I början slog jag dövörat till.
Och så fick det vara onödigt länge. En av de första hårdrockkonserterna som fick mig att ana vad som var grejen med genren skedde vid invigningen utescenen Tages Hörna vid Östergötlands länsmuseum i Linköping. Jag hade bett hårdrocksproffset Jerry Prytz, som inget var omöjligt för, att plocka fram ett par lokala hårdrockband att testa den nya scenen. Han kom med några som repade hos Studiefrämjandet. Vi var inte många i publiken. Men jag minns att banden körde över oss med massivt ös och jävlaranamma. Och fast det var reptilsnabbt, stålhårt och vrålhögt. Skrek deras fans hela tiden: ”Snabbare! Hårdare!! H Ö G R E!!!”.
Är det essensen!? Det slog an en ton. Ingen tvekan om att en rycktes med. Jag var redan då för gammal för att bli ett fan. Men sedan dess har jag sett flera hårdrockskonserter. Och slagits av vilken enorm entusiasm banden möts av och vilken maxad stämning de skapar. Det har väckt ett intresse för vad jag kan ha missat.
Hårdrocken utvecklas hela tiden. Liksom vänstern i min ungdom tycks den föröka sig via delning i olika subgenrer. Det kategoriska imperativet verkar vara att gå ännu längre. Hela tiden från det bombastiska till det överbomabastiska.
Hårdrocken har blivit metal. Släppt det melodiska för att bli ännu snabbare, aggressivare och tyngre. Metal har erövrat sin publik.
Nu ska den även introduceras för kulturkoftorna med utställningen Total Metal på Stockholms kulturhus. Det som visas här är basics och vardagsmat för metalfansen. Men mycket känns exotiskt och märkligt för oss andra.
Det är inte musiken, för den märks inte mycket i den här utställningen. Det är de förstärkande och konstituerande attributen utställningen tar fasta på. Så här finns stora uppställ med skivomslag och tischor. Mycket svart är det. Och många läbbiga attribut. Visst tycks det finnas ett genomgående drag i den spretiga estetiken. Det kunde knappast ha varit Tomas Ledinplattor i konvoluten med de här outspacade skivomslagen.
Som alltid i rocken är det outsiderläget man söker. Men här går man alltid ett steg längre. ” Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal”, tycks metalheadsen säga. De vill ha sin egen normalitet, inkluderande för de invigda, exkluderande för oss andra. För som alltid i rocken handlar det om vi och dom.
Alltnog.
Vi får se yttre attribut av olika slag. Mycket är intressant, till exempel avdelningen med kassettband och förklaringen hur dessa inom detah metal inte var demon utan på dem fanns de slutgiltiga verken.
Så är det det där med scenrekvisitan.
Mest anslående är kanske stridsvagnen Audie, 1,5 ton tung, som militärhistorienördhårdrockarna Sabaton har med sig på turnér som blickfång, men också som podium för trummisen.
En annan stark bild är den av Entombed fotograferade i stilla snörugg framför Gunnar Asplunds kors på Skogskyrkogården. På något märkligt sätt säger den bilden allt utan att säga något specifikt.
Inom metal gäller att gå längre, helst längst. Här finns många tappra, nästan desperata försök. För mig blir det den kista med barnskelett delar som ingår i Nifelheims scenrekvisita det mest extrema. Det är så löjligt och patetiskt att en nästan tar det på allvar. Kistan ska hjälpa oss in i dimvärlden. Och visst förstår man att där är ett tillstånd av kyla, mörker, is och frost.
När sången inte kan uttrycka det inre trycke growlar en del hårdrockvokalister. Därigenom kan de åstadkomma gutturala, och hotfullt aggressiva uttryck med risk för hälsa och stämband. Det blir genrens primalskrin. På utställningen kan man själv pröva ett vrål från det innersta i ett bås att själv growla i.
Allt det här är förstås vardagsmat för metalfansen. Men för oss andra blir det en glipa till en annan(s) värld.
Som en årsrik som haft rockmusiken som följeslagare genom åren känner jag mig ändå utanför och oförstående. Och det är nog meningen att den här estetiken och de här attityderna ska framkalla sådana reaktioner hos oss icke invigda. Men som en rockare i min generation sjöng: ”don´t critizise what you can´t understand.” Så jag tar in och funderar vidare.
Och visst är det en speciell upplevelse att gå i en utställning där en fylls av undran och inte minst förundran inför kulturhistoria från ens egen tid.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Kulturhuset/Stadsteatern, Stockholm
Total Metal
Gästcurator Ika Johannesson
Utställningsperiod: 13 februari – 21 september 2025
boborg.se 