så här målade föremålen framkallar ju också tillit och trygghet.
De här bilderna bjuder in till känslorum som är blygt liksom i ett bildmässigt viskande. Föremålen är försynta, men ändå liksom självmedvetna. Det handlar inte om storstilade känslomässiga vulkanutbrott eller solförmörkelser; Så är ju heller aldrig sällan livet. Här handlar det om vardagens egen poesi, lågmäld men därmed inta sagt att de är mindre betydelsefulla. Ofta är det i det lilla det stora sker. Tillägnelsen måste få ta sin tid. Mötet med de här bilderna ska ske utan brådska. Det känns skönt att ibland kunna konstatera att trots filosofens påstående allt inte alltid förflyktigas.
Jag har sett många stilleben av Eva Ström Svensson genom åren. Det känns som att möta gamla vänner. Tankarna och känslorna återkommer. Likheterna är större än olikheterna. Men det är alltid ett kärt återseende.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Götene Konstrum
Götene kommunhus
Eva Ström Svensson
Måleri
Utställningsperiod: 20 januari – 6 februari 2025
boborg.se 