Det var fullt hus och hög stämning i Folkets Hus i Lidköping på torsdagskvällen. Henning var i stan och det är ingen tvekan om att han har en stor och hängiven beundrarskara även här. Inte bara här förresten. Hans lanseringsturné för nya albumet Cowboy från rymden drar stor publik var den än drar fram.
Henning har gett ut 6 fullängdsalbum. Han får fina recensioner och har grammisnominerats. Men än har inte det stora publika genombrottet kommit fast alla förutsättningar finns. Men om det finns nån rättvisa kommer det snart.
Konst föds ur konst. Det märks (ibland onödigt väl) vart han har sina influenser. Det är att slå in en vidöppen dörr att konstarea influenser i gitarrspelet från Mark Knopfler. Men denne har ju i sin tur lika tydliga influenser från JJ Cale. Det finns ju källsprång där alla söker näring, rockens gemensamma rekvisitaförråd som används på olika, ibland snarlika, sätt av olika. Bland influenserna som inspirerat Henning hittat har hittat sin stil.
Jag skulle facka honom (om det nu behövs) i kategorin som numera kallas Yacht rock (radhusrock vore en lämplig svensk beteckning). Det är soft rock med rötter i sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Han har genrens omsorgsfulla melodisnickrande och polerade produktioner. Till det lägger han texter med intressanta välskrivna och oklyschiga reflexioner om livet i vardagen. Det finns inget skav eller vassa kanter i hans låtar. Soundet är soligt eller månskimrande västkustskt. Hans melodier för ibland (men bara ibland) mina tankar till Bo Kaspers Orkester. Men Henning är inte mer influerad av andra än vad andra är.
Henning och hans band fick publiken i sina händer från första låten. Liksom sin musik är han laid back som person. Inga rockmaner eller kaxig attityd. Han kom klädd i uppknäppt rycooderskjorta, Chinos och foträta skor. Det är långt ifrån rockmyten. Här handlar det inte tunggung utan snarare lugngung. Sånger att njuta efter fredagsmyset i radhuset. Men hans musik svänger utan turbodrag. Det är snyggt, välgjort och genomtänkt. Det är fantastiskt att det kan bli så bra när det ändå är så lagom. Det finns ett lätt släktskap med Bo Sundström och Tomas Ledin. Fast det här är bättre.
Han hade ett bra band. Särskilt lyste Cecilia Moore. Hennes stämsång blev rätt fill till Hennings sång. Och hennes saxofonspel var ett viktigt inslag som gav låtarna karaktär och extra stämningslager. Hon spelade också kompgitarr på en osedvanligt ful gitarr. Rytmsektionen, Johannes Mattsson på bas och, Malin Almgren på trummor var oklanderliga.
Men det är klart det var Henning som var centralpunkten. Hans så ofta hyllade gitarrspel glänste och brände till när det skulle, alltid välfunnet och melodiöst Gitarrslingorna stöder och förmerar melodin snarare än vara gitarrhjälteuppvisning. Hans spel, utan plektrum och med mycket svajarm, är på något märkligt sätt på samma gång både kraftfullt och lågmält. Det ger en intensitet som ger sångerna mervärden. Flera av hans låtar är riktigt starka. Själv fastnade jag för Enheten för saknade brev. Vilken hit som inte blivit en hit.
Som sångare är har han ett uttryck utan stora utspel eller åthävor. Men han fraserar på ett sätt som stärker sångernas innehåll, och han har ofta hörvärda texter som man vill ta till sig i alla delar. Han har en sympatisk scenframtoning och ett sätt som ger en varm kontakt och närhet fast publiken är stor.
Det blev långa varma applåder och extranummer, bl.a en kul och märklig version av Jussi Björlings megahit Till havs.
Henning gjorde succé på Folkets Hus den här kvällen.
BO BORG den 12 april 2025
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Folkets Hus i Lidköping den 10 april 2025
Henning, sång, gitarr
Övriga i bandet bestod av Johannes Mattsson, bas, Cecilia Moore, saxofon, gitarr, sång, Malin
Almgren, trummor
Publik: Knöka
PS. Jag hoppas att ni lade märke till att recensionen inte innehöll det fåniga och tröttsamt utslitna och förklenande epitetet Masthuggets Mark Knopfler.
boborg.se 