Jag är ingen fan av dansbandsmusik. Snarare tvärtom. Mycket av dansbandsmusiken, för att inte säga det mesta, är banalaste kitsch och klyschor.
Men det finns i min värld ett par låtar som är lysande undantag, som visar skillnaden mellan guld och kattguld. Båda är med Lasse Stefanz och båda sjungs av Olle Jönsson. Den ena är förstås en av svensk populärmusiks mest folkkära låtar De sista ljuva åren. Jag fick upp öronen för den när Peter Le Mark gjorde en glimrande version av den i sitt sommarprogram för många år sedan. Olle Jönsson sjunger den minst lika bra och det vill inte säga litet. Den andra låten är Det regnar. En klockren poppärla som Olle sjunger exakt som den ska låta. I båda fallen är låt och artist oskiljaktiga. Och då blir det bra. Så jag blev nyfiken på sångaren.
Olle Jönsson började sin musikkarriär med att spela på grytlocken i köket hemma. Han var bara 12 år när han gick med i det som skulle bli Lasse Stefanz, ett band som numera är en femtiofemplussare som är still going strong. Detta trots att han fick underkänt i musik i skolan sju år i rad och att…”jag fick tidigt veta musik inte var något som låg för mig.”
Han har varit yrkesmusiker i hela sitt liv och är frontfigur i Nordens största dansband och är kommersiell hårdvaluta och oerhört folkkär.
Så här strax innan Olle Jönsson blir sjuttio har han tyckt att det var dags för hans egen version av historien om hans liv. Han har slagit sig samman med den rappe och flyhänte sport- och nöjesjournalisten Mats Olsson för att skriva. Boken om Olles liv har fått titeln Rösten speglar själen.
Han berättar chosefritt om sin levnads dagar och dess ups and downs. Mest ups. Han beskriver familjeförhållanden under enkla förhållanden och kamratskap. Och förstås mest om tiden som dansbansartist.
Många menar att dansbandsmusik och svensktopp är kommersiellt ljug och förbannad dikt. Det skriver inte Olle Jönsson under på. Han är en medveten yrkesman som vet vad det handlar om vad som gäller. En av hans producenter sa en gång att han ”ljuger jävligt bra:” Det menar Olle Jönsson är sant men, menar han, det är en sanning med modifikation Och förtydligar: ”Jag kan inte sjunga en text som inte betyder nånting. Den måste inte handla om nåt som hänt mig, men det gäller att gestalta texten så att lyssnaren tror det är sanning, att detta har jag gått igenom, det här är min story. Så är det sällan. Men bra sångare ljuger bra.” Så sett är han en bra sångare. Han vet vad det handlar om och vad som krävs. Det levererar han på ett sätt som älskas i stugorna. Han är noga med detaljerna Han håller sin stillösa stil i speciella kläder och dyra hattar och boots: ”jag går inte i Dressmankläder.” Och han ser det som en dödssynd att stoppa in byxorna innanför bootsskaften
Hans producent har sagt att han inte känner igen hans röst om han inte rökt. Så skrockfull som han är röker han väl medveten om hälsoriskerna: ”Ja, jag vet att jag är dum i huvudet.”
Vilka musiker gillar han själv? Han nämner Don Henley från Eagles. Med glimten i ögat förstås, som alltid verkar det: ”Så om jag skulle återfödas som nånting får det bli Don Henley. Men känner jag mig själv rätt blir jag väl kanin på Gotland.”
Han babblar på och boken är skriven på talspråk tryfferad med svordomar och dialekt. Han verkar ta sitt arbete på stort allvar. Men sig själv skojar han med. Han tvekar aldrig om att han gjort rätt yrkesval. Men han undra litet över varför han har samlat på sig över tusen Zippotändare. Och vill ha fler.
Boken innehåller mycket mer om Olle Jönsson än jag vill veta. Men den är lättsamt skriven och den fyller samma funktion som en veckis på en tågresa. Så snart var den läst. Raka rör utan krusiduller.
Han får själv sista ordet.
”Sen tycker jag inte mans ska gå in och analysera så jävla mycket.
De är som det är och så får det vara så:”
Så blev den här boken.
BO BORG
Foto: Martin Magntorn
Bok: Rösten speglar själen
Olle Jönsson berättat för Mats Olsson
Grafisk form: Göran Andersson
Förlag: Bokfabriken
ISBN: 978-91-80320-68-9
boborg.se 