Den fria dansen kan!
Något vill bli sagt, men orden kanske vill, men kan inte, fånga eller formulera det. Men kroppen kan fås att på sitt sätt berätta sådant som intellektet inte kan greppa eller ens begripa och som orden inte kan stoppa i sina förenklande och schabloniserande fack. Fria dansare kan få sina kroppar att låta oss glänta mot känslor och erfarenheter som ligger under och bakom det aldrig så ambitiöst ordformulerade. Dessa kan vara mer betydelsefulla än det som faktiskt kan sägas.
Den friare dansen har inte stöpts i standardformer och formaliserats utan kan fritt berätta på sina egna sätt. De upplevelser vi möter i sådan dans är ofta på en gång ogripbara och omistliga. Den fria dansen för oss mot det outsagda, förmerar och ger reliefer och klangbottnar som adderar viktiga dimensioner till livet och det mänskliga.
GöteborgsOperan är en starkt lysande fyrbåk för samtidsdansen. Flera gånger per säsong låter de oss möta dans av yppersta världsklass. De har ett eget danskompani med dansare i toppklass rekryterade bland de bästa i världen. Och de samarbetar med de främsta i branschen.
I torsdags var det dags igen. Dels med en världspremiär av I cannot love without trembling med koreografi av Bobbi Jene Smith och Or Schraiber i samarbete med GöteborgsOperans danskompani. Och efter paus kom en nypremiär av Frontier av Crystal Pite, nu instuderat av Spencer Dickhaus.
Inledningen av I cannot love without trembling är fantastisk. Kontexten sägs ska vara ett citat av Simone Weil om en vacker aspekt på kärlekens villkor: ”Den mänskliga existensen är så skör och utsatt för sådana faror att jag inte kan älska utan att darra.”
På ett vackert mönstrat golv med bänkar på sidorna kom en ensam dansare ut och lät sin kropp explodera i knyckiga eruptioner Kärleken transformerar. Så fylls scener av kvinnor i klänningar och kostymklädda män. Dansarnas rörelser prövar och undersöker, men dansen är inte en redovisning av vad de funnit utan de låter oss vara med om det avskalade sonderandet. Här i början ingen musik eller andra ljud och en andlös publik. Tystnaden fick oss att skärpa sinnena och bröts bara av att dansarna ibland stampade i golvet som interpunktion av känsloberättelsen.
Så efter en stund kom orkestern gående in på och över scenen ner mot sitt dike. Kvar på scenen blev violasolisten Emil Johansson. Musiken, Cassandra Millers Violakonsert, är känslosam på ett drabbande, liksom utsatt, sätt. Den ensamme solisten och den spröda violatonen och orkesterns molande och vibrerande darrande, liksom sörjande, klanger, gav en djup resonans till allvaret i dansen. Det skapade en stark upplevelse som dröjde sig kvar och gick på djupet.
Efter paus kom så verket Frontier av Crystal Pite. Vi kunde se en nypremiär av hennes Solo echo i våras (se vår recension Solo echo & We loved each other so much – GöteborgsOperan – boborg.se).
Frontier är från 2008 och har uppförts i olika tolkningar över hela världen. Först en vitkläddfigur. Så kommer svartklädda gestalter krypande över scenkanten och upp på scenen.
Man kan se skeendet som ett skuggspel. Vita figurer konfronteras med en övermakt av svarta. Det kan tolkas som kampen mellan det goda och det onda. En illustration av att vi har både svart och vitt i oss. Men också att det vi gör också har en slagskugga, svart och dolsk. Rörelserna förklarar inte. Men de lockar oss att krypa förbi överjaget och söka vidare.
Publiken tackade stående med stormade applåder. Och undra på det efter en kväll som denna!
BO BORG den 6 april 2025
Foto: Tito Stengel / GöteborgsOperan
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
GöteborgsOperan den 3 april 2025
Dawn to Dusk; samlingsnamn
I cannot love without trembling
Koreografi, kostymdesign: Bobbi Jene Smith, Or Schraiber
Musik: Cassandra Miller
Dirigent: Nathan Brock
Scenografi: Scendesign: Christian Friedländer
Dramaturg: Marie Friedländer
Ljusdesign: David Stokholm
Viola solist: Emil Jonasson
GöteborgsOperans Orkester
Verket är skapat i samarbete med dansarna i GöteborgsOperans Danskompani
Världspremiär
Frontier
Koreografi: Crystal Pite
Assisterande Koreograf, Instudering: Spencer Dickhaus
Kompositör: Owen Belton
Musik: Eric Whitacre
Kostymdesign: Nancy Bryant
Scenografi: Jay Gower Taylor
Ljusdesign: Tom Visser
Frontier skapades för Nederlands Dans Theater 2008
boborg.se 